Grabben i salen bredvid

Idag disputerade förre ärkebiskopen Anders Wejryd i teologi. Disputationen ägde rum i sal IX i universitetshuset i Uppsala. Professor emeritus Kjell Nordstokke, VID vitenskapelige høgskole i Norge, var skicklig opponent. I betygsnämnden satt professor Kerstin Sahlin, Uppsala universitet, professor Peter Lodberg, Århus universitet och docent Karin Sarja, Svenska kyrkans kyrkokansli.

Eftersom det var begränsat antal som skulle släppas in undrade ordföranden för disputationen och tillika huvudhandledaren, professor Kajsa Ahlstrand, om jag kunde bistå med att räkna antalet närvarande vartefter de anlände. När vi nått gränsen ordnades en utsändning till läsesalen bredvid, där vi var ett antal som såg den akademiska akten via storbildsskärm.

Det gav en extra krydda åt tillställningen, för nu flimrade ibland ansikten förbi. Det var personer, som följde med på zoom och råkat sätta på mikrofonen och skapat något ljud, i andra delar av landet eller kanske till och med världen. Vid ett tillfälle rättade någon i chatten till en uppgift som opponenten eller respondenten gav. Charmigt. Vid ett annat tillfälle råkade någon mixtra med sina enheter, så att det blev rundgång och disputationen tillfälligt fick stanna upp. Men det gick det också.

Jag satt alltså i salen bredvid. Men på ett sätt har jag också befunnit mig i ”rörelsen bredvid”. Jag menar Svenska kyrkans mission (SKM) som berörs en del i avhandlingen. Titeln var ju

Lutherhjälpen som försvann

Respondenten menade att en liknande avhandling kunde skrivits om missionen som försvann. För samtidigt som Lutherhjälpen inlemmades i Svenska kyrkans nationella nivås organisation, hände samma sak med SKM. Lutherhjälpen och SKM var två helt egna juridiska personer fram till 1980-talet. Djupt integrerade i Svenska kyrkan men självständiga, även om ärkebiskopen var självskriven ordförande i SKMs styrelse.  På slutet av 1970-talet hade Kyrkans hus byggts och så småningom flyttade hela Svenska kyrkans rikskyrkliga administration in. Detta tog några år och avhandlingen beskriver just detta skeende. Det nämndes dock att det finns aktörer som inte inlemmades. Exempelvis diakoniinstitutionerna (t ex Ersta, där Anders Wejryd var direktor några år).

Min förståelse är att mycket av det lokala engagemanget minskade när SKM och Lutherhjälpen försvann. Anders Wejryd verkar mena att det framför allt berodde på att antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskat och att folkrörelser rent generellt haft det svårt under perioden som beskrivs. Det är klart att det hör ihop men jag uppfattade också en viss kritik av den kyrkliga centraliseringen. Och även av det vid tiden rådande kommunikationsparadigmet. Ordet monolitisk varumärkeshierarki låter besvärligt i mina öron. Men var på den tiden avsett som en neutral, teknisk term, ansåg Wejryd. På ett okritiskt sätt lät beslutfattare sig påverkas av New Public management. Det är också min bild.

Går vi några år bakåt i historien med Lutherhjälpen så fanns min far i ”organisationen bredvid”. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen, som slogs ihop med Lutherhjälpen på 1960-talet. Far var inte glad för detta. Jag har växt upp med den berättelsen och känner igen vissa saker från min egen erfarenhet av hur SKM och Lutherhjälpen gick upp i den rikskyrkliga organisationen.

Under min egen gymnasietid var jag engagerad i Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) som slogs ihop med Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU), en företrädare till Svenska kyrkans unga. Även då fanns upplevelser av hur den större organisationen äter upp den mindre. Något liknande uppfattade många skedde då Ansgarsförbundet blev en del av RKU. Men i detta skeende var jag inte delaktig.

På ett sätt arbetar jag nu i en organisation som finns bredvid. Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation och därmed fristående från Svenska kyrkan, även om Svenska kyrkan är en av våra huvudmän. Kuriosa är att direktorn för Lutherhjälpen under 1980-talet, Ebbe Arvidsson, senare blev generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den kyrkliga världen är inte så stor på denna nivå.

Men på lokalplanet är den stor. Det fanns tidigare SKM-ombud och Lutherhjälpsombud i nästan varje församling. På olika sätt präglade dessa rörelser Svenska kyrkan. Det fanns en viss konkurrens men oftast samverkan. Idag finns internationella grupper som på ett sätt tagit över. Men är det samma breda engagemang? Det är frågan.

På det akademiska planet finns en del att säga. Det blev samtal om metoden. Utöver intervjuer och skriftliga källor har Anders Wejryd använt en autoetnografisk metod, som i korthet innebär att hans egna upplevelser och erfarenheter redovisas som en källa. Han fick kritik för att det kapitel där han redovisar detta inte hade en enda fotnot och för att han inte heller hänvisade till vilka teologer som han byggt sin egen teologi på. Det hade varit bra om det funnits. Men samtidigt är det ärligt att försöka redovisa sin egen bild. Det finns ju knappast någon möjlighet till objektivitet. Forskaren försöker stå utanför men är det möjligt? Den autoetnografiska metoden är ett försök att synliggöra forskarens partiskhet (bias på engelska).

Betygsnämnden, opponent och ordförande på
väg från sina överläggningar.

Mot slutet fick Anders Wejryd en fråga om han inte kunde skrivit lite mer om vad han själv tyckte om hela processen. Det kunde han gjort i ett friare, avslutande kapitel. Då svarade han att han vill vara lojal mot Svenska kyrkan och därför håller mun. Det gav mig mer frågor än svar. Och lite märkligt var det att han i den akademiska situationen, där han kritiskt ska granska Svenska kyrkan, talar om lojalitet. Men förstås ärligt.

Anders Wejryd blev enhälligt godkänd. Och hans avhandling är ett viktigt bidrag till historieskrivningen. Det skulle vara spännande att skriva om Svenska kyrkans mission. Och om Svenska kyrkohjälpen. Vi får se om tid och möjlighet dyker upp.