Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.

Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen

Goda nyheter

Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]

Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.

Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

En dag i Santiago de Compostella

Vi vaknade alltså upp i vetskap om att vi nu inte skulle packa ihop våra saker och vandra ytterligare några mil utan stanna kvar i Santiago de Compostella en dag. Efter frukost på hotellet fanns pilgrimsmässan klockan tolv som dagens viktigaste hållpunkt. Dessförinnan ville vi också besöka den kyrka, som någon längs vägen rekommenderat, nämligen Iglesia de Santa María Salomé.

När vi kom dit pågick en morgonmässa, så vi vandrade en runda i staden. Efter en stund gick vi tillbaka och fann kyrkan i stort sett tom. Det var endast en kvinna där, som plockade i ordning efter mässan. Vi satte oss i ett sidokor och bad vår morgonbön och började sedan studera kyrkans alla skulpturer och bilder. Mitt fram fanns förstås María Salomé. Enligt traditionen mor till Jakob och Johannes, som annars går under namnet Sebedaios söner. Eller det namn som Jesus gav dem, enligt Markus 3:17

Boanerges – åskans söner

Var det Sebedaios, som var som åskan? Eller Salome? Eller var bröderna i sig själva hetlevrade? Kanske ändå Salome är min gissning. Det var ju hon som, enligt Matteus 20:20-24, bad Jesus att hennes söner skulle få sitta till höger och vänster om Jesus i hans rike. Var Salome i så fall en slags curling- eller helikopterförälder? Ni vet, det senare är en förälder som likt en helikopter svävar över sina barn, alltid redo att dyka ner, när barnen behöver hjälp. Vi vet ju så lite om henne men hon verkar i alla fall ha ett nära förhållande till Jesus och ha varit en kraftfull person. Hon är ju också en av de tre kvinnor som finns kvar vid korset när Jesus dör och även är först att besöka graven. När jag läser om henne, ser jag att hon beskrivs som halvsyster till Maria. Då skulle alltså Jakob och Johannes varit kusiner till Jesus. I ortodox tradition benämns hon som barnmorska vid Jesu förlossning.

Salome är kvinnan längst fram i mitten.
Till vänster Johannes och till höger Jakob.

Theresa av Avila i högrest gestalt och Jesus under.

Den sörjande madonnan berörde oss starkt.

Ändå studsar jag inför en kyrka, där någon annan än Jesus så tydligt placerats som centralfigur längst fram. Samtidigt är det positivt att de mer berömda sönerna får inta sidopositioner. I denna kyrka sitter de inte till höger och vänster om Jesus, utan de är placerade till höger och vänster om sin mamma. Lite ironiskt! Och Sebedaios, honom ser vi inte skymten av. Kyrkan domineras helt av kvinnor. I ett sidokor finns Theresa av Avila och en sorgsen Madonna. Jesus själv finns i några sidokor och den korsfäste Jesus återfinns längst ner, lite i skymundan. Vad vill en sådan kyrka säga?

Biskop emerita Caroline Krook bidrar med några tankar. I boken: Lärjungabilder – människobilder. (Förlagshuset Gothia 1984) skriver hon på sid 34-35 om Sebedaios söners mamma. Jag funderar över varför hon inte använder namnet Salome.

Det tog lång tid för mig
innan jag började förstå
mina bägge pojkar, Jakob och Johannes.
Jag oroade mig för
att det som var deras styrka
– helgjutenheten och det lidelsefulla sinnet,
som alltid brusade upp
då de såg orättfärdighet –
skulle bli deras undergång.

Min make Sebedaios hade
Ett inte så litet fiskeriföretag vid sjön.
Från den ena dagen till den andra
Lämnade pojkarna alltsammans.
En främmande rabbi hade satt sinnena
i brand på dem.
Då var jag verkligen förtvivlat arg.
Sebedaios var ju inte så ung längre
och pojkarna behövdes i företaget.

Senare besökte Mästaren oss båda.
Då förstod jag varför pojkarna gått.
Jag gick också hemifrån.
Inte för att följa mina pojkar,
utan för att följa Honom.
Det är klart att jag gladdes över
att Mästaren nästan alltid
hade mina söner intill sig.

En gång bad jag särskilt för pojkarna.
Jag bad att de skulle få
extra fina platser i himlen.
Nu skäms jag för det.
Så litet jag hade förstått.
Men ingen av oss förstod,
allra minst den där hemska dagen
då vi trodde att allt var slut.

Vart karlarna hade tagit vägen vet jag inte.
Men vi kvinnor stod litet på avstånd
och såg alltsammans.
Vi trodde som alla andra att det var slutet.
Men det var istället en början.
Början till något
som var långt, långt mer
än vad vi någonsin hade kunnat ana.

