Idag har jag,
tillsammans med åtta andra arbetskamrater, fått utbildning i 'portfölj'.
Min första
reflektion är att jag, om jag ska arbeta med 'portfölj', inte får tillbringa så
mycket tid i fåtölj. Men det kanske jag ändå inte hade fått. (För vi har ingen fåtölj i vår 2:a, så det kan vara detsamma!)
Portfölj-metoden
handlar om att ge de studerande möjlighet att själva reflektera över sitt
lärande. Kontinuerligt skriver de studerande ner sina reflektioner och dessa
texter – kanske i form av loggböcker – hamnar i en portfölj (portfolio). Det
går sedan bra att följa den läroprocess som ägt rum. Framför allt för den
studerande själv.
På hemsidan
beskrivs arbetssättet 'Writing as a way of thinking' bland annat såhär:
Det innebär att de studerande bland annat kommer att arbeta med ”loggböcker”. Där samlas olika typer av skriftlig respons på texter som läses, på praktik och egen erfarenhet. Avsikten med loggböckerna är att ge de studerande möjlighet att under utbildningen stanna upp och reflektera över vilka tankar, associationer, frågor och kritiska funderingar som väcks vid läsningen av olika texter eller vid uppgifter under praktiken.
Mitt intryck är
att denna metodik och portfölj-metoden är två arbetssätt som kompletterar
varandra.
För mig kom denna utbildningsdag i grevens tid. På måndag anläder 58 studernade till utbildningsinstitutet
i Uppsala och ett nästan lika stort gäng till Lund. Jag kommer inte att möta
alla i undervisningssituationer men åtminstone blivande präster och diakoner i
Uppsala, kommer jag att lära känna. Kursplaner, kursschema och lektionsutkast
börjar ta form. Nu blir utmaningen att anpassa det redan planerade till
portföljmodellen.
Hela nästa vecka
går åt till introduktion och då finns inte mycket tid till förberedelser, tror
jag.
En del av lösningen ligger
nog i att portföljen inte enbart är mitt ansvar. Den studerande har också ett intresse i sitt eget lärande. Jag ska ge utrymme för denna reflektion och även
tillhandahålla verktyg. Men det är ytterst den studerande själv som
reflekterar. Det är skönt att veta.
Däremot är det
viktigt att jag, i de kurser jag har ansvar för, formulerar tydliga mål. Det
blir gentemot dessa mål, som de studerande kan reflektera. Så vad är mina
egna förväntningar på de studerandes lärande, när det gäller predikan?
Kursledaren vi
mötte idag, menade att det underlättar om läraren lyfter fram 2-3 mål,
när det gäller reflektionen. (Sedan finns det ju många andra moment i den totala
undervisningen). De mål jag lyfter fram skulle kunna vara:
Förmåga att utforma och hålla en predikan, som är väl förankrad både i kristen tro (bibel och tradition) och i vår egen samtidskontext.
Ett annat mål:
Förmåga att låta predikan finnas i den egna kroppen.
(Till detta hör
ju att vara medveten om kroppsspråket men också att det som Gud, genom
bibelordet vill säga, också måste få landa i predikantens eget liv och reflektion).
En annan möjlig
målsättning är
Förmåga att ge och ta emot konstruktiv kritik.
En person som
inom ett år ska prästvigas och därefter arbeta i en församling, bör kunna vara
öppen för detta. Många präster är med om att gudstjänstbesökare kommer efter
gudstjänsten och tackar för en bra predikan. Men hur gör jag mig tillgänglig
som präst för lite mer konkretion.
Vad var det som var bra? Hur tog det tag i den som lyssnade?
Vågar vi föra
sådana samtal med gudstjänstbesökare, får vi spännande miljöer i och kring våra
kyrkor.
Med andra ord
blir det inte användning för någon fåtölj. Det är i alla fall ett som är
säkert.
'Actualités la chasse aux ministres' av Charles Vernier. Napoleon ses jaga ministrar med en portfölj ingen vill ta emot. Så hoppas jag inte att det blir på utbildningsinstitutet. |
No comments:
Post a Comment