Kebnekaise-expeditionen 14

Sista morgonen på Kebnekaise fjällstation blev hektisk. Natten blev kortare än vad som var tänkt. Kl 5 kom Mats till vårt tält och berättade att Amanda, som har lite problem med näsblod hade blött näsblod hela natten. De hade lyckats få stopp på det i näsborren men det hade fortsatt att rinna i halsen. Instruktionen från sjukhuset i Stockholm de fått vid förra besöket, då det även hade bränts några blodkärl, var att komma in om det inte stannade efter 10 minuter. Nu hade det gått 3 timmar och från Kebnekaise fjällstation går ingen bilväg. Framför allt inte till Stockholm. Dagens uppgift för oss var att vandra 8 km till Ladtjojaure, åka båt 6 km och sedan vandra 5 km till Nikkaluokta för buss vidare mot Kiruna. Det såg inte ut som en genomförbar uppgift för Amanda. Kristina gick och satte sig hos Amanda och Mats och jag gick ner till Fjällstationen, för att återigen prata med personalen. (Bortkomna flickor i natten, brandlarm, näsblod ....) Tur att vi skulle åka samma dag.

Det var en personal uppe och hon hänvisade till 112, som vi ringde. Efter diverse samtal insåg vi att det bästa var att Amanda och Mats åkte med den ordinarie helikopterturen kl 9, även om den verkligen inte var helt gratis. Någon ambulanshelikopter skulle inte sättas in. Vi ordnade ett rum åt Amanda, där hon fick vila ett tag. Medan vi packade ihop, plockade ner tält, åt frukost osv tog Amanda igen sig och Mats och hon kom iväg, som de skulle.

Så var det dags att ta tag i stegjärnsfrågan. Vi hade lånat tre par. Ett par hade vi med oss ner men två par hade ju Sara och Linda. Var fanns de nu? Den person som lånat ut till oss blev inte helt lycklig, när vi berättade att vi inte var säkra på var stegjärnen befann sig. 1000:- i straffavgift för bortkomna stegjärn. Gånger 2 ... Mest oroliga var vi dock för tjejerna. Men det visade sig att de kommit ner på natten. Kl 2!! De hade slagit följe med 3-mannagruppen. Det var tre finländare, som tydligen klarade sig i mörkret. Jag gick då till receptionen, för att lokalisera tjejerna. Det var nu fjärde gången på kort tid, som jag kom dragandes med problem till personalen. Svaret jag fick, var att de inte lämnar ut uppgifter om sina gäster. Så jag fick springa runt bland tälten och ropa: Sara och Linda! Från flera tält hördes grymtningar och svar, med innebörden: Det är inte vi! Men så kom jag på deras kompisars tält och fick veta var jag skulle söka. Jag hittade tältet, ganska långt bort, fick stegjärnen och kunde återställa dem till shopen. Ingen straffavgift! Puh! Och flickorna helskinnade i sitt tält! Puh!

De andra sex stod redan beredda för avgång och vi drog iväg mot båten. Klockan var nu strax före 10. Båten skulle gå 12 och vi hade lite drygt 2 timmar på oss, för att tlllryggalägga 8 km. Det är lite mycket. Frågan var: Skulle vi hinna med båten eller få gå hela vägen - 19 km? Och skulle vi i så fall hinna med bussen kl 16?

men vi hade i alla fall tur med vädret. Denna morgon sken en strålande sol från klarblå himmel. Så underbart!

Kebnekaise-expeditionen 13

Nu har Östran skrivit en artikel om vår vandring. Under rubriken 'Silverbröllop - en ren familjesak' kan man läsa mer. Nu stämmer ju inte rubriken helt, eftersom vi firade själva dagen (den 16 juni) med mässa i Birgittakyrkan, dit alla var välkomna. Poängen med bröllop och äktenskap är just detta, att det inte bara är en familjesak. Man vill göra sin livslånga relation offentlig. Men nu ska vi inte vara petiga. Artikeln i Östran kändes bra och det var roligt att Matilda fick två foton publicerasde, även om Kristina inte var helt glad åt att hon blev ertappad med fingrarna, om inte i syltburken så ändå, i godispåsen.

Kebnekaise-expeditionen 12

Detta inscannade vykort ger en liten vink om hur man går upp och ner på Kebnekaise. Den finns två markerade leder. Det var den västra (t v på kortet) vi gick. Den östra går över en glaciär och då krävs särskild utrustning och specialkunskaper eller att man går med en guide.

Klicka på bilden, så blir den lite större!

Kebnekaise-expeditionen 11

Det är dags att gå ner. Då ser vi återigen de två unga kvinnorna eller flickorna. De har inte gett upp. Jag pratar med dem och säger att de kan låna ett par av "våra" stegjärn. Det tar en liten stund att hjälpa dem på med dem och egentligen behöver vi istället börja gå. Det borde de också göra. Men det är bättre att de har ordentliga grejer på fötterna, än att de trillar ner. De heter Sara och Linda. Vi önskar dem lycka till och går iväg.