Salomé - längst fram i den kyrka,
 som bär hennes namn. Hon avbildas med en
flaska med myrra.

Efter nio dagars vandring på väg till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostella och ytterligare en dag i staden, som bär Sankt Jakobs grav, är det tydligt: jag är mer fascinerad av Salome.

Vi gick vidare genom staden och stötte då på våra vänner från Guatemala. Nu fick vi också reda på deras namn. Marie och José, med de fyra barnen Sofia, Andres, Valentina and Mia. Vi bytte såklart mailadresser även med dem. De var på väg in i katedralen för att även de krama om Santiago. De var märkbart exalterade. Tänk om vi kunde resa till Guatemala en dag och träffa dem där?

Pilgrimsmässan ägde rum i Iglesia de San Francisco, eftersom katedralen var stängd. Kyrkan var fylld intill sista plats. Många stod. Det mesta på spanska även om böner också bads på tyska, franska och engelska. Fint att få dela gemenskapen med hundratals andra pilgrimer. Något rökelsekar såg vi inte röken av. Men det går kanske inte att ersätta upplevelsen av det stora rökelsekaret i katedralen.

Det blev sedan en lugn eftermiddag och kväll, där vi helt enkelt kopplade av.

El Camino – dag 9 – ankomst

Sankta Lucia i en av de kyrkor vi besökte.

Det var onekligen med en viss förväntan i kroppen som jag vaknade denna dag. Vi skulle vandra den sista etappen på vår Camino. I Santiago de Compostella skulle vi sedan stanna i två dagar. Bara en sån sak: att inte behöva packa ihop alla sina tillhörigheter, utan kunna bre ut sig en smula. Om än bara för ett dygn till.

Trenden med öppna kyrkor höll i sig. Vi kom till en kyrka, där en skulptur föreställande Sankta Lucia mötte oss. Lite som att komma hem. Utanför den kyrkan stod en präst och en volontär och hälsade oss välkomna. Det var också väldigt uppmuntrande. Jag tror det var där som vi fick ett tips, att vi måste besöka en kyrka i Santiago de Compostella, som heter Iglesia de Santa María Salomé . Vi gjorde också det. Inte samma dag men väl på söndagen.

Vi stötte på Paul igen. Han undrade om vi ville sammanstråla med honom och hans familj senare på dagen, eftersom det var hans 70-årsdag och de skulle ha ett litet firande. Det ville vi såklart, så vi bytte mejladresser på stående fot.

Fint med levande människor som välkomnar en till kyrkan.

Ankomsten till Santiago de Compostella var lång och utdragen. Alla pilgrimer stannar upp på en höjd, när det är några kilometer kvar. Det går då att skymta katedralen. Men då är det fortfarande en bra bit kvar och den sista biten känns längre än vad den är. Så småningom var vi dock i närheten. Inga pukor och trumpeter. Det kommer ju pilgrimer hela tiden, så det är just ingen som höjer på ögonbrynen. Vid ett bord satt några lokala musiker och spelade. En musikant spelade på en slags säckpipa, som hör till den galiciska musikkulturen. Det var festligt!

Framme!

Framför katedralen är det ett enormt torg. Där satt pilgrimer i grupper och bara tog in ankomstens sötma. Äntligen framme. För oss handlade det ju bara om 160 km på nio dygn. Att ha vandrat 800 km under mer än en månad måste innebära helt andra känslor. Men visst var det skönt. Efter ett tag kände vi dock att vi borde hämta vårt diplom, det som kallas

Compostellan

Vi visste att det var en viss köbildning och det stämde. Hustrun och jag diskuterar i efterhand hur lång tid vi köade. Hon menar att det var 2½ timme. Tja, det kanske stämmer. Först var det enbart arbetsamt men mot slutet började vi prata med dem som stod nära och när vi hade själva kontoret i sikte, var stämningen rent uppsluppen. En spansk kvinna hade tillsammans med sin man bokstavligen börjat vandringen i sitt eget hem, som ligger längs vandringsleden. Jag visade henne vår lilla pilgrimsbok, den bok som varit vår andaktsbok under dagarna. Då tog hon fram en något större, liknande bok på spanska, tryckt av Jesuitorden. Vi log mot varandra och kände samhörighet över språkbarriären.

Så fint att jämföra våra andaktsböcker och förstå att vi båda vandrat i bön.

Hädanefter är mitt förnamn Andream. Känns rimligt!

