Thursday 5 May 2016

When in Rome …

Eller på svenska:
Ta seden dit man kommer
Under åren i Sydafrika funderade hustrun och jag på denna klokskap med jämna mellanrum. Vi upplevde att devisen inte präglar Sydafrika på samma sätt som den präglar Sverige. Det finns inte en stark förväntan på att ’ta seden dit man kommer’ i det sydafrikanska samhället. Nu är jag fullt medveten om att jag inte varit i alla sammanhang i Sydafrika, utan endast i vissa. Jag kan också ha tagit miste. Min upplevelse är min och grundar sig på mina begränsade erfarenheter.

Det jag vill fråga är följande: skulle det kunna vara så att många av oss i Sverige är så fast i föreställningen att vi är en monokultur att vi tar för givet att alla tycker att man ska ta seden dit man kommer? Kan det vara så, att många sammanhang i världen bygger på att man istället respekterar gästen och låter gästen få vara den hen är?

Ni förstår att jag funderar kring handskakandet. Det har ju i debatten kring Yasri Khan hävdats att man ska ta seden dit man kommer. Vilket i och för sig är befängt! Yasri Khan är född i Stockholm.
Men även om det hade varit en person som kom från ett annat land, undrar jag: var i deklarationen om mänskliga rättigheter står det att man ska ta seden dit man kommer?

En som verkar argumentera enligt denna devis är min kollega Karin Långström Vinge. Hon skriver i en krönika i Skaraborgs Allehanda daterad 30 april:
Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.
Karin säger inte att hon med 'seden' menar 'den svenska seden' Det går att läsa uttalandet som om hon menar 'miljöpartiseden'. Men fortfarande: är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Frågan måste betraktas ur en rad olika synvinklar. Genus är såklart ett perspektiv och bör beaktas. Men det finns även under paraplyet ’feminism’ många perspektiv. En som skriver klokt om detta är en annan kollega, Helene Egnell, på bloggen
Den Kristna Humanismen.
Helene lyfter vackert fram de olika språkliga metaforerna:
Att ta den utsträckta handen
och
Handen på hjärtat
Ytterligare ett inlägg, som jag vill peka på, hittar jag i tidningen Syre, där Anna-Klara Bratt bland annat skriver:
Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden
Liksom Helene anlägger hon flera perspektiv. Intersektionalitet. De betyder inte att någon av dem gillar att män och kvinnor i detta fall behandlas olika. Men det innebär att saken inte är så enkel. 

Anna-Karin Bratt skriver vidare:
Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering.
Hon är kritisk till Stefan Löfvens, som hon menar, förhastade utspel i riksdagen. På Svenska Dagbladets hemsida hittar jag ett klipp där han säger:
I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.
Jag delar Anna-Klara Bratts uppfattning att statsministerns uttalande skulle kunna blivit en stor skandal utomlands.

Själv försöker jag behandla alla människor lika. Men jag vet samtidigt att jag inte alltid klarar av att göra det. Jag misslyckas hela tiden. Därför välkomnar jag även i denna fråga problematisering och ett visst mått av ödmjukhet.

4 comments:

Rebellas andra said...

Statsministerns yttrande var rent dumt, bland annat eftersom det definitivt inte är sant att vi i Sverige behandlar män och kvinnor likadant. Vi tillmäter inte ens könen lika värde, hur mycket vi än pratar om det. Men att det i ett feministiskt parti - nej, i MP kan det omöjligen betyda "särartsfeministiskt" - skulle funka med en särhälsning som har sin rot i en föreställning om att kvinnor och män i det offentliga bör hållas separerade är givetvis helt orimligt. Mycket märkligt att MP så länge tolererade det.

Varje människa får bestämma sig för vilka människor man vill ta i hand och inte. Man får också ta konsekvenserna. En logisk sådan konsekvens i Sverige blir att få av de existerande politiska partierna kommer att vilja lyfta fram en på särskilt uppsatta positioner. Det ser jag inget upprörande i.

Däremot är det väl rätt osnyggt att lyfta fram en person och SEN komma på att det inte går.

Anders Göranzon said...

Det är så många olika diskussioner på en gång. Att miljöpartiet - med sina värderingar - måste ta ställning i ett av dessa perspektiv är begripligt. I ett mångkulturellt samhällsbygge måste dock fler perspektiv få rymmas. Så har ju inte heller så värst många krävt att det ska lagstiftas om saken.

Rebellas andra said...

Så som delar av debatten går låter det nästan som om någon krävt just det: allmänt handskakningstvång. Öht är det väl som vanligt: stor del av den s.k. debatten består av att folk bemöter vulgärversioner av andras argument.

Anders Göranzon said...

Det håller jag verkligen med om.