Tomt

Ludde var en oerhört skicklig dribblare.
Nedan finns ett videoklipp.

Ludde är död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.

Jag var nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.

Namnet – kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt. Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En stor hund i en liten kropp.

Hans långa liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs. Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar fungerat.

Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.

Det finns mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi alla hinder. Ludde skulle med.

Vi har undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen. Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.

Förra året konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i cirklar, som en vettvilling.

Någon tid senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.

Det kanske bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov på smärta ganska ofta.

Det var dags nu.

Paradoxalt nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för en promenad.

Någon knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet på mitt smalben.

Fåglarna sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt. Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med tillfredsställelse mitt i saknaden.

Talar djur olika språk?

Vår hund är född i Sydafrika. Nu bor han i Sverige. Han har även bott i Nederländerna.

Det går att säga mycket om Ludde. Dels att han är svanslös. Eller åtminstone har en kortare svans än andra Jack Russell Terriers. Detta för att svansarna kuperades i Sydafrika 2003, när han föddes. D v s klipptes av.

Dels har vi upptäckt att Ludde inte alltid är helt bekväm med att andra hundar finns i närheten. Människor går bra. Andra hundar - nej!

Jo, får de bara tid på sig brukar det såklart lösa sig. Men när både Ludde och den andra hunden är i koppel, då skäller Ludde ”som en bandhund”.

Vid morgonens promenad fick jag syn på en skylt, som gjorde reklam för Fråga Lund. Kristian Luuk frågar:

Har getter dialekter?

Ja, samma fråga har jag ställt när det gäller Ludde. Talar han ett annat språk än hundar i Sverige? Är det så att andra hundar betraktar honom som en migrant (vilket han ju är) och behandlar honom därefter?

Och eftersom hundar ju till stor del kommunicerar med svansen blir det ju inte bättre av att han saknar delar av den.

En liten tröst är dock att han är i Pelle Svanslös stad.

Hej då, pendlandet!

Duggregn och en minusgrad = halka!

Sedan början av september innevarande år har jag pendlat. För första gången i mitt liv. Jag skulle inte vilja beskriva mig som pendlare, för jag har inte riktigt lärt mig älska denna livsform. Nu ska jag inte klaga. Buss 102, som stannar 50 meter från vårt hus i Alsike, tar en dryg halvtimme in till Uppsala. Under större delen av hösten har jag kunnat åka ytterligare en hållplats efter bussterminalen och sedan endast haft 5-6 minuters promenad till mitt arbete. Förra veckan lades turerna om, så hade jag fortsatt pendla, hade jag istället fått gå från bussterminalen och behövt lägga ytterligare 5-6 minuters promenad till det hela. Men sammanlagt 45 minuter i varje riktning är väl inget att bråka om i sammanhanget.

Många som pendlar hittar goda strategier för att ta vara på tiden. Sömn, arbete, stickning, bokläsande är saker jag förknippar med en del av dem jag känner. Men jag har inte riktigt hittat min nisch i bussen. Ibland har jag haft sällskap med studerande från utbildningsinstitutet. Det har varit trevligt.

Finaldagen i mitt pendlarliv inramades av en minusgrad och duggregn. Vilket är detsamma som 'snor-halt'. Ett budskap?

Nu flyttar vi in till Uppsala och jag får istället mindre än fem minuters promenad till mitt jobb. Jag får hitta andra sätt att erhålla min vardagsmotion. Ur ett hundägarperspektiv är det dock optimalt. Jag kan gå hem på lunchen och promenera runt kvarteret med husdjuret och ändå hinna äta lunch med mina arbetskamrater.

Totalt blir det dock ett nollsummespel. I samma ögonblick som jag upphör att pendla får hustrun ta vid. Hon är emellertid, enligt egen utsago, nöjd med detta saliga byte.

Medborgare, husdjur och migranter

Det var när jag läste en text av Annika Borg (doktor i teologi, samhällsdebattör, författare, radiopratare och präst) på den opinionsbildande sajten 'Det Goda Samhället', som jag började tänka på relationen mellan medborgare, husdjur och migranter. Annika Borg skriver, under rubriken: 'Har undfallenheten ingen gräns?' om problemet med "att EU-migranter använder utomhusmiljön för att uträtta sina behov". Hennes primära exempel är hämtat från Malmö, där kyrkogårdschefen på kyrkogården Sankt Pauli fått nog.

Jag vänder mig mot vissa skrivningar i texten men vill ändå inledningsvis försöka tolka texten välvilligt. Jag tror att Annika Borg främst menar att kommunen måste ta sitt ansvar. Hon är också, tror jag, kritisk mot länsrätten. Hennes inlägg tycks säga att människor behandlas olika. I textens första del beskrivs tre exempel från 2008-2012, där enskilda individer bötfällts p g a att de kissat utomhus och därmed brutit mot lagen. (Det märkliga i sammanhanget är att det ingenstans framgår att dessa tre personer var Svenska medborgare. Men det kanske de var.)

Senare i texten läser jag något som jag reagerar på. Annika Borg menar, att protestesterna mot att EU-migranter uträttar sina behov på fel ställe fångas ...

