Church leaders protects the Public Protector

A few weeks ago some Christian leaders, according to City Press, publicly criticised the Public Protector, Thuli Madonsela. Bishop Pule Makgethi said:

Our main bone of contention is that the Public Protector is poisoning the atmosphere in our country by her general demeanour in the execution of her duties …

Since then a few other church leaders have come to her rescue. The Anglican Archbishop, Thabo Makgoba, showed support on his blog, saying:

We welcome the Public Protector's reports on corruption and mismanagement. We thank her for making the country accountable and transparent. Her office's work helps to develop our democracy, and I call on civil society to join the churches in defending it against the current assault.

Reported by the SABC, the SACC, through its President, Bishop Ziphozihle Siwa, a few days later continued:

It was very unfortunate for the religious leaders who were in the media criticizing, attacking the office of the public protector. That was very embarrassing, uncalled for and very much regretted …

And just now I saw a photo on the City Press web site, where other church leaders, amongst them Desmond Mpilo Tutu, with placates saying:

Protect our Public protector.

Defend our section 9 institutions

It is very good that prominent church leaders contributes with their support.

Om hatbrott – 3

Don't be silenced!
Låt Dig inte tystas!

För en tid sedan besökte hustrun och jag (samt några vänner) en utställning i Pietermaritzburg. Utställningen handlade om hatbrott. Hate crime! Flera organisationer stod bakom. Min inbjudan kom via Gay and Lesbian Network. Anledningen var framför allt att jag koordinerar en kurs i metod och teori på universitetet, där vi arbetar kring ett ”case study” som handlar om två homosexuella män. Genom det arbetet fick jag kontakt med nätverket och blev inbjuden till utställningen.

Det var flera saker som slog mig. Av fem talare var det tre som anknöt till bibeln i det de sa. En av dem – en bloggare – höll i stort sett ett helt bibelstudium. Han utgick från Adam och Eva och hade ett mycket tänkvärt grepp. Det går att läsa mer på denna länk.

Intressant var också kopplingen till förintelsen. Det framhölls att homosexuella generellt sett inte avrättades i koncentrationslägren. Men det värsta var att de, efter 1945, återvände till ett liv i utanförskap och förtryck. Jag känner att jag skulle behöva mer kunskap om detta.

En annan framträdande aspekt var att de som talade inte talade om hatbrott som något som exklusivt gäller HBTQ-personer. Det kan handla om hatbrott p g a hudfärg, religion eller precis vad som helst. Det är naturligtvis sant men det var inkluderande, tycker jag, att påpeka det.

Visst är det självklart att ett samhälle som tror på alla människors lika värde mobiliserar när någon enda medlem av samhället utsätts för hatbrott?

Det är också viktigt för oss alla, att vi funderar över vad vi säger eller inte säger och vad vi gör. Att helt enkelt vara proaktiv. Bland det värsta är att vara tyst och inte alls bry sig.

Om hatbrott – 2

När jag igår skrev att jag vill göra ytterligare två bloggposter om det som Svenska Dagbladet skrev om den 22 mars (i lördags) visste jag inte att det ganska snart skulle framkomma nya uppgifter kring kopplingen mellan Svenska kyrkan i Kinna och de hatbrott som ägt rum. Igår skrev Kyrkans Tidning:

Kyrkoherde Owe Johansson deltog i manifestationen i Kinna till stöd för det homosexuella par som utsatts för attentat.

Det var bra. Dels att han gjorde det, dels att Kyrkans Tidning skriver om det. Artikeln känns hoppfull.

I min dator fanns färdig text kring hur bloggare och debattörer på nätet reagerade på Svenska Dagbladets artikel. En del av denna text var ganska kritisk mot medkristna. När jag igår valde att göra en trestegsraket var det bland annat för att få lite betänketid. Så nu vill jag inte längre skriva det jag tänkte skriva.

Om inget annat händer skriver jag nog ändå en tredje del imorgon. Kanske lite om en utställning kring hatbrott här i Pietermaritzburg och lärdomar från den.

