Monday, 19 December 2022

Orthodox theology, peace and democracy

On Saturday I participated in a highly interesting conference in Södertälje:

Theology Manifested in Diversity

The conference was organised by the Sankt Ignatios Foundation. The motto of the foundation is

Religion, Peace and Democracy through Education and Learning

When I saw this motto I felt that it is an important message in our time. In the era of fake news and post-truth we need education and learning. I believe that Sankt Ignatios Foundations plays an important role in the Orthodox world today.

I read on their website that "the Foundation is a collaboration between four Orthodox Churches, the Byzantine (Greek and Slavic) the Syriac, the Coptic and the Tewahedo (Eritrean-Ethiopian)". When I listened to some speeches during the conference dinner, I understood that this is not common, that different Orthodox churches cooperate like this. Again, it is part of the Peace project, I believe.

At the conference, The Order of Sankt Ignatios Award Ceremony was held. The order was awarded to four laureates: Professor Ugo Zanetti (2022), Professor Susan Ashbrook Harvey (2021), and Professors George Demacopoulos and Aristotle Papanikolaou (2020). Due to the pandemic laurates from three years gathered this time. And it was also the 10th Anniversary of Sankt Ignatios Foundation.

I had been invited by the Foundation, which is part of the Swedish Bible Society. Dr. Miriam Lindgren Hjälm, the Academic Dean for Religious Studies and Theology at Sankt Ignatios College and a senior lecturer at the Department of Eastern Christian Studies at Stockholm School of Theology, had connected me with the conference administration. She serves on the Board of The Swedish Bible Society and also on the Translation Council.

Unfortunately, I was not able to participate on Friday but joined the conference on Saturday and was privileged to listen to two lectures. These were held by the 2020 laurates, Professors George Demacopoulos and Aristotle Papanikolaou. Both come from the Orthodox Christian Studies Center at Fordham University, US.

I must admit that I enjoyed the first lecture a lot. Therefore, I will comment only on that one. The theme of George Demacopoulos’ lecture was:

The Spiritual Discipline of Historical Self-Critique

He argued that self-critique and communal truth telling is a more profound form of asceticism than bodily asceticism. He had four theological arguments around the importance of self-critque:

  • If God is truth, we can be honest
  • As Christians we sometimes accept to be dishonest for various reasons, but this is wrong
  • Self-critique can help the Church to regain credibility
  • Self-critque leads to unpleasant revelations but this is a resource in our quest for transformation

(I hope that I got these four points right).

After the theological arguments he turned to some historical arguments

The early Church saw the role of women positively

His argument for this was taken from the New Testament itself. He referred to Galatians chapter 3, but also to the end of St. Paul’s letter to the Romans. The whole letter speaks very little about gender but in chapter 16, vers 1 Paul writes about Phoebe.

I commend to you our sister Phoebe, a deacon of the church at Cenchreae, so that you may welcome her in the Lord as is fitting for the saints, and help her in whatever she may require from you, for she has been a benefactor of many and of myself as well (Romans 16:1-2, NRSV)

According to Prof Demacopoulos the word “deacon” (διάκονον) is in the masculine which supports that Phoebe was a deacon. The word can also mean someone who serves. Prof Demacopoulos argued that Paul sent the letter with her and therefore regarded her as his most trusted theologian.

He continued and said that women were part of Jesus' entourage. He then claimed that ancient Judaism was as misogynist as Hellenism at the time. One argument for that was that circumcision excluded women. (When time was given for questions, I asked him if he had done research on that, and he then reversed and said that he just wanted to show that Jesus was radical in his encounters with women. I argued that Jesus, being a rabbi, maybe were inspired by other rabbis, who in fact held the same values. It is always a risk that we use Judaism as a contrast to Jesus. In fact, it was his context).

Anti-Judaism

His next point – on the other hand – was exactly about that. He spoke about anti-Jewish hymns in the early church. If I understood him correctly, the Jewish community in Palestine in the sixth century was larger than the Christian. But the emperor, Justianus I, favoured the Christians which made the Jews to attack the Christian community. This made the Church write hymns that blamed the Jews for killing Jesus. One can read more about the actual hymns via this link. It is from Fordham University.

It is possible to understand the hymns in the liturgical context as an expression of Christians blaming themselves for the death of Jesus, but Prof Demacopoulos reiterated that this can not fully defend the use of these hymns today. He claimed that antisemitism is on the rise in some pockets of Orthodox world.

