Medlemstapp och rädsla

För ett par lördagar sedan lyssnade jag till Katarina Hedqvist, som varit utsänd medarbetare/missionär i Costa Rica. Det var på Växjö stifts manifestationsdag. Hon berättade att hon och maken Magnus lärt sig ett nytt ord sedan de kom hem efter 5½ år i Costa Rica. Medlemstapp. Det kunde de inte när de reste iväg. Jag funderar vidare kring detta. Min upplevelse är att vi talar mycket om medlemstappet. Kanske ibland med andra ord. Ju högre upp i Svenska kyrkans organisation, desto oroligare verkar vi bli. Varför är det så? Jag tror att många är just oroliga. Eller till och med rädda! Och visst är det olyckligt att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Men för vem är det olyckligt? Det svar, som ligger bakom rädslan är att det är olyckligt för Svenska kyrkan. Och logiken är denna: Vi tappar medlemmar. Alltså tappar vi pengar. Alltså tappar vi marknadsandelar, tvingas friställa personal, tvingas stänga kyrkor osv. Alltså tappar vi, som har något att säga till om i kyrkan, det som vi helst av allt inte vill tappa: Makt! I stället för ”medlemstapp” kunde vi skriva ”makttapp”. Men detta perspektiv är väl ändå fel? Skulle vi inte hellre fråga: Vad händer med medlemmarna som lämnar kyrkan? Hade vi (som är kvar) sett frågan ur deras perspektiv hade vi väl varit oroliga för vad de tappar. Tappar de tron? I så fall är det allvarligt! Tappar de tillhörigheten till kyrkans världsvida gemenskap, så är det väl också allvarligt. Eller bara detta att människor, som lämnar kyrkan, kanske tappar sugen. Var det inte Tage Danielsson som sa:

Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar.

Hade vi levt i en annan tid och en annan kyrklig tradition hade vi kallat dem vi tappar för förtappade! Då hade tanken gällt salighetsfrågan. De som tappas går miste om saligheten. Vi hade väl i och för sig inte knutit förtappelsen till huruvida någon är medlem i kyrkan eller inte. Det hade handlat om hurivda någon tror eller inte. Romersk Katolska kyrkan å andra sidan hade för formulerat det på latin:

”Extra Ecclesiam nulla salus” vilket betyder: Utanför kyrkan [finns] ingen salighet.

I klassisk Romersk Katolsk lära betyder det utanför den Romersk Katolska kyrkan. D v s på 1500-talet tappade kyrkan en väldig massa medlemmar i norra Europa. Inklusive Sverige. Sett ur detta perspektiv, som också handlar om makt, är hela Svenska kyrkan ett medlemstapp. (Men nu tror jag att de flesta Romerska Katoliker inte ser det på det sättet egentligen!) Innan jag fortsätter vill jag slå fast att det är alltvarligt att någon av oss tappar tron. Det är allvarligt om vi tappar bort relationen med Gud. Det har betydelse för vårt liv, både här och nu och i ett tidlöst evighetsperspektiv. Den gamla frågan: Har jag frid med Gud? är inte så tokig att ställa sig. Däremot kan ingen av oss (och ska ingen av oss) ha synpunkter kring andra människors Gudsrelation. Upprepade gånger uppmanar Jesus oss att inte döma. Samt slår fast att det är Guds ensak. Skönt! Men samtidigt måste vi som kyrka ta på allvar att människor, när de lämnar kyrkan, kanske också tappar sin tro. Åtminstone tron i betydelsen leva i kyrkans gemenskap. (Jag menar inte att det alltid är så. Det finns uppenbarligen människor, som lämnar kyrkan för att behålla sin tro!) Den kloka hustrun tipsade mig i sammanhanget om att läsa Apostlagärningarna 16:16-24 där Paulus och Silas befriar en slavflicka från en spådomsande. När hon inte längre kan spå blir hon värdelös för sina ägare. De blir följaktligen vansinniga och släpar Paulus och Silas till stadens myndigheter. Det slutar med fängelse. Slavflickan verkar vara betydelselös för sina ägare. Kanske även för Paulus och Silas. Anledningen till att Paulus drev ut anden, var att han förlorade tålamodet. Poängen i detta sammanhang är dock en annan: slavflickan hade bara ett värde, så länge hon skaffade sina ägare goda inkomster. Är det så Svenska kyrkan ser på sina medlemmar? Jag är rädd att det ligger åtminstone en del sanning i detta. Det är därför jag funderar över hur vi (som tillhör Svenska kyrkan) skulle kunna våga se det s k medlemstappet ur ett annat perspektiv. Inte från det ekonomiska maktperspektivet, utan fråga: varför lämnar människor Svenska kyrkan? Har deras skäl något viktigt att säga oss? Till sist: att ändå en del människor väljer att gå ur kyrkan, eftersom de inte har någon vilja att dela kyrkans liv, får vi naturligtvis acceptera. Vi lever i ett samhälle som har både åsiktsfrihet och föreningsfrihet. I en kommande bloggpost ska jag därför skriva om behovet av att öppna möjligheten att alla som vill ska få en kristen begravningsgudstjänst. Även om man gått ur Svenska kyrkan.