Det sista mästerverket

Nu har jag läst ut en bok som jag köpte i somras. Jag känner författaren. Magnus Johansson bor i Kalmar och jag var exempelvis bjuden på hans bröllop. Men det berodde mest på att jag också känner hans fru.

Boken Det sista mästerverket är faktiskt en bladvändare. Den har en struktur som håller intresset vid liv genom alla de 290 sidorna. Baksidestexten antyder att det finns både en nutid och en dåtid i boken. Läsaren får veta att en ung arbetare med nazistiska sympatier på 1930-talet börjar tvivla på ideologin. Det berättas också om en hyllad författare som långt senare får ett telefonsamtal från sitt förflutna. Romanen handlar om

... ett våldsdrabbat fyrtiotal och en oresonlig samtid. Men det är också en berättelse om vänskapens kraft, om att det aldrig är för sent att försonas.

När jag läste den uppfattar jag den som ett inlägg i vår tids brottning med främlingsfientlighet, hot och hat. Det välkomnar jag. Samtidigt visar den att det inte är enkelt att bryta sig ur destruktiva sammanhang. Men att det går. Boken blundar inte för att det har sitt pris.

Boken är utgiven på Ekström Garay som är en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att Magnus skriver fler romaner.

Mor – 100 år. Och ett sammanträffande.

Min mor skulle fyllt 100 år idag om hon hade levt. Hon föddes 1 december 1922. Hon föddes i Växjö. Hennes far hette Emil Persson och kom från Skåne. Han föddes 1877. Han var 45 år när mor föddes. Morfar var adjunkt vid Växjö läroverk i tyska, engelska och franska 1908–1934. Han dog 1934 när mor var 11 år. Mormor, Ebba Persson, född Rune, föddes 1892 och blev alltså änka när hon var 42. Mor hade två yngre bröder så mormor fick själv ta ansvar för tre barn i åldrarna 11, 9 och 5. Hon var utbildad skolkökslärare, något hon arbetat som fram tills hon gifte sig. Hon återgick till att undervisa och klarade av att låta alla tre barnen ta studenten.

Att mor tog studenten var alltså ingen självklarhet. Hon arbetade sedan som laboratoriebiträde på Skoghalls Elektrokemiska Fabrik 1944–46. Därefter var hon ungdomssekreterare i Karlstad stift 1946–1948. 1949 var hon lägersekreterare för Sveriges Flickors Scoutförbunds förbundsläger vid Stråken. Jag undrar om det var därför hon slutade som ungdomssekreterare i Karlstad stift. För att hinna med det uppdraget. 1950 fick hon tjänst som ungdomssekreterare i Stockholms stift. Samma år gifte hon sig med far.

Under de år vi barn var små arbetade mor hemma och först när jag – som är yngst – blev lite äldre började hon arbeta utanför hemmet men hade aldrig någon fast tjänst. Under alla år arbetade hon ideellt i församlingen med olika barngrupper men blev med tiden alltså timanställd, men då som kyrkoskrivare.

Det skulle gå att skriva oändlig många bloggposter om mor. Men låt mig lyfta fram en sak ur hennes liv. Ett stort intresse var naturen. Som scout hade hon stora kunskaper som hon gärna delade med sig av till oss barn. Jag minns att jag som liten följde med henne till något möte med scoutförbundet i Stockholm. Jag hade nog inte ens börjat skolan. Jag minns att vi var på ett stort kontor. Kanske satt hon i förbundsstyrelsen. Jag minns också att jag fick följa med henne när hon var med på ett stort scoutläger i Norrbotten. Det var bara i Porjus, där vi bodde 1967–1970, som mor hade scoutverksamhet. Då var jag vargunge. Hennes scoutnamn var Knoppen.

Mor dog 1999. Då var hon 76 år. Så gärna vi hade velat ha henne kvar längre. 

Till sist vill jag skriva om ett märkligt sammanträffande just denna dag, den dag mor skulle fyllt 100 år, om hon fått leva. Ett sammanträffande som min yngste son upptäckt.