När vi väl fått våra intyg, med namnen handskrivna, gick vi mot hotellet. Vi gjorde oss i ordning för att gå till katedralen, något varje pilgrim gör. Vi hade läst på, så vi visste att två saker hör till. Dels att ge en stor staty föreställande Santiago (Sankt Jakob) en kram, dels att besöka kryptan, där hans kvarlevor finns. Det gjorde vi också. Var och en bestämmer ju själv vad kramen står för. Enligt guideboken kunde man som pilgrim önska sig något. Nåväl, jag vet som den lutheran jag är, att jag i så fall kan kommunicera direkt med Gud. (Och det vet ju även romerska katoliker.)

Så här glad ser Santiago ut framifrån, mellan alla
byggnadsställningar. Krama honom får man göra på ryggen.

Nere i kryptan var det trångt framför relikskrinet. Vad gruppen medelåldersmän från Polen bad om, får vi aldrig veta. Det gick nästan att skära luften med kniv, så ivrig var deras bön. Det är verkligen spännande med våra olika fromhetsuttryck.

Intensiv bön framför relikskrinet.

Varje dag klockan tolv firas traditionellt pilgrimsmässa i denna stora katedral. Nu renoveras den, så mässan är flyttad till en annan kyrka. Vi hade ju också anlänt betydligt senare än tolv, så vi skulle gå på den mässan dagen därpå. Vi passade dock på att beskåda det enorma rökelsekar, som hänger i koret, som kräver ett antal personer för att sätta i gungning och sedan fyller hela katedralen med rökelse. Det hade varit festligt att få vara med om.

Bilden gör inte riktigt rättvisa åt det enorma rökelsekaret. Även det
bakom alla byggnadsställningar.

När vi klarat av vårt besök i katedralen drog vi oss mot den plats, dit Paul hade bjudit in oss. Det var inte vilken liten kvarterskrog som helst. Vi var inbjudna till det stora hotellet, Parador, som ligger till vänster om katedralen. Vi var några minuter tidiga, så det dröjde innan Paul och hans gäster kom. Men sedan blev vi inbjudna att sätta oss på den stora terrassen med katedralen i blickfånget. Imponerande. Paul hade bjudit in flera pilgrimer, som han blivit bekant med på vandringen. Dessutom hade hans hustru och barn med familjer kommit, för att delta i firandet. Så generöst att vi också fick vara med. Familjen skulle sedan gå vidare, för att äta en bit mat och vi gick glada och tacksamma åt vårt håll. Vi ser redan fram emot att återses i Kalmar 2020.

Sämre plats går det att sitta på en lördagskväll i juni.

El Camino – dag 8

Näst sista dagen längs El Camino. Det kändes att vi nu endast hade två dagars vandring kvar. Vi skulle ta oss ungefär 18,5 km från Arzúa till O Pedrouzo. Om den orten hade vi läst att det var en modern satellitstad till Santiago de Compostella. Det lät ju lagom positivt. Men boendet såg trivsamt ut, så vi tänkte inte mer på det.

Under vandringen mötte vi Paul. En herre i 70-årsåldern. Att vi började tala med honom berodde på en rent språklig omständighet. Längs vandringen hälsar alla pilgrimer varandra med orden:

Buen Camino

Det är ett sätt att önska varandra en god vandring. Vanligtvis svarar man med samma ord. Under vår vandring hade vi hört att några svarade

Igualmente

Men kunde vi börja använda detta svar? Hur stavades det? Vad betydde det? När vi hörde att Paul också sa så, frågade vi honom och han förklarade. Det betyder helt enkelt: Detsamma! Paul hade vandrat El Camino flera gånger och denna gång skulle han avsluta vandringen på sin 70-årsdag. Han frågade varifrån vi kom och vi sa att vi kommer från Sverige. Då blev han eld och lågor. Hans son och svärson skulle delta i Ironman i Kalmar 2021. Kände vi till Kalmar? Jo, det gjorde vi. Hustrun är ju född där. Då ville han genast fotografera oss och skicka ett MMS till sin son. Roligt! Paul skulle återkomma under vandringen.

Vi gick vidare efter detta möte. Vid ett annat tillfälle kom en ung kvinna med en läsplatta fram. Hon var utsänd av någon myndighet i Spanien för att ställa frågor till pilgrimer. Hustrun ställde upp på en intervju. Det fanns mängder av frågor. På en öppen fråga svarade hustrun att vi gärna skulle se fler öppna kyrkor och kanske kommunikation i kyrkorna på engelska, med oss som inte förstår spanska. Damen antecknade på sin läsplatta och vi gick vidare.

