Skolavslutning - slutord

Detta blir nog sista bloggposten om skolavslutningar. Hoppas jag! Rågrut skriver in en kommentar:

Men jag undrar fortfarande hur skolan gör med de elever som av sina föräldrar inte tillåts gå till kyrkan. Eller är det en sån skola där alla är mer eller mindre blonda, heter Jansson och är sådär lite lagom medelklassekulariserade?

Ja, det är just frågan. Hur gör skolan? För problemet är ju helt och hållet skolans.
Idag har jag haft 4 skolavslutningar. Igår 1. Jag hade haft annat att fylla min dag med. Det känns lite knepigt att stå på sin arbetsplats, försöka göra det man är utbildad och vigd att göra och tänka: Ju bättre jag fullgör min uppgift, desto större risk att jag gör fel.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli anmäld, för att jag har förkunnat Guds ord "rent och klart" men det är ju skolan som torskar, så att säga.
Lösningen för mig blev att, åtminstone på tre skolavslutningar säga ungefär såhär:

Välkomna till ett studiebesök på min arbetsplats. Såhär brukar jag vara klädd. (Jag tar på mig mitt röklin och min stola.) Jag brukar ofta prata i mitt jobb. Nu vill jag prata om en psalmtext, som vi ska sjunga, enligt det program jag fått från skolan. Där står det att sommaren påminner oss om Guds godhet. Vad gör jag mer? Jo, jag brukar förmedla Guds önskan om att det ska gå bra för er. Det kallas välsignelsen. Det ska jag göra nu. (Jag läser välsignelsen). Nu är det slut på studiebesöket.

Var detta bra eller enbart knäppt? Svårt att avgöra. Det var det bästa jag kunde klura ut i min klurighet. Jag broderade såklart ut texten. Exempelvis sa jag att den vita dräkten påminner mig om min stora förebild i livet. Jesus. Jag sa också att man kan tro olika. Inför välsignelsen sa jag att det är frivilligt att ta emot den.
På två av skolavslutningarna, för de mindre barnen, anknöt jag till olika psalm- och sångtexter i programmet. Exempelvis texten: Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nå’n sätter fart … Jag berättade att Astrid Lindgrens text verkar säga att det är Ida som sätter fart på sommaren. Så berättade jag att vi i kyrkan tror att sommaren kommer från Gud.
Ja, kontentan är att det blir lite bökigt att uttala sig. Jag tror att detta är sista gången jag medverkar vid en skolavslutning. Åtminstone på detta sätt. Kanske har jag fel.
Sista sången på 9:ornas avslutning kändes i det avseendet profetisk. Jag gillar sången och tycker att den är en stor utmaning, inte minst till en människa som tror på Gud. Texten kommer här och min kommentar efteråt:

Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.

Definitivt är inte Gud Fader gammal och trött. Men själv kan jag, i skolavslutningssammanhang, känna mig gammal och trött. Jag tycker att Cornelis’ text är spännande och utmanande. Att Djävulen skulle få sista ordet, är självklart inte bra.
Så bra då, att vi gemensamt sjöng: Den blomstertid nu kommer, efter denna sång. Rektorn pålyste och bad alla att stå upp. Spännande! Det sista vi fick sjunga om var ändå att Guds nåd räcker året om. I detta vilar jag! Glad sommar!

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir åter fött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd.
De rika örtesängar
och lundens gröna träd.
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
att vi den nåd besinna
som räcker året om.