Sunday, 3 October 2010
Hemma i Kalmar
Sista etappen med Swebus gick bra men var långdragen. Nu är jag hemma. Skönt! Godnatt!
James J. Reynolds
Detta mejl fick jag efter att ha varit med på TSSA. James studerar i Sydafrika men är från Nigeria och han är lutheran. Finns visst många i Nigeria. Det visste jag inte. Kändes i alla fall mycket bra att få detta mejl. Hans och jag lyckades nå fram och viktiga frågor berördes. Härligt!
Dear Anders
It was such a great time we had together though brief. We were so thrilled by your paper as it was the major part of our discussion on our way back from the conference. To be very precise, Beverly Haddad was full of praise for your courage in addressing the issues objectively without any fear of intimidation. You really made us proud. Please find the photo we took. We will keep in touch. Thank you and remain blessed.
Hemkommen
Flygresan hem skedde utan missöden. Ethiopian airlines var en ganska intressant bekantskap. Inget fungerade dåligt men det är klart att det märktes i konforten att det var billigare än andra flygbolag. Lite trasiga, stängda toaletter, maten kanske inte var precis min smak, hörlurar som inte fungerar osv. Huvudsaken är ju dock flygsäkerheten. Och toaletterna räckte till i alla fall. Maten var på intet sätt dålig. Hörlurarna kvittar. Filmerna är ofta inte världsbäst ändå. Jag är nöjd!
Några reflektioner, dock: Varför hör man aldrig vad kaptenen säger? Om han (för det är ju nästan alltid en han) dessutom pratar på dålig engelska är det helt omöjligt. Vad är meningen?
En annan upplevelse: på första sträckan var det ganska varmt i planet. Då gick en hel hop människor fram och ställde sig i pentryt, eftersom det blåste kallt där. Jag trodde att personalen skulle ta illa upp. Men icke! Folk hällde upp dricka åt sig själva och personalen deltog i det allmänna samtalet. Överhuvudtaget är det inte så strikt med Ethiopian airlines. Med undantag av flygsäkerheten, alltså! I like!
När vi kom till Rom gjorde jag en annan iakttagelse. Sedan större delen av resenärerna klivit av var det i stort sett bara svarta kvar. Jag tror att vi var tre vita bland kanske 40 personer. Lite tvärtemot hotellet jag bodde på sista natten. Då kommer städpersonalen in. Det är bara vita! Så med andra ord kanske bilden inte är så solklar? Det kändes i alla fall som ett försonande drag. (Jag är medveten om att jag blivit lite fixerad vid detta med hudfärg efter en månad i Sydafrika. Men så blir det lätt!)
Sista biten (Rom-Stockholm) fick jag tre säten för mig själv och efter frukosten sov jag ganska gott.
Nu sitter jag på ett café på Arlanda och summerar: Jag är lycklig! Har varit med om en fantastisk upplevelse. Stor tacksamhet! Det blir temat i min egen morgonbön här på Arlanda, eftersom jag knappast kommer till någon gudstjänst denna söndag förmiddag. Tack, Gud, för denna fantastiska resa. Tack för familj, släkt och vänner (i Sverige, Afrika och på andra håll) som på olika sätt varit stöd. Tack för livet!
Så vänds ett blad i livsboken. Jag har tagit fram ett nytt dokument i min laptop. Det heter: Tryckningen av avhandlingen! Det blir nästa steg!
Några reflektioner, dock: Varför hör man aldrig vad kaptenen säger? Om han (för det är ju nästan alltid en han) dessutom pratar på dålig engelska är det helt omöjligt. Vad är meningen?
En annan upplevelse: på första sträckan var det ganska varmt i planet. Då gick en hel hop människor fram och ställde sig i pentryt, eftersom det blåste kallt där. Jag trodde att personalen skulle ta illa upp. Men icke! Folk hällde upp dricka åt sig själva och personalen deltog i det allmänna samtalet. Överhuvudtaget är det inte så strikt med Ethiopian airlines. Med undantag av flygsäkerheten, alltså! I like!
När vi kom till Rom gjorde jag en annan iakttagelse. Sedan större delen av resenärerna klivit av var det i stort sett bara svarta kvar. Jag tror att vi var tre vita bland kanske 40 personer. Lite tvärtemot hotellet jag bodde på sista natten. Då kommer städpersonalen in. Det är bara vita! Så med andra ord kanske bilden inte är så solklar? Det kändes i alla fall som ett försonande drag. (Jag är medveten om att jag blivit lite fixerad vid detta med hudfärg efter en månad i Sydafrika. Men så blir det lätt!)
