Oro och influensa

Svininfluensa, vanlig influensa, vinterkräksjuka ...

Hur kul låter det?

Östran hade en artikel igår lördag, där det stod att 'Föräldrar bävar för kräksjukan'. OK, det var TT som stod bakom artikeln, men den återfanns i Östran. En undersökning hade gett vid handen att 71 % av föräldrarna är oroliga. Bakom undersökningen stod försäkringsbolaget Trygg Hansa. Man behöver kanske inte vara Einstein, för att förstå att ett försäkringsbolag lever av människors oro och inte direkt designar sina undersökningar, så att det framstår att människor känner sig trygga i tillvaron.

Men sedan presenteras 4 intervjuer, där samtliga 4 tillfrågade säger att de inte är oroliga. Hade TT bara fyra småbarnsföräldrar att tillgå? Fanns det ingen orolig föräler att intervjua eller ville de inte vara med på bild?

Så frågan är: Är föräldrar oroliga eller inte?

Den som är mest orolig är kanske rubriksättaren!

Jag oroar mig också ibland. Det är mänskligt. Men är det nödvändigtvis tidningarnas uppgift att spå på denna oro?

Vilken blick

Varje lördag döps ett antal barn i Kalmar Slottskyrka. Prästerna i Kalmar turas om. Idag var det min tur. Jag döpte två barn. Den ena flickan ville hållas under magen och titta ner i dopfunten. Inte mig emot. Den andra höll jag som vanligt. D v s hon tittade rakt upp. När jag mötte hennes stadiga blick tänkte jag:
- Om Du skulle kunna berätta för mig om vad tro är. Tillit! Det verkar som om Du vet allt och Din blick är djup som en ocean.
Båda flickorna var lugna och vakna hela tiden. Det blev en otrolig närvaro i hela dopgudstjänsten.
När jag döper tänker jag ofta på detta. Tro, är inte något som sitter i förnuftet bara. (Visst, en del sitter även där!) Det är en slags livsinställning. Inte konstigt att Jesus tog fram ett barn och ställde det mitt i skaran av lärjungarna, som en förebild.

Har vi fattat vad Jesus menar? Hur ofta gör som Jesus?

Namn

Ganska ofta får jag mejl som kommit fel. De är avsedda för en annan Anders Göranzon i Svenska kyrkan. Jag skickar dem oftast vidare mer eller mindre olästa. Ibland kommenterar jag.

Idag hände något märkligt. Jag hade frågat en handläggare på Växjö stiftskansli hur jag skulle göra med en resekostnad. Han svarade bland annat såhär:

Ta ut en reseräkningsblankett på stiftets hemsida o skicka till mig.

Hans namn är Magnus P Wåhlin. Lägg efternamnet på minnet. Hans svar var skickat 2009-09-24 13:08.

Jag läste hans mejl lite senare och då hade ytterligare ett mejl kommit. Det löd:

Idag har jag betalat 1559 kr till ditt lönekonto för utlägg SJ.

Det var skickat 13.27 och underskrivet Linda Wåhlin. Men hon arbetar inte på Växjö stiftskanli utan på ett annant stiftskansli. Och mejlet var avsett för den andre Anders Göranzon.

Är det ändå inte lite märkligt att två mejl, från två stiftsanställda i Svenska kyrkan med efternamnet Wåhlin, skickas nästan samtidigt, till två anställda i Svenska kyrkan, som heter Anders Göranzon och stavar sitt namn med 'z' och bägge mejlen handlar om reseräkningar?

Men det ena hade kommit fel och det var inte jag som fått 1559 kr extra på mitt länekonto. För till skillnad från mejlet, så hade pengarna kommit rätt.

Kyrkomöte

Jag läser lite bloggar från kyrkomötet. Det finns en samlingsblogg, som några har. Den heter kyrkomötesbloggen. Men de skriver ju så lite. Mest skriver de om att de varit på stiftsmiddagar. Någon skriver, att biskopen bjudit på middag. Men det kan väl knappast stämma. Det är väl hela stiftet, som de representerar, som bjuder. Eller tar biskopen ur egen ficka? I alla fall verkar det vara väldigt mycket hemlighetsmakeri vad som händer på kyrkomötet. Marta Axner skriver under rubriken: 'Varför bloggas det så lite?' att vi i alla fall har fått 'lite småbitar'. Min fråga är: Vems kyrkomöte är det? Går det inte att vara lite öppnare i den öppna folkkyrkan?