När vi närmade oss O Pedrouzo stod någon och delade ut flygblad. Det var en representant för den lokala församlingen. Lappen var skriver på engelska och var en inbjudan att delta i kvällens mässa. Tala om att hustrun blev bönhörd omedelbart. Meddelande underströk att församlingen väntar på oss och att kyrkan inte är ett museum utan en plats för bön. Fint!

Så välkomnande!

Denna dag gick vi genom stora Eukalyptusskogar. De är fina. Doftar friskt och liknar höga katedraler. Men vi förstod att de inte hör till naturen i denna del av Spanien. När Eukalyptusträden tar över dör undervegetationen och fåglarna tystnar. Tankarna gick iväg till kyrkliga miljöer som ibland blir på samma sätt. Det kan vara fantastiskt vackra kyrkor med höga pelare. Men de saknar liv. I överförd bemärkelse blir en mänsklig gemenskap där alla ska stå i räta rader sällan livgivande. Hellre då en blandad löv- och barrskog med alla slags träd.

Inte särskilt inbjudande.

Vi hade dessutom en helt egen utgång, varifrån vi såg kyrkan.

Vi närmade oss staden och den var verkligen modern. Vårt boende låg tydligen en bit utanför. När vi kom fram blev vi överväldigade. Det låg alldeles vid kyrkan vi nyss inbjudits till. Hotellet hade en fantastisk trädgård och rummet var inbjudande. Dessutom hade rummet ett namn:

O Cebreiro

Den ort, där vi börjat vår vandring. Det kändes som att komma hem. Vi hann precis beställa en sen lunch innan köket stängde och den var oerhört välsmakande. Därefter kunde vi vila i trädgården fram till mässan. Jag frågade prästen före mässan om vi lutheraner också kunde delta och det sa han ja till.

Kyrkan heter Santa Eulalia de Merida. Hon led martyrdöden under kejsare Diocletianus ca: 304 e v t. Tankarna går också till Dario Fos drama

Vi betalar inte, vi betalar inte

I detta burleska skådespel klär folk ut sig till den Heliga Eulalia med magen. Tror dock inte att just det har med saken att göra. Kyrkan kallas också

Iglesia de la Concha

Det betyder Pilgrimsmusslekyrkan. Framme i koret är ett enormt musselskal avbildat.

I kyrkan mötte vi i vanlig ordning våra vänner från Guatemala. Tänk att vi oberoende av varandra valt identiska dagsetapper. Efter mässan gick vi till hotellet i lagom tid för att äta lite tapas, när köket åter hade öppnat efter siestan. Ännu en fin dag längs vandringsleden.

Längst fram i koret - den stora pilgrimsmusslan.

El Camino – dag 7

Dagens vandring gick från Melide till Arzúa. Inte så långt. Runt 14 km. Vi var inne i några kyrkor under vandringen. Vi mötte våra vänner från Guatemala. Vi stannade och åt i vanlig ordning.

De flesta dagar vandrade vi tre pass under förmiddagen. Femtio minuters vandring och tio minuters vila. Inte minst för att med jämna mellanrum kunna ta av sig ryggsäcken, dricka vatten, kanske snöra upp kängorna och kolla efter eventuella skavsår. Efter de tre förmiddagspassen tog vi lunch och sedan ungefär lika många pass på eftermiddagen. Beroende på hur lång sträcka vi hade tänkt gå. Denna rytm har jag lärt mig under ett antal vandringar i Linköpings stift, tillsammans med bland andra Hans-Erik Lindström, som varit en inspiratör i den moderna pilgrimsrörelsen.

Högst upp på altartavlan går det att skymta bilden
av Santiago Matamoros.

När vi kom fram till Arzúa sökte vi upp kyrkan, som vi visste var speciell. Den var först stängd men senare på kvällen fanns det möjlighet att få sitt pass stämplat och det annonserades även för mässa. Dessvärre hade vi tidigare under eftermiddagen dragit igång ett tvättprojekt och eftersom luftfuktigheten gjorde att kläderna inte torkade, fick vi istället uppsöka en tvättinrättning och utnyttja deras torktumlare. Vi hann dock till kyrkan när mässan precis var slut och fick våra pass stämplade. Då kunde vi också titta på de två olika Jakobsbilder, som finns representerade i kyrkan, Igrexa de Santiago. I vår guidebok hade vi läst att den ena skulpturen, där Sankt Jakob är klädd som pilgrim, heter Santiago Peregrino. Den andra heter Santiago Matamoros. Där framställs han alltså som den som dödar morer. Morer kallas de muslimer som under perioden 700-1600 bebodde Andalusien, i södra Spanien.

