Jesus och könsstympning

Temat för nionde söndagen efter trefaldighet är:

Goda förvaltare

Vi firade mässa i S:ta Maria kyrka i Stenhagen, Uppsala. Det var en fin gudstjänst och temat fick en direkt koppling till kollekten. Den gick till Svenska kyrkans internationella arbete till projekt mot könsstympning i Tanzania.

Detta är ju ingen ikon men har kanske
inspirerats av ikonmåleri.

Jag såg en av de ikonliknande Jesus-bilderna i kyrkan och tänkte:

Det är värst vad Jesus ser besviken, arg och bekymrad ut.

Kanske för att mänskligheten fortfarande utför könsstympning. På Svenska kyrkans hemsida står det:

I raden av metoder för att förminska kvinnors livsutrymme är nog könsstympningen den mest brutala. Tanzanias kristna råd har fått med sig lokala ledare i kampen mot myndigheternas tystnad. Allt fler flickor gör sina röster hörda och Svenska kyrkan stöder dem.

I Sydafrika förekommer inte detta traditionellt. Såvitt jag vet. Däremot omskärelse av tonårspojkar. Varje år dör många pojkar i omskärelseskolor. När jag la min gåva i kollekten idag, med bön om att någon flicka i framtiden ska slippa få sitt liv förstört, tänkte jag också på alla pojkar som drabbas i Sydafrika. Jag hoppas få en möjlighet att kunna vara med och påverka en förändring på detta område.

Bilden av den bekymrade Jesus bär jag med mig.

Shrinking space

At the moment I take part in a conference in Sigtuna, Sweden. We are employees of the Church of Sweden, working abroad. We work in Latin America, Africa, the Middle East, Asia. Once a year we have a conference together with staff at our head office in Uppsala, Sweden.

Yesterday we met all our colleagues in Uppsala. We were altogether 120 people. Project managers, controllers, liaison officers and a number of line managers on different levels. Our organisation is rather hierarchical. Nevertheless, it was a nice day with good talks. We prayed, singed, enjoyed good food and even had a soccer match together.

The theme for the day was “the space for civil society”. There is a trend, worldwide, that this space is shrinking. We heard examples from all over the world that governments are making it difficult for NGOs (Non-Governmental Organisations) to work with human rights issues. Sometimes to the extent that lives are threatened. This is serious. Not only for the NGO’s as such but also for the people we work with.

When I woke up this morning it struck me that we had not linked this to the situation that many Christians experience today. I remembered that I got a message on Facebook, from the WCC, from Christians in Iraq:

An urgent prayer request from H.E. Matta Roham regarding Christian persecution in Iraq!

Please pray and share!

Historical Tragedy.

The crimes of the ISIS moved last Thursday all Christians from the two dioceses of:

1- Mosul City

2- St. Mathew Monastery and Nineveh Plain.

Thousands of Christian families left their homes, churches and monasteries to the safe cities of Erbil and Dahok in Kurdistan, North of IRAQ.

Our Christian sisters and brothers are in need of your help for food and other basic things for daily living.

Please help and join us in prayers.

So, this morning we prayed for the Christians in Iraq and also for the Church in Central America and the Indigenous people in these countries, as well as for the situation in South Sudan.

The space is shrinking for people all over the world. In different ways! Let us pray and work against this.

Let me end with one thing from yesterday’s presentations. One of our colleagues had heard this from a person who was part of the Soweto uprising in 1976: When the school children met, they met in churches. This was a space that was open for gatherings. When they announced place and time for the next demonstration they sang the announcement with a liturgical melody. To me this was a good way to use a shrinking space in a creative way.

Sigtuna i världen

För snart 54 år sedan föddes jag. I Sigtuna. Åtminstone står det Sigtuna i mitt pass. Själva nedkomsten skedde på Akademiska sjukhuset i Uppsala. För drygt 53 år sedan döptes jag. Det var i början av februari 1961. I Mariakyrkan i Sigtuna. Vi bodde bara kvar ett år. Sedan flyttade vi till Umeå-trakten. Närmare bestämt Hörnefors, lite söder om Umeå. Det ligger i Ångermannland men tilhör Västerbottens län. Sigtuna har jag med andra ord inte några minnen från. Åtminstone inte som barn.