Sista biten (Rom-Stockholm) fick jag tre säten för mig själv och efter frukosten sov jag ganska gott.
Nu sitter jag på ett café på Arlanda och summerar: Jag är lycklig! Har varit med om en fantastisk upplevelse. Stor tacksamhet! Det blir temat i min egen morgonbön här på Arlanda, eftersom jag knappast kommer till någon gudstjänst denna söndag förmiddag. Tack, Gud, för denna fantastiska resa. Tack för familj, släkt och vänner (i Sverige, Afrika och på andra håll) som på olika sätt varit stöd. Tack för livet!
Så vänds ett blad i livsboken. Jag har tagit fram ett nytt dokument i min laptop. Det heter: Tryckningen av avhandlingen! Det blir nästa steg!
Saturday, 2 October 2010
O. R. Tambo
Så heter flygplatsen. Sitter på News Cafe. Äter en macka och dricker en öl. Flyget är försenat. Det kan innebära att vi inte väntar 3 timmar i Addis Ababa ikväll. Eller att vi gör det och blir försenade till Arlanda och jag missar bussen osv. Jag tänker på det vi fick höra, när vi kom till gränsen mot Botswana för några år sedan:
Welcome to Botswana! If you are in a hurry, please come back tomorrow!Med andra ord tar jag det lugnt. Hem kommer jag alltid. Nu ska njuta de sista skälvande timmarna av Afrika.
Tillbakablick från Johannesburg
Vi skriver 2 oktober 2010. För ungefär 30 år sedan, närmare bestämt i september 1981, kom jag första gången till Sydafrika. Då var jag snart 21 år och hade klarat av 2 år av mina teologistudier. Det året har påverkat mig enormt mycket. Flera av de personer som jag då lärde känna, är fortfarande nära vänner. Igår pratade jag en halvtimme i telefon med Randall, som jag då bodde ihop med, tillsammans med Hennie, Nomathemba och Pat.
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?
Friday, 1 October 2010
TSSA dag 3
Idag var morgonbönen annorlunda. Michelle Potgieter hade valt ett bibelord, som fick läsa enskilt samtidigt som meditativ musik spelades. Kändes bra!
Så var det dags för Hans och mitt ”paper”. Vi hade kommit överens om att börja med varsin kort berättelse. Det fungerade bra och uppskattades. Sedan pratade Hans 20 minuter och jag ca: 15. Efter det fanns det gott om tid för frågor. Och det blev det! Samt synpunkter! Förmodligen är jag jävig men det kändes faktiskt som om vårt ”paper” öppnade upp det livligaste samtalet. John de Gruchy var den som först pratade och menade att vi på vissa punkter hade fel. Detta gjorde att andra hängde på. Vi fick upp diskussion om sexualitet, som knappt berörts hittills och framför allt kändes det som om vi bidrog till att den historiska tillbakablicken vändes i framåtblickande. Det var roligt! Efteråt kom John de Gruchy, Eddy Van der Borght och Beverly Haddad fram till podiet och ville prata med mig. Men mesta pratade de med varandra. Det handlade bland annat om Frank Chikane och hans roll i SACC och ANC. Då berättade John att Frank Chikane 1993 hade bett John om att få studera för honom. John hade ordnat ett stipendium till US och tanken var att Chikane skulle slippa bli indragen i politiken. Men, när Chikane satt på Johns kontor ringde vem då? Mbeki! Så John kunde berätta om hur John blev indragen i det politiska. Beverly menade att detta var ett avgörande ögonblick, inte minst när det gällde Sydafrikas sätt att förhålla sig till HIV och AIDS. Mellan raderna kunde jag läsa att en av profeterna, en av de möjliga kritikerna i framtiden på detta sätt oskadliggjordes. Intressant att få höra från någon som var med när det hände. John de Gruchy tyckte absolut att vårt bidrag var bra. Kanske just därför gick det att kritisera och John var ju faktiskt med i SACC ända från starten, så han vet vad han talar om. Men han försvarar sig också.
Efter vårt anförande fick jag och lyssnade på Elize Julius som läste (!) ett ”paper” om hur svarta uteslutits från nattvarden i den reformerta traditionen. Skrämmande! Hon är själv svart (eller ”färgad”, om man vill använda apartheid-termer) och studerar vi Stellenbosh University utanför Kapstaden.