Här börjar jag fundera över vår vandring. Varför ägnar vi ett antal veckor åt att först åka tåg och sedan fotvandra till det som sägs vara Sankt Jakobs grav? Vad är det hos denne Jakob, som gör att jag/vi liksom hundratusentals pilgrimer vill göra denna vallfärd? Det är ju absolut inte för att han beskrivs som mor-dödare.

I ett avsnitt av historiebloggen skriver Dick Harrison om Jakob och det ger mig lite tankegods. Han svarar på frågan:

Hur hamnade Sankt Jakob i Santiago de Compostella

Sammanfattningsvis talar vi alltså om Jakob den äldre, som var bror till Johannes. De båda kallas för Sebedaios söner. På denna vandring får jag dessutom lära mig att deras mamma heter Salome. Till henne vill jag återkomma. Dick Harrison menar att många städer i Europa sökte knyta ett helgon till sin stad. Ett exempel är Maria Magdalena, som sägs ha flyttat till Frankrike och dött i antingen Bourgogne och Provence. Detta känner vi igen från Dan Browns bok Da Vinci-koden.

Harrison skriver att det uppstod en tro att Jakob före sin död predikat i Spanien. Efter hans martyrdöd i det Heliga landet, ska kroppen på ett mirakulöst sätt ha transporterats tillbaka till Spanien. Harrison beskriver:

… tack vare Guds änglar och en gudomlig vind tog den sig tvärs över Medelhavet och ända till Galicien i en båt utan roder.

Jakob den äldre är den enda av de tolv, som dör martyrdöden enligt Nya testamentet. Enligt Apostlagärningarna 12:2 lät Herodes halshugga honom. Under kriget mot morerna ska den sedan länge döde Jakob ha ingripit på spanjorernas sida. Det var då han fick sitt andra namn.

Detta är legender. Men Sankt Jakob har blivit Spaniens nationalhelgon. Här skulle jag vilja veta mer. Hur ser kristna i Spanien i dag på den destruktiva sidan som givits Jakob? Att Jakob sägs ha försvarat landet mot inkräktare, spelar det en roll i varför människor idag färdas till hans grav?

  

På samma altartavla, i kyrkan i Arzúa, finns också
Santiago Peregrino. Sankt Jakob, pilgrimen. Det
känns betydligt bättre att identifiera sig med honom.

Här ska ingen förhäva sig. Sankt Olav, vars grav i Trondheim också utgör en viktig vallfartsort, var en krigarkung. Likaså Sankt Erik, som ligger begravd i Uppsala Domkyrka. Att förneka dessa förhållanden, skulle vara att bli historielös. Frågan är däremot: hur förhåller vi oss till detta idag?

Hustrun och jag vandrade alltså till Jakobs grav. Frågan hänger fortfarande i luften. Varför det?

När jag funderar över dessa ting, konstaterar jag att notisen om Jakobs död i Apostlagärningarna 12:1-2, till skillnad från senare legendbildning, är saklig och kort.

Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror …

Detta är en verklighet fortfarande. Kristna på många håll i världen dör för sin tro. Ja, det är för den delen inte bara kristna, som förföljs för sin tro eller övertygelse. Och människor med makt, som Herodes, använder än idag svärdet, på ett orättfärdigt sätt. Därmed blir Jakob den äldre, som han kallas, för att skilja honom från en annan av de tolv, Jakob, Alfaios son, en förebild. Han var beredd att gå i döden för sin tro på Kristus. Jag betvivlar inte att många av de andra i kretsen kring Jesus också blev avrättade. Men det är något speciellt med Jakob, vars avrättning faktiskt nämns i Bibeln.

Samtidigt blir dessa två Jakobsbilder en spegel som vi kan hålla upp framför vår egen person. Jag vill ju gärna framstå som god och mild men även hos mig finns destruktiva stråk. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad gör jag med de delar av mitt liv som jag inte är stolt över?

El Camino – dag 6

Orden "Africa" och "muerte" i
samma mening? Skumt!

Idag skedde det vi väntat på. Kyrkorna längs vägen var öppna. Och bemannade. En äldre herre, förmodligen en församlingsbo, satt vid ett bord i den första kyrkan, där pilgrimer bildade ett led, för att få den eftertraktade stämpeln. Döm om vår förvåning, när samme herre dök upp i nästa kyrka ett antal kilometer senare längs vägen. Eller var det hans tvillingbror? Tror inte det, för han kände igen oss och vi fick en guidad tur till dopfunten. Han talade endast spanska. Vi tror att han var döpt i just den dopfunten.