Roman Catholics

His third point was about the schism in 1054. He argued that it did not cause a sacramental break between the west and the east. He spoke about cultural animosity and colonialism which caused a diplomatic break. The Pope and the Patriarch stopped praying for one another. Even in 1220 there are proof of sacramental union between east and west. And then he mentioned 1453 as a more correct year of the break but even in the sixteenth century there are examples of sacramental unity. The fourth crusade led to victimization on the Orthodox side. That is the real damage. And it divided the Orthodox among themselves.

He concluded by saying that these three historical examples are no parallels (Women, Jews and Roman Catholics) but are examples where Orthodox theology must be open to self-critique.

* * * * *

This afternoon taught me a lot. About Orthodox theology in general and about Sankt Ignatios Foundation in particular.

Sunday, 18 December 2022

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?


Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

Sunday, 11 December 2022

More Thursdays in Black ambassadors are needed

The last three years I have been a Thursdays in Black ambassador. This means that I dress in black every Thursday and use different channels to spread the message that we must continue to fight against gender-based violence. The vision is a world without rape and violence. There is a long way to go. But we must continue the struggle.

Last week the board of The Christian Council of Sweden and the board of the Swedish Mission Council met at the Ecumenical Centre in Alvik, Stockholm. Since it was a Thursday and also in the period that is called the 16 Days of Activism against Gender-Based Violence it was natural to ask all board members to get dressed in black. I spoke to most of the people and felt that they support this campaign.


Now, the WCC starts a new program period after a General Assembly. This means that some Ambassadors will end their period and others will join. Therefore, it is also time to nominate new ambassadors. Read more via this link.

It is an honour to be part of this team. We have regular meetings on zoom and one example of our work are the online Bible studies that are published on the Website of the WCC. Please read more via this link. Sometimes we also hold online Bible Studies with participants from the whole globe.



Saturday, 3 December 2022

Det sista mästerverket

Nu har jag läst ut en bok som jag köpte i somras. Jag känner författaren. Magnus Johansson bor i Kalmar och jag var exempelvis bjuden på hans bröllop. Men det berodde mest på att jag också känner hans fru.

Boken Det sista mästerverket är faktiskt en bladvändare. Den har en struktur som håller intresset vid liv genom alla de 290 sidorna. Baksidestexten antyder att det finns både en nutid och en dåtid i boken. Läsaren får veta att en ung arbetare med nazistiska sympatier på 1930-talet börjar tvivla på ideologin. Det berättas också om en hyllad författare som långt senare får ett telefonsamtal från sitt förflutna. Romanen handlar om

... ett våldsdrabbat fyrtiotal och en oresonlig samtid. Men det är också en berättelse om vänskapens kraft, om att det aldrig är för sent att försonas.

När jag läste den uppfattar jag den som ett inlägg i vår tids brottning med främlingsfientlighet, hot och hat. Det välkomnar jag. Samtidigt visar den att det inte är enkelt att bryta sig ur destruktiva sammanhang. Men att det går. Boken blundar inte för att det har sitt pris.

Boken är utgiven på Ekström Garay som är en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att Magnus skriver fler romaner.

Thursday, 1 December 2022

Mor – 100 år. Och ett sammanträffande.

Min mor skulle fyllt 100 år idag om hon hade levt. Hon föddes 1 december 1922. Hon föddes i Växjö. Hennes far hette Emil Persson och kom från Skåne. Han föddes 1877. Han var 45 år när mor föddes. Morfar var adjunkt vid Växjö läroverk i tyska, engelska och franska 1908–1934. Han dog 1934 när mor var 11 år. Mormor, Ebba Persson, född Rune, föddes 1892 och blev alltså änka när hon var 42. Mor hade två yngre bröder så mormor fick själv ta ansvar för tre barn i åldrarna 11, 9 och 5. Hon var utbildad skolkökslärare, något hon arbetat som fram tills hon gifte sig. Hon återgick till att undervisa och klarade av att låta alla tre barnen ta studenten.