Nere vid toppstugorna ringer vi mormor och morfar från Johannes I-phone. allt har gått bra, säger vi. Klockan är runt fem. Det är lite sent! Nu ska vi bara gå ner.

Ja, det var just det. Det är inte så bara att gå ner. Vandringen ner mot Kaffedalen går dock bra och vi fyller på våra vattenflaskor när vi är där. Jag tittar oroligt upp emot Kebnekaise. Kommer inte flickorna? En skolklass från Halmstad är redan på väg förbi oss. Vi har mött ett par killar, som är på väg upp. De ska övernatta i en av toppstugorna. Men de har packning med sig.

Vi börjar den mödosamma klättringen upp på Vierranvarri. Då får vi se ett antal färglada prickar på väg ner från Kebnekaise. Närmare bestämt fem. Jo, säger de andra. En av prickarna är röd och en grön, det är nog flickorna. De har tydligen sällskap av tre andra. Det känns lite bättre.

Vi går upp på Vierranvarri och ner igen. Nu går det inte så fort. Kristina börjar få ont i sina knän. Ännu är det långt kvar. Klockan blir både sju och åtta.

När vi börjar klättra bland de stora stenbumlingarna går vi förbi ett par i 40-50 årsåldern, där kvinnan har stora problem med sina knän. Nu har vi sju personer bakom oss på berget. Det känns inte helt bra. Borde vi vänta på dem?



Så når vi Kittelbäcken. Som var så liten och behändig att gå över i morse. Sanningen är den att jokkarna alltid blir större på kvällen. Det smälter mer under dagen. Mats och Samuel lyckas hoppa över men vi andra kommer inte att klara det. Så vi går uppåt och hittar till slut en passage. Vi borde tagit av oss skorna och satt på sandaler. Men det är lätt att vara efterklok. De flesta klarar att gå över torrskodda. Gore-tex är bra. Några av oss blir blöta. Inte trevligt, när klockan är halv nio och det blir mörkt om en timme. Vi har många timmar kvar innan vi är nere.

Framåt kvart i tio ser vi knappt de röda markeringarna. Jag tar fram min ficklampa men batteriet är slut. När jag ska sätta i reservbatteriet tappar jag lampan och alla beståndsdelar yr åt olika håll. Tack och lov har Mats sin mobil med inbyggd lampa. Jag får låna den och kan gå först och hitta rätt väg. Vi passerar otaliga vattendrag, som är enkla att passera, om man ser något. Jag får stanna och lysa för gruppen innan jag springer längst fram igen, så att vi kan fortsätta. Det blir en långsam vandring. Någon får ont i foten. Flera äter magnecyl mot värk både här och där. Ett par är kalla och blöta om fötterna. Vi ser det röda ljuset från masten vid fjällstationen. Men den verkar inte komma närmare.

Och hur går det för Sara och Linda, de tre andra vi såg på berget och paret, där kvinnan hade så ont i sina knän?

Klockan är över 11, när vi når fjällstationen. Kristina har utlovat raggmunk och vi söker oss till servicestugan, som i stort sett är tom. Två andra flickor, kompisar till Sara och Linda, kommer och undrar om vi har sett till deras vänner. Vi blir oroliga. Så jag följer med dem till personalbostäderna. Ska vi ringa fjällräddningen? Nej, det är ingen idé. Vi får vänta. Solen går upp kl 3 igen. Då kan de fortsätta sin vandring.

Jag går tillbaka till köket, där dimman ligger tät. Köksfläkten har lagt av men Kristina fortsätter med raggmunken. Då går brandlarmet. Personalen kommer rusande men det är faktiskt inte vårt fel.

Raggmunken smakar gott. Mats har lite punsch, som vi spetsar kaffet med. Speedad som är jag är ställer jag mig och rengör stormköken. Vi ska ju åka hem samma dag. När vi äntligen går och lägger oss är klockan nästan två. Jag hoppas få sova åtminstone fyra och en halv timme. Halv sex måste vi upp och packa. Men så blir det inte. Det ska visa sig att det blir en kort natt.

Kebnekaise-expeditionen 10

Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp! Nu återstår en ganska brant klättring upp till toppstugan. Jag går först! Det är uppåt! Jag måste stanna ofta och andas. Mikropauser!
Vänder vi oss bakåt har vi en vidunderlig utsikt.Det klarnar upp! Och det går fortare än vi tror. Snart ser vi den äldre av två toppstugor. Vi gör en kort paus och går vidare mot nästa stuga. Sedan är det inte långt kvar. Klockan har blivit 3 på eftermiddagen och så händer något: det gråa, steniga framför ögonen byts mot vitt.

Snart är vi alla samlade nedanför toppglaciären. Det är ganska många som vandrar upp och ner och vi får låna ytterligare två par stegjärn. (Det visar sig senare, att det inte är OK att låna vidare det man hyrt på fjällstationen, men vi är tacksamma!)