... upp i medier och av politiker som ett uttryck för fientlighet och förakt, fast de regler och förordningar som finns inte tolererar sådant beteende från landets medborgare eller deras husdjur. Varför inte paragrafen om förargelseväckande beteende tillämpas konsekvent och utan hänsyn till bakgrund är svårbegripligt.

Återigen: jag vill läsa välvilligt. Skribenten kanske i första hand kritiserar myndigheternas brist på konsekvens. Det kanske inte är EU-migranterna som är Annika Borgs måltavla.

Om det är så, blir jag ändå förbryllad. Är det inte starkt att å ena sidan tala om ...

... medborgare eller deras husdjur ...

... och å andra sidan skriva om den andra gruppen (de som inte faller inom begreppen 'medborgare' eller 'deras husdjur') d v s i det här fallet: EU-migranter?

Eventuellt delar jag Annika Borgs grundsyn, att myndigheterna måste vara konsekventa. I så fall är det väl rimligt att toaletter tillhandahålles för EU-migranter?

Nu vill jag deklarera att jag (vår familj) har ett husdjur. Under ett antal år tog jag promenader i Kalmar med denna hund. Med jämna mellanrum fanns särskilda sopkärl uppsatta, där välfyllda hundbajspåsar kan läggas. Vad jag förstår fanns en särskild person anställd på kommunen, som tömde dessa kärl. Han åkte runt i en bil med flak och jag fick intrycket att det var en heltidssyssla.

Rent globalt torde det vara svårt att motivera varför så mycket resurser ska läggas på husdjur, när medmänniskor  i nöd, inte bistås. (Men här erkänner jag mig skyldig, eftersom jag (vår familj) lägger ner ansenliga resurser i form av tid, mat och pengar på vår hund).

Vår hund är på ett sätt också en migrant. När vi snart flyttar tillbaka till Sverige, från Sydafrika, har vi bestämt att hunden ska med. Det är inte helt okomplicerat och heller inte helt gratis. Gör vi rätt? Borde vi använda dessa pengar till något nyttigare? (Jag tror att många ägare av husdjur ställt liknande frågor, när räkningar från veterinären varit obegripligt höga). Men å andra sidan avstår jag från annat, som andra människor unnar sig. Hur som helst, ett dilemma.

Lever vi alla i ett tillstånd av onåd? 

Den sydafrikanske nobelpristagaren J.M. Coetzee berör detta dilemma i boken 'Onåd' från 2000 (engelsk originaltitel: 'Disgrace'). En vit medelålders universitetslärare får sparken, eftersom han har en affär med en ung student. Han vägrar be om nåd. Alltså hamnar han i 'onåd'. Han flyttar ut till sin dotters farm och blir mer och mer uppgiven över hur maktbalansen mellan svarta och vita skiftas. Till slut hamnar han som volontär på ett krematorium för husdjur. Genom att utföra en slags sista tjänst för dessa varelser, får hans liv en slags mening.

När jag bodde i Sydafrika under 80-talet slog det mig hur mycket resurser de vita satsade på sina husdjur när flertalet av befolkningen förtrycktes. Så är det även idag. Även i världen i stort. Det verkar som om vi flyr från vår hjälplöshet över hur andra människor lever och i stället ägnar oss åt att göra allt vi kan för våra husdjur. (Ja, jag överdriver, för att visa hur jag tänker).

Det ska bli spännande att återvända till Sverige. När vi gör det kommer vi också hem som migranter. Självklart med helt andra förtecken och ofantligt mer priviligierade. Men vi delar en erfarenhet av att röra oss mellan olika kontinenter. Min målsättning är att jag vill bidra till hur människor i Sverige idag kan leva i gemenskap och bygga samhället tillsammans. Min tro är att resurserna räcker till alla om vi bara är villiga att dela. Och att det även blir över en del till våra husdjur.

Stavfel i psalmboken

Det händer ju att stavfel smyger sig in i böcker. Tryckfelsnisse. Lapsus calami på latin. I min avhandling vet jag att de finns. Ikväll upptäckte hustrun och jag ett. Vi bad som vanligt vår aftonbön och ögonen föll på kommande söndags gammaltestamentliga text om David och Goljat. (1 Sam 17:40-50). Jag har tittat på den under veckan och tyckt att meningen:

När filistén fick syn på David fnös han för fullt mot honom ….

känns konstig. Dålig svenska, helt enkelt. Man fnyser väl inte för fullt? Hustrun undrade om det inte borde stå ”föraktfullt” i stället. Javisst! Så står det i bibel 2000. Det har helt enkelt blivit fel i psalmboken. Är det fel i hela evangelieboken? Jag vet inte. Måste kontrollera!
Vår hund fnös idag. Han fick medicin. Mot kennelhosta. Den fick han genom näsan och enligt hustrun fnös han för fullt. Lustigt då att Goljat i sammanhanget frågar David:

Tror du jag är en hund ….?

Ja, fnyser man för fullt, får man kanske stå ut med den misstanken. Annars är det märkligt att hundar dyker upp både 2:a söndagen i fastan och 3:e. Förra söndagen handlade det om den kananeiska kvinnan, som också jämfördes med en hund. Funderar över hur vi i vår tid tar till oss detta? Att en hund betraktas som en negativ företeelse. Vi som menar att hunden är människans bäste vän.
Hursomhelst ska jag ta reda på om Verbum upptäckt tryckfelet. Kanske någon vet?