Mandela blev aldrig begravd

Det var i december år 2013 som Nelson Rolihlahla Mandela dog. Vi bodde i Sydafrika då. Det var något som påverkade hela landet och, förstod vi, hela världen. Jag bloggade en del om det då. Det går att hitta en bloggpost via denna länk. Men jag skrev ganska många bloggposter då. Vi deltog inte i den stora minneshögtiden i Johannesburg, för den dagen var vi på väg till Maputo i Mocambique. Där deltog vi dock i en minnesgudstjänst. Begravningen som ägde rum i Qunu var ju aldrig aktuellt att åka till. Den var ämnad för den närmaste familjen och särskilda gäster.

Men skrev jag inte i rubriken att Mandela aldrig blev begravd? Jo, det stämmer. Jag visste det inte förrän i lördags. Vi var på bokmässan och lyssnade till ett seminarium, som hette Kampen mot apartheid. Det var en stark uppställning personer som skulle prata om detta: Sindiwe Magona, sydafrikansk författare, Wally Serote, sydafrikansk poet, Ingrid le Roux, läkare och Mikael Wiehe, musiker, intervjuades av Marika Griehsel, journalist.

Fr v Marika Griehsel, Mikael Wiehe, Sindiwe Magona,
Wally Serote och Ingrid le Roux.

Så, vad har kampen mot apartheid med Mandelas begravning att göra. Mycket!

Sindiwe Magona berättade om att hon besökt en skola. Där hade hon pratat med klassen om att man inte använder ordet begrava om sina ledare. En ledare som dött planteras. Som när man planterar något i jorden.

(Jag tänkte på 1 Korintierbrevet kapitel 15, där Paulus använder en liknande bild. Även Jesus talar om vetekornet som måste falla i jorden och dö. En kristen kyrkogård kallas i Sverige Guds åker.)

Åter till Sindiwe Magona. Hon frågade barnen vad som kännetecknade Mandela. De svarade med ord som Mod, Klokhet, Trohet osv. Då knöt hon ihop orden med bilden. När Mandela planterades i jorden, så var det inte slut på hans liv. De egenskaper som barnen hade nämnt skulle utgöra frukter på den planta som sedan skulle komma att växa.

Sedan fick skolbarnen berätta vilken av frukterna som de menade stämde överens med deras egna förmågor. En del barn ville gärna plocka flera frukter men hon hade sagt att de fick nöja sig med en frukt var och koncentrera sig på den. Så uppmanade hon barnen att föra Mandelas arv vidare genom att själva bära någon av de frukter som de ansåg hade kännetecknat Mandela.

Så härligt det är när någon anknyter till djupt liggande kulturella föreställningar och får barnen att förstå vad det handlar om i deras egna liv. På så sätt kan kampen mot apartheid (rasism, orättvisor och förtyck) fortsätta att utkämpas. För varken Sydafrika, Sverige eller resten av världen har gjort upp med dessa orättvisor. A luta continua.