Jag är idag – på min mors 100-årsdag – dubbelt så gammal som min yngste son. Han är 31 år och 6 dagar. Jag är 62 år och 12 dagar.

Det går också att uttrycka såhär:

Min mor var 37 år, 11 månader och 18 dagar när hennes yngste son föddes.

Jag var 31 år och 6 dagar när min yngste son föddes.

Min yngste son är idag 31 år och 6 dagar.

Om vi lägger ihop dessa tre åldrar får vi sammanlagt 100 år. 

Och det är vad min mor skulle fyllt idag.

Bön på allvar

Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:

Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …

Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och Irak som gjorde att människor drevs på flykt.

Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna. 

Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka. 

(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i stil med:

För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.

Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i kyrkan.)

Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)

Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.

Viktigt denna tid var de förbönsgudstjänster som ägde rum varje månad i någon kyrka i Uppsala. Dessa saknar Sr Karin. Hennes svar på frågan vad vi nu ska göra, är att ta upp dessa böner igen. Men inte förbön bara för flyktingar utan med ett större fokus. Bön för mänskliga rättigheter. Om vi kristna ber kanske det visar sig vad nästa steg är. Bön är farligt, eftersom Gud tar oss på allvar. Sr Karin sammanfattade:

Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.

Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.

Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.

Vårt humanitära ansvar för människor på flykt

Onsdag den 23 november kl 18 hålls årsmöte för Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala (EFGU).

Sr Karin Johansson, Alsike kloster/fristad, berättar om det nära samarbete som funnits mellan dem och EFGU genom åren. Samt kyrkornas fortsatt humanitära ansvar för människor på flykt.

Efter Sr Karins anförande blir det årsmöte och en av punkterna handlar om att lägga ner föreningen. Det finns skäl till det. Många i styrelsen har varit med länge och gjort fantastiska insatser för människor i utsatthet.

I år kommer jag att delta i detta möte, för att det är av yttersta vikt att vi även i framtiden tar detta humanitära ansvar. Kanske har EFGU gjort sitt. Men behovet upphör inte.

Många år var Bo Nylund ordförande i EFGU. Han dog för ett par år sedan. Han var min lärare på gymnasiet. En stor förebild. Läs mer om det pris han fick 2015. Här är länken.

Jag har också bloggat tidigare om Bo. Här är en länk. Här en annan länk. Och här ytterligare en länk.

Det vore fint om fler ville komma. Därför skriver jag denna bloggpost.

Mötet äger rum på Nyby Vision, ingång från Odensgatan 8 i Uppsala.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Att vara kyrka i samtiden 1

För någon vecka sedan skrev jag en insändare i Dagens Nyheter. Där kritiserade jag Tidöavtalet, som jag ser som oerhört problematiskt. Utifrån detta funderar jag nu över hur jag som kristen ska förhålla mig till den politiska makten och hur jag utifrån det ska påverka min egen kyrka eller kristenheten i stort, att förhålla sig till den politiska makten på ett liknande sätt.

Det jag skriver i denna bloggpost grundar jag på saker jag fann, när jag studerade Sydafrikas kyrkoråd (South African Council of Churches) och deras relation till den politiska makten före och efter 1990. Det går att läsa mer om det i min avhandling.

När jag skulle beskriva SACC’s roll hämtade jag begrepp från en amerikansk teolog; Walter Brueggemann. Han talar om olika ”trajectories” i den Hebreiska bibeln (det kristna kallar Gamla testamentet). Det finns ingen bra svensk översättning – en trajectory är den bana en boll eller kula löper i. Men jag använder det svenska ordet ”perspektiv” i brist på bättre. Brueggemann skiljer på ett mosaiskt perspektiv och ett davidiskt. När Mose går till Farao (2 Mos 5) är det för att befria sitt folk från en illegitim tyrann. Israels folk ska lämna Egypten. Uttåget, exodus, är målet. Det är ett mosaiskt perspektiv.