Om hatbrott – 1

De senaste dagarna har det skrivits mycket om de hatbrott som ägde rum i Kinna kring mitten av februari och en bit in i mars. De som utsattes var Roy och Håkan, som hade gift sig i Kinna kyrka ett par månader tidigare. Det är Svenska Dagbladet som tar upp frågan.

Det går att läsa om detta på bland annat Radio Sjuhärads hemsida. Jag hittar också en länk till Markbladet, som berättar om en manifestation till stöd för Roy och Håkan men även till stöd för andra i samma situation.

Det som Roy och Håkan utsatts för är fruktansvärt och rimligen borde hela samhällen stå upp när detta händer. På Mor Kerstins torg i Kinna var det 300 personer som deltog i manifestationen lördagen den 22 februari och det är nog relativt många i Kinna.

Det speciella med Svenska Dagbladets artikel är att den också handlar om Svenska kyrkan i Kinna. Jag vill kommentera detta i två uppföljande bloggposter, imorgon och på torsdag.

Just nu vill jag bara säga: Hatbrott är förskräckligt!

Någon ser mig … eller?

Ett företag som heter Tendersdaily AB har skickat mejl till mig idag. Såhär började det:

Det är klart att jag känner mig lite bekräftad av denna inledning!

Men de kan ju inte ha tittat särskilt noga på min verksamhet. Vad är i så fall mina produkter och tjänster? Och hur vet företaget att det finns ett stort intresse för dessa produkten och tjänster inom offentlig och privat sektor?

Tillåt mig att betvivla!

Min vetenskapliga hypotes är alltså att Tendersdaily AB skickat ut ett massmejl och inte alls tittat närmare på just min verksamhet. Men hur kan jag veta att min hypotes är sann? Jag behöver göra vissa efterforskningar.

Min första åtgärd blir att söka på nätet och då finner jag en länk till Förenade bolag/varningslistan. Där varnas för företag som skickar ut bluffakturor mm. Det varnas således också för Tendersdaily AB.

Min hypotes stärks. Men samtidigt går företaget i svaromål på nämnda sajt och uppmanar en skribent att göra följande:

Har du fler frågor om bolaget är du välkommen att kontakta vår kundtjänst på telefon eller e-mejl.

Kanske gäller det också mig! Ergo: det andra ledet i min forskningsdesign blir alltså av rent empirisk natur. Jag svarar på det artiga mejlet och ställer några frågor:

1. Vad fann ni när ni ”tittade lite närmare på min verksamhet”?
2. Hur vill ni beskriva mina ”produkter och tjänster”?
3. På vilket sätt menar ni ”att finns ett stort intresse för” mina ”produkteroch tjänster inom offentlig och privat sektor”?

Nu undrar vän av ordning varför jag lägger ner tid och energi på detta? Jo, företaget skriver följande i sitt mejl till mig:

Offentlig sektor kan vara en möjlig marknad för er för vi har hittat upphandlingar som vi tror kan passa er.
- Offentlig sektor gör inköp av varor och tjänster för ca 500 Miljarder kronor per år.
- Varje dag köper offentlig sektor tjänster och varor för ca 2.2 Miljarder kronor.
- Var tredje affär i Sverige är det offentlig sektor som köper.

Det verkar lovande. Vem vill inte ha tillgång till guld och gröna skogar? Med andra ord får jag foga till mina tre frågor en fjärde:

4. Vilka upphandlingar har ni hittat som ni ”tror kan passa” mig?

När (eller om) jag får svar, lovar jag att återkomma i ärendet.

En vandring i solen

Vårfrudagstid! Eller brittsommar? Eller heliga fastetider? Det beror på var någonstans en finner sig. Just nu befinner jag mig i södra Afrika och efter högmässa på det lutherska prästseminariet (LTI) blev det en promenad med hunden Ludde i Botaniska trädgården. Gudstjänsten hade inte fokus på Jungfru Marie Bebådelse, utan vi firade helt enkelt 3:e söndagen i fastan. Promenaden var en höstpromenad men det är fortfarande grönt och lummigt och många blommor. 30 grader varmt och en skön söndagseftermiddag.