Att mor tog studenten var alltså ingen självklarhet. Hon arbetade sedan som laboratoriebiträde på Skoghalls Elektrokemiska Fabrik 1944–46. Därefter var hon ungdomssekreterare i Karlstad stift 1946–1948. 1949 var hon lägersekreterare för Sveriges Flickors Scoutförbunds förbundsläger vid Stråken. Jag undrar om det var därför hon slutade som ungdomssekreterare i Karlstad stift. För att hinna med det uppdraget. 1950 fick hon tjänst som ungdomssekreterare i Stockholms stift. Samma år gifte hon sig med far.

Under de år vi barn var små arbetade mor hemma och först när jag – som är yngst – blev lite äldre började hon arbeta utanför hemmet men hade aldrig någon fast tjänst. Under alla år arbetade hon ideellt i församlingen med olika barngrupper men blev med tiden alltså timanställd, men då som kyrkoskrivare.

Det skulle gå att skriva oändlig många bloggposter om mor. Men låt mig lyfta fram en sak ur hennes liv. Ett stort intresse var naturen. Som scout hade hon stora kunskaper som hon gärna delade med sig av till oss barn. Jag minns att jag som liten följde med henne till något möte med scoutförbundet i Stockholm. Jag hade nog inte ens börjat skolan. Jag minns att vi var på ett stort kontor. Kanske satt hon i förbundsstyrelsen. Jag minns också att jag fick följa med henne när hon var med på ett stort scoutläger i Norrbotten. Det var bara i Porjus, där vi bodde 1967–1970, som mor hade scoutverksamhet. Då var jag vargunge. Hennes scoutnamn var Knoppen.

Mor dog 1999. Då var hon 76 år. Så gärna vi hade velat ha henne kvar längre. 

Till sist vill jag skriva om ett märkligt sammanträffande just denna dag, den dag mor skulle fyllt 100 år, om hon fått leva. Ett sammanträffande som min yngste son upptäckt.

Jag är idag – på min mors 100-årsdag – dubbelt så gammal som min yngste son. Han är 31 år och 6 dagar. Jag är 62 år och 12 dagar.

Det går också att uttrycka såhär:

Min mor var 37 år, 11 månader och 18 dagar när hennes yngste son föddes.

Jag var 31 år och 6 dagar när min yngste son föddes.

Min yngste son är idag 31 år och 6 dagar.

Om vi lägger ihop dessa tre åldrar får vi sammanlagt 100 år. 

Och det är vad min mor skulle fyllt idag.

Thursday, 24 November 2022

Bön på allvar

Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:

Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …

Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och Irak som gjorde att människor drevs på flykt.

Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna. 

Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka. 

(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i stil med:

För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.

Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i kyrkan.)

Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)

Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.

Viktigt denna tid var de förbönsgudstjänster som ägde rum varje månad i någon kyrka i Uppsala. Dessa saknar Sr Karin. Hennes svar på frågan vad vi nu ska göra, är att ta upp dessa böner igen. Men inte förbön bara för flyktingar utan med ett större fokus. Bön för mänskliga rättigheter. Om vi kristna ber kanske det visar sig vad nästa steg är. Bön är farligt, eftersom Gud tar oss på allvar. Sr Karin sammanfattade:

Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.

Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.

Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.

Wednesday, 16 November 2022

Vårt humanitära ansvar för människor på flykt

Onsdag den 23 november kl 18 hålls årsmöte för Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala (EFGU).

Sr Karin Johansson, Alsike kloster/fristad, berättar om det nära samarbete som funnits mellan dem och EFGU genom åren. Samt kyrkornas fortsatt humanitära ansvar för människor på flykt.

Efter Sr Karins anförande blir det årsmöte och en av punkterna handlar om att lägga ner föreningen. Det finns skäl till det. Många i styrelsen har varit med länge och gjort fantastiska insatser för människor i utsatthet.

I år kommer jag att delta i detta möte, för att det är av yttersta vikt att vi även i framtiden tar detta humanitära ansvar. Kanske har EFGU gjort sitt. Men behovet upphör inte.

Många år var Bo Nylund ordförande i EFGU. Han dog för ett par år sedan. Han var min lärare på gymnasiet. En stor förebild. Läs mer om det pris han fick 2015. Här är länken.

Jag har också bloggat tidigare om Bo. Här är en länk. Här en annan länk. Och här ytterligare en länk.

Det vore fint om fler ville komma. Därför skriver jag denna bloggpost.

Mötet äger rum på Nyby Vision, ingång från Odensgatan 8 i Uppsala.