Allra sist var det en ”plenary” med en annan man från Nederländerna: Bram van de Beek. Han pratade om katolicitet, d v s att kyrkan alltid måste vara öppen för alla. Det var ett bra ”paper” som utmanade i den sydafrikanska kontexten. Men tyvärr hade många lämnat konferensen, eftersom de hade lång väg tillbaka hem. (Jag har inte riktigt varit med om detta i Afrika. Man brukar komma sent men stanna kvar till slutet. Förmodligen beror det på att konferensen var ganska västerländskt präglad.
Efter att allt var slut satte jag mig i bilen och åkte mot Johanneburg. Jag hade bokat ett hotell på nätet och sedan jag handlat lite godis mm på en shoppingmall letade jag mig fram till mitt hotell. Området är ganska nerslitet och jag var lite tveksam. När jag ringde på porttelefonen. Men det är helt OK. Rummet är bra och det finns wifi. Med andra ord kan jag blogga lite innan det är dags att knoppa in. Förhoppningsvis skiner solen imorgon och jag kan ligga ett par timmar vid polen innan det är dags att åka till flygplatsen.
Så var det dags för Hans och mitt ”paper”. Vi hade kommit överens om att börja med varsin kort berättelse. Det fungerade bra och uppskattades. Sedan pratade Hans 20 minuter och jag ca: 15. Efter det fanns det gott om tid för frågor. Och det blev det! Samt synpunkter! Förmodligen är jag jävig men det kändes faktiskt som om vårt ”paper” öppnade upp det livligaste samtalet. John de Gruchy var den som först pratade och menade att vi på vissa punkter hade fel. Detta gjorde att andra hängde på. Vi fick upp diskussion om sexualitet, som knappt berörts hittills och framför allt kändes det som om vi bidrog till att den historiska tillbakablicken vändes i framåtblickande. Det var roligt! Efteråt kom John de Gruchy, Eddy Van der Borght och Beverly Haddad fram till podiet och ville prata med mig. Men mesta pratade de med varandra. Det handlade bland annat om Frank Chikane och hans roll i SACC och ANC. Då berättade John att Frank Chikane 1993 hade bett John om att få studera för honom. John hade ordnat ett stipendium till US och tanken var att Chikane skulle slippa bli indragen i politiken. Men, när Chikane satt på Johns kontor ringde vem då? Mbeki! Så John kunde berätta om hur John blev indragen i det politiska. Beverly menade att detta var ett avgörande ögonblick, inte minst när det gällde Sydafrikas sätt att förhålla sig till HIV och AIDS. Mellan raderna kunde jag läsa att en av profeterna, en av de möjliga kritikerna i framtiden på detta sätt oskadliggjordes. Intressant att få höra från någon som var med när det hände. John de Gruchy tyckte absolut att vårt bidrag var bra. Kanske just därför gick det att kritisera och John var ju faktiskt med i SACC ända från starten, så han vet vad han talar om. Men han försvarar sig också.
Efter vårt anförande fick jag och lyssnade på Elize Julius som läste (!) ett ”paper” om hur svarta uteslutits från nattvarden i den reformerta traditionen. Skrämmande! Hon är själv svart (eller ”färgad”, om man vill använda apartheid-termer) och studerar vi Stellenbosh University utanför Kapstaden.
Allra sist var det en ”plenary” med en annan man från Nederländerna: Bram van de Beek. Han pratade om katolicitet, d v s att kyrkan alltid måste vara öppen för alla. Det var ett bra ”paper” som utmanade i den sydafrikanska kontexten. Men tyvärr hade många lämnat konferensen, eftersom de hade lång väg tillbaka hem. (Jag har inte riktigt varit med om detta i Afrika. Man brukar komma sent men stanna kvar till slutet. Förmodligen beror det på att konferensen var ganska västerländskt präglad.
Efter att allt var slut satte jag mig i bilen och åkte mot Johanneburg. Jag hade bokat ett hotell på nätet och sedan jag handlat lite godis mm på en shoppingmall letade jag mig fram till mitt hotell. Området är ganska nerslitet och jag var lite tveksam. När jag ringde på porttelefonen. Men det är helt OK. Rummet är bra och det finns wifi. Med andra ord kan jag blogga lite innan det är dags att knoppa in. Förhoppningsvis skiner solen imorgon och jag kan ligga ett par timmar vid polen innan det är dags att åka till flygplatsen.
TSSA dag 2
När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!
Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.
Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.
Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.
Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!
Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!
Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.
Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!
När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!
Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.
Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.
Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.
Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!
Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!
Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.
Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!
När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!
Subscribe to:
Posts (Atom)