Den första kyrkan ådrog sig vårt intresse av en särskild anledning. En skulptur föreställande en man, som håller i en karta på Afrika med texten:

Afrika o muerte

Vad betydde det? Min första reaktion var att Afrika var dött. Men vid närmare eftertanke insåg jag att personen avlidit i Afrika. Skulpturen föreställde Sankt Daniel Comboni från Italien. Han var romersk katolsk biskop i Sudan mot slutet av 1800-talet. Han avled också där. Av någon anledning var han skyddshelgon för denna lilla kyrka i nordvästra Spanien.

Spännande att möta en missionärskollega från en
nordligare del av den stora kontinenten Afrika.

Hustrun skaffar sig vänner både här och där.

Det var i vart fall mycket trivsamt att äntligen komma in i en kyrka och dessutom finna en representant för den lokala församlingen där.

En mycket välsmakande dessert. Och en kaffe på det, förstås!

Vid vårt lunchställe var vi med om en annan speciell upplevelse. Vi hade redan tidigare smakat på traktens specialitet vad gäller bakverk:

Tarta Santiago

En mandeltårta som var riktigt god. Ofta såg vi dem liggande i sina förpackningar på bardiskar och insåg att de nog tillverkas vid större bagerier. Ungefär som Delicato på våra breddgrader. Men på detta näringsställe erbjöds ägarinnans egen version. Det kunde vi inte motstå. När vi skulle sätta tänderna i varsin bit, kom värden ut med en liten karaff med vanligt rödvin. Sedan instruerade han oss i hur vi skulle hälla lite rödvin på kakan och på så sätt skapa en slags savarin. Mycket gott. Den söta kakan och det ordinära rödvinet gifte sig, som det brukar heta.

Repstump på plats och ryggsäcken så gott som ny!

Under dagen fick jag också laga hustruns ryggsäck ytterligare en gång. Den kvarvarande ståltråden brast mer och mer. Jag lyckades få tag på en snörstump under en byggnadsställning och den var betydligt enklare att hantera än ståltråden.

Vi kom fram till Melide, där vi skulle stanna för natten. Värdinnan på hotellet bad om ursäkt för avsaknaden av hiss. Rummet låg på tredje våningen och jag räknade till 57 trappsteg. Ingen större fara men efter ett par mils vandring och med ryggsäck och allt är det en annan sak. Hustrun var måttligt förtjust. Att jag gjorde hoppsa-steg hjälpte inte riktigt upp situationen. Men rummet var bra.

I Melide fick vi reda på att det skulle firas pilgrimsmässa på kvällen. Så här i efterhand förstår vi att det nog dagligen sker på de flesta större orter. Men vi hade ju bott på en del mindre ställen och därmed gått miste om mässorna.

Vi blev mycket positivt överraskade. En kvart innan mässan började, kom det in en kvinna med sju-åtta barn i släptåg. De var klädda i helt vanliga sommarkläder och småsprang fram till sakristian. Sedan såg vi hur prästen tålmodigt instruerade dem i olika uppgifter. Några liturgiska dräkter blev det aldrig tal om. Barnen deltog som de var. Textläsning, bön, dukande av altaret och annat. Mycket fint. Våra vänner från Guatemala deltog också i mässan. Igenkännandets glädje.

Mindre än 60 km kvar till det hägrande målet.

En särskild frågeställning gäller huruvida vi som lutheraner kan ta emot nattvard i en romersk katolsk kyrka. Den officiella linjen känner vi till. Endast romerska katoliker kommunicerar. Vi andra tar emot välsignelsen. Denna mässa gjorde vi för enkelhets skull så, att vi gick fram och la höger hand på vänster axel. Prästen var med på noterna och tecknade oss med kors i pannan. Det är också fint. En slags respekt för att vi fortfarande har en bit kvar på vägen mot synlig enhet.

Slutligen en reflektion över nedskräpning och klotter. Med jämna mellanrum finns betongpelare som en märkning av leden. På dessa finns pilgrimssnäckan och de berättar även hur långt kvar det är till Santiago de Compostella. Det betyder mycket. Dels för att inte gå vilse, dels för att få ny energi, när man ser att avståndet till målet minskar. Jag sökte med ljus och lykta efter en som inte var nedklottrad. Den ville jag fotografera. Och jag fann också en. Glädje! I vissa städer finns det även snäckor i trottoaren. På sina håll hade dessa plockats bort. Som souvenirer? Så onödigt. Vad gäller nedskräpning, så förekommer det i viss utsträckning. Exempelvis lämnar människor toalettpapper, när de uträttar sina behov i någon dunge. Mindre trivsamt. Det går väl ända att gräva ner eller dölja under en sten. Men på det stora hela var det rent och snyggt. Det är ändå väldigt många människor som vandrar, cyklar eller rider längs leden.