En som är mycket öppen är Dag Sandahl. Jag kan nog tycka att en del av det han skriver hade kunnat förbli oskrivet. (Men vem är jag att skriva så, jag som själv också talar först och tänker se'n.)

Men en sak skriver Dag, som jag vill lyfta fram. Det är att prästen Karin Långström Vinge gett honom och Ola Isacsson sitt stöd när det gäller deras motion. Här finns alltså ett samarbete över åsiktsgränserna. Just så ska kristen försoning levas. Halleluja!

Karin skriver också på kyrkomötesbloggen. Fast hon hänvisar till sin egen blogg. Det är kanske OK. Det är 13 stycken på bloggen men bara vissa bloggar. Och de som bloggar är kvinnor. Männen är tysta. Biskop Sven Thidevall verkar inte ha någon blogg själv. Det är väl i och för sig OK. Det har däremot Stig-Göran Fransson. Han skriver på sin egen blogg men inte kyrkomötesbloggen. Å andra sidan undrar jag varför han skriver över huvud taget. Han berättar mest självklarheter.

Men det kanske kommer mera!

Konfirmander

Idag har vi dragit igång på allvar med våra konfirmander. Jag berättade att jag har en blogg.

- Vad heter den? frågade en av tjejerna.
- Moruti, sa jag.
- Och se'n då?
- blogspot, sa jag
- blogspot suger, sa hon!

Ja, det kanske den gör. Frågan är om min blogg suger. En sak är dock säker: det är roligt att ha konfirmander!

Mer om SACC

Nog var det spänningar mellan SACC och regeringen alltid. Jag missade SACC's press release om hur det inte informerats om NILC. (Det råd för religiösa ledare, som regeringen inbjudit till.) Såhär skrev SACC's ledning den 17 augusti:

We have several problems with aspects of the founding document of the NILC. Although we do not presume that our exclusion was malicious, but the SACC is disappointed at not having been offered the courtesy of invitation.

I slutet av pressmeddelandet ger också SACC en bild av hur man ser på sin roll:

The SACC remains committed to the vision of united religious witness. We also remain committed to collaborating with various faith traditions and government in combating poverty, moral degeneration, crime and social disintegration.

Det jag tycker är högst anmärkningsvärt är att man inte säger något om HIV och AIDS. Det är ju fortfarande det största hotet mot denna nya nation.

Däremot är det intressant att man kritiserar regeringen och likaledes intressant att man ställts utanför detta råd för religiösa ledare.

I ANC's nyhetsbrev den 21 augusti, alltså 4 dagar efter SACC's kritik, nämns NILC men det sägs inget om SACC's kritik. (Däremot skrivs mycket om HIV och AIDS!!)

Tydligen, enligt Mail and Guardian, har nu ANC och SACC enats om att de inte har någon konflikt. Vad hände egentligen?

SACC och dess profetiska röst

Det jag skriver min avhandling om är just South African Council of Churches (SACC) och dess profetiska röst. Det har ifrågasatts om SACC är tillräckligt regeringskritiskt. Bland annat tror jag det beror på att deras Generalsekreterare fram till 1994, Frank Chikane, efter demokratiseringen, blev en av Mbekis närmaste män. Director General i presidentens kansli. Men nu har det tydligen blossat upp en konflikt mellan ANC och SACC. Enligt tidningen Mail and Guardians (MG) nätupplaga har inte SACC fått inbjudan till National Interfaith Leaders Council (NILC). Källor inom SACC säger, enligt MG att detta är ett straff, för att SACC misstänks stödja det nya oppositionella partiet Congress of the People (COPE) mer än de stödjer ANC. Ett stöd för detta kan vara att ledaren för COPE är Mvume Dandala, som varit SACC's president (Ordförande). Andra prominenta ledare för COPE är Russel Botman, förre presidenten inom SACC och Allan Boesak, som en tid var vice president för SACC. Lite udda är väl att ledaren för Rhema kyrkan, en slags motsvarighet till Livets Ord, pastor Ray McCauley, är ordförande i NILC. Hade det gått att ha Ulf Ekman som ordförande i ett statligt råd för religiösa samfund?
Enligt MG tillbakavisar både ANC och SACC att det finns en spänning dem emellan.

The ANC's religious commission and the South African Council of Churches on Friday rejected claims that there was tension between them.

Kanske är det ett tecken på att det finns spänningar. Vilket jag tycker är ganska bra. Det ska finnas spänningar mellan en ekumenisk organisation, som säger sig vara de fattigas kyrka och ett statsbärande parti.