Igår fick jag ett
efterlängtat mejl. Från Sydafrika. Jag hade skickat en artikel till en kollega
och fick nu äntligen svar. Vad jag förstår håller den för publicering och det
känns mycket bra.
Artikeln beskriver
den process som ledde fram till det första 'förmötet för kvinnor och män' som
ägt rum i samband med en generalförsamling med Kyrkornas Värdsråd (KV).
Det är nu snart
två år sedan och på tiden att jag blir färdig med min text. Ännu återstår s k
'peer review', vilket innebär att ett par kollegor ska läsa texten och godkänna
att den håller måttet. Förmodligen får jag tillbaka den med några kommentarer
och förbättringsförslag.
Det är i nuläget särskilt en detalj som jag minns från förmötet i Busan, Sydkorea. I en av samlingarna, när både kvinnor och män var med, skulle en av de svenska deltagarna beskriva situationen i Svenska kyrkan en smula skämtsamt. Hon var då studerande vid en av föregångarna till Svenska kyrkans utbildningsinstitut, nämligen Pastoralinstitutet i Uppsala (PIUS). Temat för samlingen var, tror jag, hur det ser ut med genusrättvisa i de olika medlemskyrkorna. Genomgående gällde att de allra flesta kyrkorna i världen styrs av män men att kvinnor är i klar majoritet när det gäller medlemsantalet.
Hon berättade att
hon och de andra kvinnorna som var på väg att bli präster i Svenska kyrkan
försöker få de få män som finns på PIUS att inte känna sig mindre värda, bara
för att de är i minoritet. Att även de har en viktig uppgift i prästkåren, som
män.
Hon förklarar
både före och efter att hon ironiser en smula över en situation som är relativt
unik i kristenheten, nämligen att majoriteten präststuderande är kvinnor.
Minns jag rätt hade många i auditoriet svårt att förhålla sig till det som sas. Jag tror alla förstod att det som sades, var sagt med glimten i ögat. Men ändå var det svårt för många att inse att det kunde vara så, att kvinnor var i majoritet i en prästutbildning. I många kyrkor finns ju inte en enda präst som är kvinna.
Min artikel
handlar inte om just detta men mina reflektioner inför terminsstarten på
Svenska kyrkans utbildningsinstitut gör, bland mycket annat, det. Ännu vet jag
inte hur fördelningen kommer att bli. Men jag tror att det kommer att vara en
dominans av kvinnor. Bland kollegorna är det helt klart så. Rektorn är kvinna
och tre av fyra programchefer. Av de 13 som arbetar i Uppsala tror jag att vi
är 3 män. Sedan finns det några timanställda. De är, tror jag, alla kvinnor.
Spelar detta
någon roll? När jag själv läste på dåvarande pastoralinstitutet var det helt
annorlunda. Då tänkte jag inte så mycket på saken. Det var bara så.
Det är
overdersägligen så att det har skett ett skifte i Svenska kyrkan. I en annan
artikel, som jag lämnat in för publicering, beskriver jag bland annat detta.
Minns jag rätt är ungefär 55% av de som prästvigs idag, kvinnor. Bland
kyrkoherdar är det dock helt klart flest män. För att inte tala om biskoparna.
Min uppfattning
är att det är bra med en balans. Den kan ju aldrig hamna på 50/50. Om det
ibland blir 40/60 eller 60/40 är det ju inte hela världen.
Men hur ser det
ut bland musiker, pedagoger och diakoner? Min misstanke är att åtminstone diakoner
och pedagoger kraftigt domineras av kvinnor. Är det bra? Förmodligen inte.
Det känns viktigt
att hitta språk och arbetssätt, som bidrar till att både kvinnor och män känner
sig hemma i kyrkan. Som anställda, ja. Men framför allt som medlemmar.
Under min termin
som vikarierande lärare kanske jag återkommer till hur genusaspekten påverkar
innehållet i det som sker vid utbildningsinstitutet.
Men det får bli i
en senare bloggpost. Ännu har ju inte terminen börjat.
No comments:
Post a Comment