Att vara kyrka i samtiden 1

För någon vecka sedan skrev jag en insändare i Dagens Nyheter. Där kritiserade jag Tidöavtalet, som jag ser som oerhört problematiskt. Utifrån detta funderar jag nu över hur jag som kristen ska förhålla mig till den politiska makten och hur jag utifrån det ska påverka min egen kyrka eller kristenheten i stort, att förhålla sig till den politiska makten på ett liknande sätt.

Det jag skriver i denna bloggpost grundar jag på saker jag fann, när jag studerade Sydafrikas kyrkoråd (South African Council of Churches) och deras relation till den politiska makten före och efter 1990. Det går att läsa mer om det i min avhandling.

När jag skulle beskriva SACC’s roll hämtade jag begrepp från en amerikansk teolog; Walter Brueggemann. Han talar om olika ”trajectories” i den Hebreiska bibeln (det kristna kallar Gamla testamentet). Det finns ingen bra svensk översättning – en trajectory är den bana en boll eller kula löper i. Men jag använder det svenska ordet ”perspektiv” i brist på bättre. Brueggemann skiljer på ett mosaiskt perspektiv och ett davidiskt. När Mose går till Farao (2 Mos 5) är det för att befria sitt folk från en illegitim tyrann. Israels folk ska lämna Egypten. Uttåget, exodus, är målet. Det är ett mosaiskt perspektiv.

När profeten Natan går till David (2 Sam 12) och ställer honom mot väggen, eftersom David förgripit sig på Batseba och tagit livet av hennes man Uria, är det ett annat perspektiv. Natan ifrågasätter aldrig att David är kung. Han ifrågasätter Davids sätt att vara kung.

Under kampen mot apartheid övervägde det mosaiska perspektivet. Efter demokratiseringen det davidiska.

I Sverige har vi en legitim regering som samverkar med ett parti utanför regeringen. Rent konstitutionellt är det inget märkligt. Det har hänt förr. Men Tidöavtalet är i så stora delar ett uttryck för den politik som regeringens stödparti för, att det är viktigt att vara observant.

Det behövs en profetisk röst som liknar Natans. Ett mod att gå till makten och säga ifrån när de personer som lever i utsatthet hotas. Gäller kritiken regeringen så är utgångspunkten att den är demokratiskt vald och legitim.

I nästa bloggpost funderar jag över några begrepp som SACC använde efter 1990. Det handlar om begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. Det var inte helt enkelt för SACC att hitta sin nya roll i förhållande till en regering som man fäste så stora förhoppningar vid men som med åren ådrog sig mer och mer kritik.