Jag – en hacker?

Svenska Bibelsällskapet byter just nu kund- och givarvårdsprogram. Eller CRM-system, som det också heter. Customer Relationship Management. Programmet heter Salesforce Non-Profit Success Pack. Slaesforce är världens största CRM-system. 

Det handlar om att ha en bra relation till kunder (som handlar i Bibelbutiken), givare, tidningsprenumeranter, medlemmar, Bibeläventyrare och andra som vill ha med Bibelsällskapet att göra. Vi har en genomtänkt informationssäkerhetspolicy och på vår nyss uppdaterade webbplats kan den som vill läsa om den och hur vi arbetar med GDPR- frågorna. Allt ska ske på ett klokt sätt, där vi respekterar individens integritet.

Med det som grund vill vi ha rätt uppgifter i våra register och även kunna informera om sådant som är intressant för olika målgrupper. Eller skulle vi hellre säga ”kommunicera”. Det handlar om två vägar. Förhoppningen är att vi inte bara berättar om sådant vi tycker är viktigt utan också lyssnar på andra.

Vårt tidigare registerprogram är gammalt och fungerar otillfredsställande. Därför är alla (ja, det vågar jag påstå) glada för att vi nu byter. Och vi är precis i steget. Vi har fått hjälp att migrera all information till det nya programmet men har ännu inte börjar arbeta i skarpt läge. Spännande!

Mitt i denna supermoderna omställning slog det mig. På mitten av 1980-talet bodde jag på Ansgarsgården i Uppsala och hjälpte föreståndaren, Karl-Gunnar Ellverson med en del administration. Både för själva Ansgarsgården och för Sankt Ansgars stiftelse. Bland annat skötte jag gåvoregistret. Någon gång varannan månad cyklade jag från Studentvägen till ett litet IT-företag i Boländerna, med en bunt adressändringar och postgirotalonger i väskan. Hos IT-företaget fanns ett antal datorer och när jag väl slagit på en av dessa möttes jag av en svart skärm med ett antal bokstäver och tecken. Där skrev jag in ytterligare kod och så öppnades själva registret. I DOS-miljö. Någon mus fanns inte. I programmet kunde jag ta mig fram med piltangenterna. Det var pilligt och jag sneglade ofta på manualen som låg vid sidan. Det var allt annat än intuitivt.

Det är alltså 35 år sedan. De kunskaper och färdigheter jag fick då har jag inte så stor nytta av. Men det fyller mig ändå med en viss tillfredsställelse att jag har arbetat med registerhantering – åtminstone i ringa omfattning. Och att jag gjort det i datorernas stenålder.

Bland mina arbetskamrater finns personer som sköter detta mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Som generalsekreterare är jag ändå superuser. Hur gick det till? När vi nu genomgår olika utbildningssteg förlitar jag mig på de andras förmåga att greppa det hela. Och minns hur det var då, när det – som man säger – begav sig.

Det är inte synd om mig ...

Den senaste helgen har varit en smula arbetsam. Och ändå inte. Låter det motsägelsefullt? OK, jag tar det från början.

Min dator har ett längre tag varit lite väl långsam. Men det har jag kunnat hantera. Men i fredags valde den att nästan helt lägga av. Exempelvis tog det ungefär 10 minuter att få fram ett nytt dokument. Med jämna mellanrum komm också sådana där blå sidor fram med en massa text som inte går att förstå. Mer än att windows tänker 'stänga ner'. (Heter det verkligen så, på svenska?) Nåväl. När allt är 'nerstängt' startar det igen och så får jag en fråga om jag vill starta i 'felsäkert läge'. Ja, ni har kanske varit med om det.

Som sagt, i fredags lade datorn nästan av helt och hållet. I kombination med att vi hade strömavbrott från 5 på morgonen till 9 på kvällen. Jag hade arbetat vi datorn – den har ju ett batteri, som håller några timmar – men gick sedan upp till universitetet, för där fanns ström. Det var då den la av. Jag satt länge och väntade på att den skulle starta och när jag sent omsider skulle gå hem, då var ytterdörrarna låsta. Nu löste det sig enkelt genom att jag hittade en olåst bakdörr. Så hem kom jag och lördagen fick jag ägna åt annat. D v s jag försökte få tag på en datafirma som kunde hjälpa mig. De lovade ringa tillbaka under lördag förmiddag men gjorde inte så.

Med andra ord blev det en datorfri helg (med undantag av min smartphone, förstås) och till vissa delar även en elfri helg, eftersom strömmen även var bort några timmar på lördagen.

Men det gick, som ni förstår bra. Dessutom hade jag skaffat nya glasögon på fredagen i stället för de gamla, som först tappade ena skalmen och sedan den andra, efter att jag oturligt satte mig på dem.

Helgen kunde användas till trevlig samvaro tillsammans med två kollegor, gudstjänstbesök, promenad i botaniska trädgården och tre skypesamtal med tre av våra barn. Inte illa!

Dessutom tror jag det var bra att helt enkelt inte kunna arbeta med kursplaner, handledning av studenter, förberedelse av föreläsningar och lektioner mm. Det gör jag så mycket ändå – jag fick helt enkelt ett 'break'

Visst är det viktigt att stanna upp ibland? Jag måste erkänna, att det blev tydligt för mig att jag ibland behöver hjälp att inse detta. T ex ett datorhaveri.

Den artikel på 8 500 ord jag skulle skicka in senast torsdag han jag skicka in. Det är jag mycket tacksam för.

Bland det mest komiska i sammanhanget var att dagarna innan min glasögonskalm
gick sönder, hade även hustruns ena glasögonskalm gått av. Detta resulterade i
att hustrun fick nya glasögon som bättre motsvarade en förändrad (dock ej entydigt
försämrad) syn. Dessutom är de nya skalmarna klädsamma! Hustruns, alltså!

Den måttfullt förorättade svärfadren

I en tidigare bloggpost skrev jag att det var ett av barnbarnen som lärt mormodren att hantera datorn. Här tarvas en rättelse, för att inte säga upprättelse. Det var ingen mindre än svärfadren/morfadren, som i själva verket var pedagogen i sammanhanget. Att i sammanhanget påpeka att den snart 82-åriga internetdebutanten har sin snart 87-årige make som mentor, är inte helt nödvändigt men känns ändå inte irrelevant. På modern svenska finns det bara ett ord som täcker in det vi känner. För båda!

Respekt!