El Camino – dag 5

För eventuella nytillkomna läsare vill jag inledningsvis informera om att jag skriver dessa bloggposter om vår pilgrimsvandring i efterhand. Dag 5 = 25 juni.

Några medvandrare hjälpte oss med fotografering,
sedan vi hade hjälpt dem på samma sätt.

Vi gav oss iväg ovanligt tidigt denna morgon. Solen hade gått upp men inte så mycket mer. Denna dag tog jag inte särskilt många foton. Jag har heller inte antecknat så mycket i min dagbok.

Vid vårt lunchställe samtalade vi helt kort med ett par från Filippinerna. Vi berättade att vi gjorde denna vandring, för att uppmärksamma att vi varit gifta i 35 år. De kontrade med att berätta om sitt 46-åriga äktenskap. Jag kände spontan glädje och sjöng en serenad för kvinnan. Det blev succé. När vi lämnade stället kom en annan person från den filippinska gruppen fram och sa att mannen var en av Filippinernas bästa sångare. Då var det för sent att vända. Om detta var sant eller inte får vi aldrig veta. Det hade ju varit roligt och han också stämt upp en sång.

Under dagen stötte vi på ett par svenska kvinnor. Det var när jag hjälpligt försökte laga hustruns antika ryggsäck. Hon hade lånat den av sin syster. En sådan där med lättmetallram. Ett fäste hade för länge sedan gett upp och ersatts med ståltråd. Nu hade även ståltråden gett med sig. Men eftersom ståltråden var väl tilltagen gick det att fixa. När jag satt med detta kom de två svenskorna. Dessförinnan hade vi nog endast mött sex andra personer från Sverige. Vi var lite förbryllade över att det var så få nordbor. Mest stötte vi på spanjorer.

På kvällen tog vi in på ett albergue igen. Det var ett mycket trevligt sådant, i Portos. De två svenskorna hade också bokat plats i samma sovsal. De kom från Västsverige och hade valt att vandra hela den 800 km långa franska sträckningen. De var smått upprymda, eftersom de nu närmade sig målet för vandringen. Men det hade varit en vandring fylld av eskapader. Exempelvis hade ett skobyte resulterat i blåsor för den ena av dem. Hon hade haltat under tre veckor. Nära att ge upp. Vissa dagar hade de vandrat över 30 km. Många dagar, i början av vandringen, hade de knappast stött på en enda medvandrare. Nu, mot slutet, reagerade de på trängseln.

Den ena kvinnan berättade att hennes mor alltid hade velat vandra El Camino. Det hade dock aldrig blivit av. Nu var det inte så att denna kvinna gjorde det endast för sin mors skull. Men det var ändå en mycket glad mamma, som med jämna mellanrum tog emot rapporter om sin dotters pilgrimsfärd. Fint, tycker jag.

Dessa erfarna vandrare steg upp långt före soluppgången, dagen därpå. Vi såg inte till dem något mer. Jag hoppas allt gick bra under de sista milen. det var vår erfarenhet under hela vår vandring att många startade otroligt tidigt på dagen. Förmodligen har det att göra med vädret. Det är skönare att gå i svalka än i hetta.

El Camino – dag 4

Ungefär halv sex vaknade jag av att röster hördes utanför dörren. Jag steg upp och hann precis säga hej då till de fyra slovenskorna. Julia, från Ryssland, hade förmodligen redan gått, för efter det var vi ensamma på vårt albergue. Sånär som på innehavaren/föreståndaren. Vi frapperades av hur tidigt en del pilgrimer började sin vandring på morgonen. Men de som vandrar 800 km måste förmodligen hinna med runt 30 km per dygn. En del hade gått 40 km vissa dagar. Vi var tacksamma för vår något mer modesta planering med 160 km på 9 dygn. Det skulle innebära knappt 20 km om dagen och det var lagom. När jag sa hej till Mosca tackade hon för frukten. Varsågod, sa jag, men förstod inte riktigt vad hon menade. När vi åt frukost förstod vi att Julia hade lämnat frukt till oss andra och skrivit en lapp. På baksidan hade slovenskorna skrivit sin hälsning.

Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss
vid frukostbordet.

På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader.

När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!

Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.

En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe.

Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande!

Det var inte så ofta, som det var så här brant.

Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta. Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.

Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten. Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron. Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de Malta.

Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.

Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju
sett begravningsbilen.

När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:

Det är begravning.

Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.

Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner, att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.

El Camino – dag 3

På Pensión y Albergue a Pedra fick vi god hjälp av José.
Det ville vi tacka för dagen efter.

