Ojnareskogen

På Domprost Mats Hermanssons blogg och i Kyrkans Tidning läser jag om kyrkans roll i Ojnareskogen. Bra att Mats och den lokale kyrkoherden gick dit. Kanske väl sent. Men jag kanske inte hade gjort det bättre. Men jag reagerade på ett stycke av Mats bloggpost:

En kyrka ska ta parti för skapelsen och kan göra det utan att ta parti för en part i en konflikt. Kyrkan kan vädja till eftertänksamhet. En kyrkas uppgift är också att måna om dialogen – och vara en brobyggare mellan människor av helt olika åsikter. Många har tagit skada av de senaste veckornas dramatiska händelseförlopp, många är upprörda och ledsna. I båda lägren. Kyrkan finns för den som är orolig för kommande sysselsättning och för dig som är orolig för kommande vattenförsörjning. I en församling helt nära dig finns det människor som är beredda att lyssna. Ring till din församlingsexpedition och be att få tala med en diakon eller präst. Kyrkans finns för dig!

Såhär skrev jag i en kommentar:

Håller nästan med om allt. Men sista meningen undrar jag över. Är det inte så att människor i båda lägren hör till kyrkan. Ja, i någon mening är kyrkan? I så fall skulle jag hellre säga något i stil med: "i kyrkan finns vi till för varandra". För det är väl inte som Kyrkans Tidning skrev: "Han [d v s Mats Hermansson, min anm.] besökte själv aktivisternas tältläger förra veckan tillsammans med kyrkoherde[n] i Bunge, Lennart Marklund. De var då de första representanterna från Svenska kyrkan på plats. − Vi vaknade alldeles för sent ..." Bland de aktivister som fanns där och även bland ortsbor, fanns väl kyrkan från första stund. För där fanns väl kyrkotillhöriga? I båda lägren? Är inte de representanter för kyrkan? Och framför allt tror vi att Kristus var där: "Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen." (Efesierbrevet 2:14). Men som sagt: Annars håller jag med!