Tungan ute efter en rask promenad. Höstlöven är nog fjolårets!

Urusel journalistik i Kyrkans Tidning

Kyrkans Tidning har en rubrik i gårdagens nätupplaga:

Fler kvinnor i kyrkan

Detta är verkligen ingen nyhet. Så är det i en stor del av kristenheten. Och så har det varit länge. Om skälen till detta kan vi ha många tankar och åsikter. Just nu tänker jag dock inte stanna upp inför den frågeställningen.

Rubriken är förstås missvisande. Den mycket korta artikeln handlar om att det är

… fler kvinnor än män som utbildar sig till präst …

Uppgiften kommer från ekot, enligt Kyrkans Tidning. Intressant! Rimligen måste Ekot ha fått sina uppgifter från Svenska kyrkan. Kyrkans Tidning hämtar sedan uppgiften från Ekot. Besynnerligt! Inom akademisk forskning brukar vi akta oss för att använda sekundära källor om vi har tillgång till förstahandsuppgifter.

Den oerhört korta artikeln har sedan ett citat från ärkebiskop Anders Wejryd.

– Jag brukar skoja och säga att förr hade vi kvotering då fick vi bara karlar, men i dag går vi på de mest kompetenta och då blir det fler kvinnor …

Är detta skojigt? Det tycker inte jag. Är det som sägs sant? Förmodligen inte. Vad säger det i så fall om Ärkebiskopens egen kompetens? Däremot är det en mycket ytlig analys. Skälen till att fler kvinnor än män söker till prästutbildningen är förmodligen flera och mer komplicerade. Det vet säkert ärkebiskopen och rimligen har han sagt mer än just detta lösryckta citat. Men varför lyfter Kyrkans Tidning fram just det?

Det mest märkliga är att artikeln avslutas med en uppmaning:

Läs mer här.

Då trodde i alla fall jag att det skulle bli någon form av fördjupning men döm om min förvåning, när jag hamnar på Sveriges Radios hemsida. Budskapet blir att Kyrkans Tidning hänvisar till Sveriges Radio för fördjupning och analys, när det gäller fenomen inom Svenska kyrkan. Märkligt!

Så vad säger då Sverige Radio?

Så sent som på 90 talet var det flera stift i Sverige som fortfarande inte tillät kvinnliga präster men i dag är en majoritet av alla präster som vigs kvinnor.

Men hallå, ekot! Avses 1890-talet eller hur tänkte ni här? På 1990-talet vigdes kvinnor till präster i samtliga stift i Svenska kyrkan. Journalistens okunskap på denna punkt är väl ändå pinsam!

Tyvärr blir inte artikeln bättre ju längre jag läser. Och jag blir bedrövad, när jag inser att Kyrkans Tidning i stort sett har snott det mesta i sin korta artikel från Sveriges Radio. Det är kanske därför som det inte står något namn under Kyrkans Tidnings text.

Trots allt får artikeln på Sveriges Radios hemsida mig att dra på smilbanden. Eller vad sägs om följande mening med både felaktig grammatik och märklig särskrivning:

I sommar får svenska kyrkan sitt första kvinnliga ärkebiskop, och i dag märks de kvinnliga prästmotståndarna knappt av i kyrkan …

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men mest gråter jag, för genusrättvisa och arbete mot diskriminering är alltför viktigt för att slarvas bort på detta sätt. Jo, jag är kritisk när det gäller Hanna Weiderud på Sveriges Radio, för en artikel som jag menar är slarvig på flera punkter. Men ännu mer kritisk är jag mot Kyrkans Tidning som agerar ogenomtänkt och lättjefullt, när denna artikel används rakt av. Varför kan vi inte få en djupare analys av en intressant och viktig företeelse?

De kvinnor som utbildas till präster i Svenska kyrkan och de kvinnor som är präster i Svenska kyrkan är värda bättre journalistik. Så även vi män!