När profeten Natan går till David (2 Sam 12) och ställer honom mot väggen, eftersom David förgripit sig på Batseba och tagit livet av hennes man Uria, är det ett annat perspektiv. Natan ifrågasätter aldrig att David är kung. Han ifrågasätter Davids sätt att vara kung.

Under kampen mot apartheid övervägde det mosaiska perspektivet. Efter demokratiseringen det davidiska.

I Sverige har vi en legitim regering som samverkar med ett parti utanför regeringen. Rent konstitutionellt är det inget märkligt. Det har hänt förr. Men Tidöavtalet är i så stora delar ett uttryck för den politik som regeringens stödparti för, att det är viktigt att vara observant.

Det behövs en profetisk röst som liknar Natans. Ett mod att gå till makten och säga ifrån när de personer som lever i utsatthet hotas. Gäller kritiken regeringen så är utgångspunkten att den är demokratiskt vald och legitim.

I nästa bloggpost funderar jag över några begrepp som SACC använde efter 1990. Det handlar om begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. Det var inte helt enkelt för SACC att hitta sin nya roll i förhållande till en regering som man fäste så stora förhoppningar vid men som med åren ådrog sig mer och mer kritik.

Missakta befolkningen

På sidan 37 i Tidöavtalet står det:

Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares (sic!) på grund av bristande vandel

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska (sic!) gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.

Att det finns stavfel i båda meningarna är illa nog. Fyra partier kommer överens om ett dokument som ska ligga till grund för den kommande politiken. Och det går inte ens att få tag på någon som korrekturläser. I ett dokument som på sidan 11 skriver:

Språkkrav ska utredas för personal i äldreomsorgen 

Men låt oss bortse från detta. Det är ändå petitesser i sammanhanget. Skälet till att jag citerar just dessa två meningar handlar om något annat. Jag undrar vad det innebär att ”inte i handling missakta befolkningen”.

Enligt SAOL betyder "missakta" att "ringakta".

En rad frågor uppstår: Vilka räknas till befolkningen? Vad innebär det att missakta dessa? Hur ska man kunna bedöma om någon har missaktat befolkningen? Vem ska bedöma om någon har missaktat befolkningen? Hur ska detta kunna komma i närheten av rättssäkerhet?

Egentligen skulle jag kunna skriva en oerhört lång bloggpost om allt jag chockas över i detta dokument. Men jag orkar inte. Inte för tillfället.

Just nu besöker vi en äldre släkting. Som talar om vårdbiträdena i hemtjänsten som "sin familj". Vi bor långt bort. Vi är så tacksamma för att dessa – ofta unga män – behandlar vår släkting med kärlek och ömhet.

Ingenstans i detta 63 sidor långa dokument läser jag något om detta. (Överbevisa mig gärna. Jag skulle helt ärligt bli oerhört glad om Tidöavtalet innehöll ett erkännande av den insats många personer med utländsk bakgrund gör i Sverige.) Det jag däremot ser är att människor som kommer från andra länder klumpas ihop och … ringaktas.

Vår äldre släkting kan kommunicera mycket bra med sina vårdgivare. Oavsett språkkrav.

När jag var ung bodde jag ett år i Kapstaden. Lagstiftningen byggdes på en politisk idé som kallades apartheid. Som i sin tur byggde på föreställningen att människor med olika hudfärg är olika och helst inte bör blandas. Jag fick otaliga bevis på att det inte går att bygga ett samhälle på den grunden. Det gick inte i Sydafrika och det kommer inte att gå i Sverige heller. 

Att leva ihop i ett samhälle är aldrig enkelt. Vi är olika. På så många sätt. Jag är inte naiv. Jag förstår att det finns samhällsproblem och stora utmaningar. Men låt oss lösa det tillsammans i vårt land. Alla vi som bor här. Att dela upp ett land i ett "vi" och ett "dom" löser inga problem.