Mats, Samuel och Johannes går upp. Alla kommer upp eller i stort sett upp. Sedan får Amanda, Matilda och Elin en chans. De når nästan upp, även de. Karolina går upp med bara skor och stavar. Hon kommer också långt upp, sånär som på fem-sex meter. Vi konstaterar att har man varit fem meter från toppen, har man varit uppe!

Hela tiden ser vi ett par tjejer, som försöker klättra ända upp utan stegjärn. Men hela tiden glider de ner. Det ser vanskligt ut!

Sist blir det Kristinas och min tur. Nu, säger jag, nu eller aldrig. Kristina är inte helt pigg på att nå absoluta toppen. Men jag lyckas övertala henne att försöka. Jag tror vi ska gå här, säger jag och får med henne. Ett av mina stegjärn lossnar, men jag lyckas få på det igen. Då lossnar Kristinas ena. Men hon kämpar på ändå och när hon kommit dit jag är, kan jag spänna fast det. På ena sidan av den kam, som vi går på, är det brant ner mot ytterligare en glaciär. Trillar man där är det stor risk att man inte kan stanna. När vi väl har kommit upp är det ett stup mot nordväst. Där är det hundratals meter rakt ner. Vi är försiktiga.

Men till slut kommer vi upp. Jag har ju egentligen svindel men detta går bra. Ett ögonblick försvinner dimman i nordväst och jag ser rakt ner mot botten av dalen. Hisnande! Men jag vågar stå upp och det känns mäktigt! Följ med på bilderna:















Nu är alla nöjda och vill gå ner. Elin, Samuel, Karolina, Kristina, Anders, Matilda, Johannes, Mats och Amanda.

Kebnekaise-expeditionen 9

Sista biten upp på Vierranvarri är tung. Jag tror säkert att jag inte kommer att orka ända upp. Då händer det. Vi möter folk på väg ner. De har redan varit uppe. Kl 3 hade de startat och de gjuter mod i oss: Det är värt ansträngingen! Jag tänker på orden i Jesaja 52:7

Härligt att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter ...

Vi får t o m låna ett par stegjärn och nu känns det helt plötsligt inom räckhåll. Fast vi har långt kvar, blir vi upprymda. Så vi kämpar på och efter ett tag ser vi att vi närmar oss toppen av Vierranvarri. det är en märklig syn! Många före oss har rest stenrösen, som ett tecken på att de klarat av denna bit.

Vi gör likadant och tar varsin platt sten och reser vårt segertecken. Nu ska vi bara ner i Kaffedalen och sedan är det dags för lunch. På väg ner skingras dimman ett ögonblick. Från Vierranvarri ser vi Kebnekaise torna upp sig som en vägg framför oss. Det är häftigt. Ska vi verkligen dit upp?

Ja, det ska vi! Först dock ner i Kaffedalen. Nudlar och falukorv. Mums! Det smakar kanongott och vi får nytt mod! För att inte tala om kaffe!

Johannes och Samuel får kaffe av sin ömma moder!

Kebnekaise-expeditionen 8

Måndag morgon. Klockan är halv sex och Kristina och jag kliver ut ur vårt lilla 2-mannatält. Vädret verkar OK. Ingen dimma. Lite skyar bara. Vi fixar med kläder, packning och går bort till servicebyggnaden, för att göra frukost. Efter ett tag väcker jag de andra. Alla är taggade. Nu gäller det! Frågan är om vi ska hyra stegjärn! Det blir inte så. Vi är inte säkra på att vi kommer att orka ända upp.

Under söndagen har vi talat om att dela upp oss i två grupper. Kanske kan en av grupperna stanna i den s k kaffedalen och den andra gå ända upp. Vi får se!

Ungefär kvart i åtta är vi klara att ge oss av. Vi ber en bön om Guds beskydd. Helt ofarligt är det inte. Det är lätt att stuka en fot och kommer vi till toppen vet vi att det är isigt! Första timmarna går bra. När vi kommer till Kittelbäcken och ska vada, är vattenståndet inte så högt. Det går bra att gå över på torra stenar.



Det är flera andra grupper på väg upp, som vi ömsom passerar, ömsom passeras av. Vädret är idealiskt! Lagom varmt och klar sikt. Men inte gassande sol! Halvvägs upp på Vierranvarri blir det plötsligt mycket dimmigt. Då har vi gjort en väldigt arbetsam klättring bland stora stenbumlingar. Samuel går först och hittar en bra väg. Men det är tungt och vi får pusta ofta. Vi gör en liten paus och jag är inte optimistisk. Men vi ser ett par röda markeringar framåt och beslutar att fortsätta, om inte dimman blir värre. För att ha något foto att visa upp, tas ett kort på oss och barnen. Kanske kommer vi inte så mycket längre.