Däremot har jag varit i Sigtuna otaliga gånger. I Sigtuna fanns länge Svenska kyrkans Lekmannaskola – som jag tror bytte namn till kursgården Ansgarsliden. Nu är den tyvärr nedlagd. Kvar finns dock Sigtunastiftelsen och Sigtuna folkhögskola. Det har blivit en och annan kurs genom åren.

Nu är det dags igen. Svenska kyrkans internationella arbete har personalkonferens för oss utsända medarbetare. I Sigtuna. Vi är just nu 20-25 personer. Det är spännande att möta kollegor från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Asien och även från vårt kansli i Uppsala.

I år ska vi bland annat diskutera den strategiska planen. På en hemsida läser jag följande förklaring av ordet strategi:

Med strategi avses ett sätt att mobilisera resurser för att uppnå framtida specifika och operationella mål.

Det är min förhoppning att vi ska kunna göra just detta.

När veckan är slut dröjer det inte många dagar innan vi återvänder hem till Sydafrika. Det ska också bli bra.

Semester och bocken till trädgårdsmästare

Att sätta bocken till trädgårdsmästare brukar betyda att någon som inte riktigt behärskar en uppgift får utföra just den uppgiften.

Detta inträffar ibland på semestern, när jag antingen får som uppgift eller tar mig uppgiften att snickra. Senast skulle jag kapa några lister till ett hörn i köket, som ännu inte färdigställts. Värst blir det när det handlar om gering. D v s såga till något i olika vinklar. 

Resultatet blev ett hörn, som duger till nöds. Samt en hel massa överblivna bitar.

Jag väljer att visa alla överblivna lister och inte själva resultatet av mina
snickeri-försök. Helt nöjd blev jag inte.

Mandela day - 67 minutes

Mandela Day has it's own website.

Tomorrow is the 18 of July. Mandela's birthday. The President of the Republic, Jacob Zuma, encouraged the nation in his State of the Nation Address, to at least give 67 minutes of this day to some clean up work. I wrote about this in a blog post. At that time I did not know that it is part of a broader campaign. The Mandela Day campaign message is:

Mr Mandela has spent 67 years making the world a better place. We're asking you for 67 minutes.

Julius Malema, in his response to the State of the Nation Address, said he would not take part in the activity. I was not surprised.

Personally I believe every single person should use any available time time to make the world a better place. I am aware that we fail to do this. That's why Jesus died. That's why forgiveness is available. But we need to try. Not only 67 minutes but all the time. I think Mandela would agree.

Ebbas café

Nåd! Det kan inte uttryckas annorlunda. Vi får möjlighet att vara några veckor på en underbar plats. Vårt sommarställe. Det är inte minst ett privilegium för oss som bor utomlands. Att det finns en plats att vara på under en dryg månads hemmavistelse i Sverige.

På sommarstället finns Ebbas café. Det heter så, för att svärfadrens mamma, Ebba, drev ett café i sitt hem under kriget. Andra världskriget, alltså. Från denna café-verksamhet finns en skylt. Den sitter numer på ett plank, vid uteplatsen, där vi ofta dricker förmiddagskaffe. Ebbas café.

Eftersom min mormor också hette Ebba känns det helt riktigt. En slags trygghet. Sommar. Förmiddagskaffe. Ebba! Vilken nåd!

En nådens oas!

Sommar och hemma

Nu är vi hemkomna till Sverige men ännu har vi inte anlänt till sommarstället. Några dagar tillbringar vi i Uppsalatrakten, för att kunna träffa några barn med respektive och en syster med ätteläggar. Trevligt.

Trevligt är också att sitta några timmar i det mycket välordnade Svenska kyrkans arkiv. Här förvaras handlingar från det som idag kallas Svenska kyrkans nationella nivå. Jag är dock mest intresserad av det internationella arbetet och i synnerhet materialet från Svenska kyrkans mission och dess arbete i Sydafrika. Några förmiddagar har jag nu tillbringat i sällskap med kollegorna Witt och Flygare samt situationen före och efter slaget vid Isandhlwana. Att få läsa handskrivna protokoll och brev från 1879 känns mäktigt. I bästa fall kan det så småningom bli en artikel av detta. Men just nu har jag bara tagit ett hundratal fotografier. Så småningom blir det dags att bearbete det jag fotat.

Men nu är det sommar och inte läge för fler dagar i arkivet. Trots den goda servicen och den välordnade miljön.

Spännande material från senare hälften av 1800-talet