Söndag den 23 juni. Planen var att vi skulle bott i Sarria två nätter och haft denna dag som vilodag. Nu hade vi ju i stället hamnat i Pintin och där hade vi ingen lust att stanna ytterligare en dag. Vi hade därför redan tidigare under gårdagskvällen förbokat plats på ett albergue i Barbadelo, ungefär 4 km från Sarria. Eftersom vi faktiskt gått ända till Sarria dagen innan, tog vi därför, efter frukost, en taxi tillbaka till den bar i Sarria, där vi beställt taxin kvällen före. Det blev alltså vår fjärde resa mellan Pintin och Sarria. På trottoaren stod den trevlige hotellägare, som vi fått hjälp av kvällen före. Det var fint att få tacka honom för hjälpen och sedan fortsätta vår vandring genom Sarria. Det syntes på gatorna att det kvällen innan varit festligheter. Vid Iglesia Santa Mariña stannade vi till för morgonbön. I vanlig ordning var även denna kyrka stängd. En vaktmästare kom dock ut, vilket gav hopp om att vi kunde få komma in, men hans ärende var endast att sätta upp en lapp, där det stod att dagens mässa var inställd.

Framför kyrkan fanns stjärnor av blomblad från gårdagens festligheter.

Vi gick förbi ytterligare en stängd kyrka, Iglesia de San Salvador, och fortsatte sedan upp mot O Mosteiro, som är en del av Barbadelo. I en annan del av Barbadelo, Vilei, stannade vi och åt lunch och vilade. Sedan gick vi den sista sträckan och var framme vi vårt härbärge tidigt på eftermiddagen. Det var litet. Och vi var endast sju gäster. En ung kvinna från Ryssland, fyra damer från Slovenien, i vår ålder och så vi två. Det visade sig att vi beställt habitacion – ett eget rum – och det var skönt.

I O Mosteiro finns en kyrka och den tog vi sikte på under eftermiddagen. Stängd! Men vi kunde njuta av kyrkogården, där det doftade friskt av örter och även ta del av ytterligare ett budskap om djurens del i frälsningen. Den norra portens valvbåge föreställer djur, som dricker ur en nattvardskalk. Så intressant. Jag skulle gärna hört mer om teologin bakom detta konstverk.

Spännande med djuren som dricker ur en nattvardskalk på kyrkan i
O Mosteria - Iglesia de Santiago.

Det var skönt att sitta i härbärgets trädgård och bara njuta av det vackra vädret och stillheten. Och de solmogna körsbären. Hustrun hamnade i samtal med den ryska kvinnan, som visade sig hete Julia. Jag slöt an och då kom även en av de slovenska damerna, Mosca. Så intressant att ta del av deras berättelser och få en inblick i varför de hade valt att vandra El Camino. Julia hade gått ända från Saint Jean Pied de Port, i Frankrike, och skulle alltså vid ankomsten till Santiago de Compostella ha vandrat 800 km. Hon skulle dessutom fortsätta ytterligare drygt 90 km till Kap Finisterre vid kusten. Hon hade valt att vandra ensam. Slovenskorna hade inte vandrat lika lång sträcka.

En mycket trivsam kväll i all enkelhet. En av de slovenska damerna
hade vid fototillfället gått och lagt sig.

När tid för kvällsmat närmade sig frågade vi hur de andra skulle göra. De hade inte riktigt planerat något. Hustrun hade handlat lite pasta, passerade tomater, skinka, bröd och några vitlöksklyftor på härbärget och tipsade de andra om denna möjlighet. Kanske kunde vi äta samtidigt? För trevnadens skull. Det hade de inget emot. De gick också och köpte lite råvaror. När jag började tillaga vår kvällsmat, kom de med sina ingredienser och räckte till mig och jag förstod att tanken var en enda stor, gemensam pastasås. Inga problem. Medan jag lagade maten gick hustrun iväg till kyrkogården och plockade örter, som tillsattes mot slutet. Gott!

Vi avnjöt denna ytterst enkla måltid, där måltidsdrycken blev vatten eller cola, som ett uttryck för vår nyfunna vänskap. En vänskap, som vi visste skulle gälla där och då. Vi delade intryck och sjöng sånger från våra olika länder. Alla kunde inte engelska, så samtalet behövde ofta översättas. Men vi vet ju från våra år i Afrika att det inte bara är möjligt utan också en extra krydda i samvaron. Det drar ner tempot och ger alla möjlighet att tänka efter ibland.

Denna kväll stod i bjärt kontrast mot gårdagen. När vi bestämde oss för att gå El Camino var det sådana här möten vi också ville få uppleva.