Det var när jag
läste en text av Annika Borg (doktor i teologi, samhällsdebattör, författare,
radiopratare och präst) på den opinionsbildande sajten 'Det Goda Samhället',
som jag började tänka på relationen mellan medborgare, husdjur och migranter.
Annika Borg skriver, under rubriken: 'Har undfallenheten ingen gräns?' om problemet
med "att EU-migranter använder utomhusmiljön för att uträtta sina
behov". Hennes primära exempel är hämtat från Malmö, där kyrkogårdschefen
på kyrkogården Sankt Pauli fått nog.
Jag vänder mig
mot vissa skrivningar i texten men vill ändå inledningsvis försöka tolka texten
välvilligt. Jag tror att Annika Borg främst menar att kommunen måste ta sitt
ansvar. Hon är också, tror jag, kritisk mot länsrätten. Hennes inlägg tycks
säga att människor behandlas olika. I textens första del beskrivs tre exempel
från 2008-2012, där enskilda individer bötfällts p g a att de kissat utomhus
och därmed brutit mot lagen. (Det märkliga i sammanhanget är att det ingenstans
framgår att dessa tre personer var Svenska medborgare. Men det kanske de var.)
Senare i texten
läser jag något som jag reagerar på. Annika Borg menar, att protestesterna mot
att EU-migranter uträttar sina behov på fel ställe fångas ...
... upp i medier och av politiker som ett uttryck för fientlighet och förakt, fast de regler och förordningar som finns inte tolererar sådant beteende från landets medborgare eller deras husdjur. Varför inte paragrafen om förargelseväckande beteende tillämpas konsekvent och utan hänsyn till bakgrund är svårbegripligt.
Återigen: jag
vill läsa välvilligt. Skribenten kanske i första hand kritiserar myndigheternas
brist på konsekvens. Det kanske inte är EU-migranterna som är Annika Borgs
måltavla.
Om det är så,
blir jag ändå förbryllad. Är det inte starkt att å ena sidan tala om ...
... medborgare eller deras husdjur ...
... och å andra sidan
skriva om den andra gruppen (de som inte faller inom begreppen 'medborgare'
eller 'deras husdjur') d v s i det här fallet: EU-migranter?
Eventuellt delar
jag Annika Borgs grundsyn, att myndigheterna måste vara konsekventa. I så fall
är det väl rimligt att toaletter tillhandahålles för EU-migranter?
Nu vill jag
deklarera att jag (vår familj) har ett husdjur. Under ett antal år tog jag
promenader i Kalmar med denna hund. Med jämna mellanrum fanns särskilda sopkärl
uppsatta, där välfyllda hundbajspåsar kan läggas. Vad jag förstår fanns en
särskild person anställd på kommunen, som tömde dessa kärl. Han åkte runt i en
bil med flak och jag fick intrycket att det var en heltidssyssla.
Rent globalt
torde det vara svårt att motivera varför så mycket resurser ska läggas på
husdjur, när medmänniskor i nöd, inte
bistås. (Men här erkänner jag mig skyldig, eftersom jag (vår familj) lägger ner
ansenliga resurser i form av tid, mat och pengar på vår hund).
Vår hund är på
ett sätt också en migrant. När vi snart flyttar tillbaka till Sverige, från
Sydafrika, har vi bestämt att hunden ska med. Det är inte helt okomplicerat och
heller inte helt gratis. Gör vi rätt? Borde vi använda dessa pengar till något
nyttigare? (Jag tror att många ägare av husdjur ställt liknande frågor, när
räkningar från veterinären varit obegripligt höga). Men å andra sidan avstår
jag från annat, som andra människor unnar sig. Hur som helst, ett dilemma.
Lever vi alla i ett tillstånd av onåd? |
Den sydafrikanske
nobelpristagaren J.M. Coetzee berör detta dilemma i boken 'Onåd' från 2000 (engelsk
originaltitel: 'Disgrace'). En vit medelålders universitetslärare får sparken,
eftersom han har en affär med en ung student. Han vägrar be om nåd. Alltså
hamnar han i 'onåd'. Han flyttar ut till sin dotters farm och blir mer och mer
uppgiven över hur maktbalansen mellan svarta och vita skiftas. Till slut hamnar
han som volontär på ett krematorium för husdjur. Genom att utföra en slags
sista tjänst för dessa varelser, får hans liv en slags mening.
När jag bodde i
Sydafrika under 80-talet slog det mig hur mycket resurser de vita satsade på
sina husdjur när flertalet av befolkningen förtrycktes. Så är det även idag. Även
i världen i stort. Det verkar som om vi flyr från vår hjälplöshet över hur
andra människor lever och i stället ägnar oss åt att göra allt vi kan för våra
husdjur. (Ja, jag överdriver, för att visa hur jag tänker).
Det ska bli
spännande att återvända till Sverige. När vi gör det kommer vi också hem som
migranter. Självklart med helt andra förtecken och ofantligt mer
priviligierade. Men vi delar en erfarenhet av att röra oss mellan olika
kontinenter. Min målsättning är att jag vill bidra till hur människor i Sverige
idag kan leva i gemenskap och bygga samhället tillsammans. Min tro är att resurserna
räcker till alla om vi bara är villiga att dela. Och att det även blir över en
del till våra husdjur.
3 comments:
Anders Göranzon, det är enligt din hårdragna, polariserade läsning, som får står för dig. Mitt perspektiv är här, som framgår tydligt, de sörjandes och de som arbetar på kyrkogården. Och likhet inför lagen. Jag är själv sörjande och reagerar starkt mot att andra sörjande möter detta på en kyrkogård. Kanske skulle du kunna fundera ett varv på varför du är så ivrig att läsa in och konstruera polariseringar i det jag skriver. Sorg och kyrkogårdar är väl knappast ngt främmande för dig, du är ju präst.
Förhoppningsvis kan vi som samhälle klara av att både värna sörjande, kyrkogårdsarbetare och EU-migranter. Samtidigt! En del av lösningen är väl att Malmö kommun ordnar fram bajamajor med tvättränna. Samt förstås som alltid: samtal med de berörda EU-migranterna.
Tråkigt, Annika Borg, att du endast tar fasta på det du upplever som polarisering i Morutis text. Jag uppfattar det som att han tar din text som utgångspunkt för att kritiskt problematisera sina egna val (som Moruti ofta gör, om du följer hans blogg). Jämförelsen mellan husdjur och EU-migranter uppfattar jag som själva cluen i texten. Mycket tänkvärt.
Post a Comment