Fler poliser än medborgare

Margareta Krok i rollen som Gösta Bohman i filmen 'Sopor'.

I den smått legendariska filmen Sopor (1981) i regi av Tage Danielsson, uttalar sig dåvarande moderatledaren, Gösta Bohman (Margaretha Krook). Sveriges barn har, under ledning av kronprinsessan Victoria (Lena Nyman) ockuperat Stockholms slott, för att de upplever att barnen blivit onödiga. Olika politiker (alla spelade av kända, svenska skådespelare) får komma till tals. Moderatledarens lösning på problemet är fler poliser och så säger han:

Vi behöver fler poliser än medborgare!

När jag härom dagen lyssnade till en nyhetssändning menade reportern att det enda partierna är överens om är att det behövs fler poliser. Jag kom att tänka på filmen då.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet läser jag en debattartikel av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi. Han menar att fler poliser inte kommer att minska antalet brott. (Jag tror att han är rätt kontroversiell, men jag tror ändå att han har en poäng här).

Det är säkert så att det behövs fler poliser, att poliserna behöver uppskattning och en skälig lön. Utan att vara insatt i sakfrågan tror jag att polisen är underbemannad. Även om det verkar som om antalet poliser ökat, så har ju även befolkningen gjort det och utmaningarna har säkert blivit större.

Jag har den största respekt för de poliser jag mött. Under framför allt åren i Aneby samarbetade vi mycket kring ungdomsfrågor. Det fanns ett nätverk, där representatner för polisen, fritidsgården, skolan, socialtjänsten och Svenska kyrkan träffades informellt en gång i månaden. Polisens roll i sammanhanget var avgörande.

Men fler poliser löser inte alla problem. Hur kan vi tillsammans i samhället agera, så att Sverige (och världen) blir en tryggare plats? Jag hör inte riktigt några svar på dessa frågor. Var finns visionerna? Det kanske är så att jag lyssnar dåligt.

Det jag hör – inte bara i Sverige – är önskemål om segregation. Om vi kan skapa etniskt segregerade länder, kommer livet att bli bättre. Tryggare. I Sydafrika kallades detta förut ömsom 'apartheid', 'separate development' eller 'vertical differentiation'. Och den vägen kommer aldrig att fungera.

Vad händer i Sverige om alla med utländsk bakgrund lämnar landet? Kommer Nordiska motsåndsrörelsen då att gå med i Röda Korset och vara med och bygga ett tryggt samhälle?

Det finns politiker, som inte tror att strängare asyllagar och mer bevakade gränser är lösningen. Jag önskar att deras röster hördes tydligare. Hur ser deras vision av ett öppet och rättvist samhälle ut?

De tiotusentals människor, som samlades på Sergels Torg söndagen efter terrorattacken på Drottninggatan, var ett viktigt uttryck för detta. Vi var inte fullt så många som samlades till en manifestation på Stortorget i Uppsala, men vi var några stycken. 185 enligt Facebook-eventet, som Tillsammans för Uppsala lagt upp.

Men visst måste det finnas fler som har visioner? Om ett samhälle, som ser mångfald och samverkan som tillgångar. I det samhällsbygget kan fler poliser vara en viktig del och tillsammans kan vi uppnå mycket mer.

Hur visar vi varandra omsorg - ett sydafrikanskt bidrag

Idag valde vi att besöka gudstjänsten i en av kyrkorna i vårt bostadsområde, St Alphege’s. Det är en anglikansk församling. Vi har besökt den förut och jag har även bloggat om den förut.

Yxans betydelse förstår jag. Sädes-
axet tror jag har att göra med kärleken
till de fattiga. Stenarna kanske också,
liksom yxan, har med martyriet att göra.

Sankt Alphege (Ælfheah of Canterbury) var känd för sin kärlek till de fattiga. Han blev med tiden ärkebiskop i Canterbury och togs till fånga av danskarna. När han inte ville betala lösensumman avrättade de honom med en yxa. Därav hans symbol.

Arvet förpliktar och därför var vi inte förvånade, när församlingens präst, Janet Trisk (som också är akademiker knuten till University of KwaZulu-Natal) i predikan berättade att församlingens kyrkoråd antagit ett uttalande om inklusivitet. Det ska nu finnas på första sidan i gudstjänstagendan fram till slutet av kyrkoåret och då ska hela församlingen beredas möjlighet att göra denna hållning till sin. Jag har försökt översätta uttalandet, som jag menar är välformulerat och riktigt. Det kunde fungera i många andra sammanhang – inte minst i vårt virtuella samtal i sociala medier. Lite kritisk är jag till att det handlar mer om vad vi inte ska göra än vad vi ska göra. Men ändå är det bra:

Uttalande om inklusivitet:

“Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

[I vår församling] gläder vi oss över att vara en gemenskap i mångfald, med många olika slags bakgrund och från olika kulturer.  Vi inser att det med mångfald följer en risk för missförstånd och en risk att vi skadar varandra.

Därför lovar vi att visa omsorg och omdöme, i ord och handling. Särskilt förbinder vi oss att inte använda ett stötande språk när det gäller ras, kön, genus, etnisk eller socialt ursprung, nationalitet, sexuell läggning, kultur eller fysiska/psykiska funktionshinder. Vi förbinder oss att inte uppföra oss på ett sätt som får någon annan medlem i Kristi kropp att känna sig ovälkommen eller mindre värd än någon annan.

Som den Helige Benedictus förmanade medlemmarna i sin kommunitet, förbinder vi oss att välkomna var och en, som om de vore Kristus ibland oss.

Här kommer den engelska texten:

St Alphege’s Statement on Inclusivity

“There is no longer Jew or Greek, there is no longer slave or free, there is no longer male and female; for all of you are one in Christ Jesus” (Galatians 3:28).

At St Alphege’s we rejoice in being a diverse community from many different backgrounds and cultures. We recognise that with diversity comes the possibility of misunderstanding and the potential for hurt.

Therefore we pledge ourselves to using care and discretion in the way we speak and act. In particular, we undertake not to use offensive language in respect of race, sex, gender, ethnic or social origin, nationality, sexual orientation, culture, or physical and mental disability, and not to behave in any way that might lead another member of the body of Christ to feel unwelcome or less valuable than any other.

As St Benedict counselled the members of his community, we undertake to welcome each one as if they were Christ among us.