Lex Sandahl?

Före detta verkställande direktören för Svenska Kyrkans Press AB samt för Berling Media AB, Thomas Grahl, skriver i Kyrkans Tidning om en policy kyrkostyrelsen väntas fatta beslut om. Det handlar om en 'sociala medier-policy' för förtroendevalda. Själva policyn har jag inte sett. Av debattartikeln att döma är det fortfarande endast ett förslag och som sådant kanske inte offentligt. Därför skriver jag nu om något som jag inte helt och fullt känner till.

Rubriksättaren i Kyrkans Tidning har uppfattat att Grahl är mest kritisk till att policyn ska förbjuda ironi. (Kan det verkligen stå så, i policyn, undrar jag?) Rubriken för debattartikeln är nämligen:

Hur tänker kyrkostyrelsen förbjuda ironi?

Grahl skriver:

Vad det i själva verket handlar om tycks vara en lex Sandahl, till synes föranledd av att en krets på kyrkans nationella nivå tröttnat på att ersättaren i kyrkostyrelsen Dag Sandahl återkommande gör narr av dem på sin blogg …

I ett svar till Grahl skriver första och andre vice ordförande i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin, att det är bra om förtroendevalda är aktiva i sociala medier. De varnar också för att ogenomtänkta uttalanden snabbt kan spridas och inte vara möjliga att stoppa. Om själva policyn skriver de:

Det förslag till policy som Thomas Grahl refererar till bygger på den policy för användande av sociala medier för anställda i Svenska kyrkan som tidigare tagits fram. I sociala medier finns inga hierarkier, inga kyrkliga nivåer, utan kyrkans närvaro på nätet bärs av dess medlemmar.

Samtidigt är det viktigt att reflektera över den utmaning det innebär att vara officiell representant för kyrkan oavsett om man är anställd eller förtroendevald. Policyns syfte är att ge råd och stöd samt uppmuntra till en sådan reflektion.

Via kommentatorsfältet i Kyrkans Tidning får jag upp policynför anställda. Den som kommenterar påpekar att det inte står något om ironi i denna policy. Kan det verkligen vara så att policyn kommer till, för att stoppa Dag Sandahl?

Av olika skäl länkar jag, på min blogg, till och läser Dag Sandahls blogg. Framför allt är det en kritisk röst i Svenska kyrkan och jag menar att det är nyttigt att lyssna till kritiker. Vid några tillfällen har jag själv blivit apostroferad i bloggen. Det kan ju vara bra att veta vad som sägs och skrivs om en själv.

Bloggaren Rebella undrar om policyn verkligen är framtagen för att stoppa Dag Sandahls bloggande. I ett svar till en kommentar sammanfattar hon på ett fyndigt sätt:

Om den helige Grahlen visar sig ha rätt, är det dags för Je suis Bloggardag! Definitivt. Liknelsen håller på många sätt bl.a. för att Charlie Hebdo är en fruktansvärt smaklös blaska.

Men inte förrän jag vet.

Annars är Rebella mest trött på alla dessa policies och dokument. 

En annan som verkar kritisk till förslaget till ny policy är Kent Wisti:

Tillbaka till Grahl som även skriver följande i sin debattartikel:

Där sägs vidare att de sålunda bundna förtroendevalda i sina inlägg på sociala medieplattformar ska använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan jargong ”som kan väcka anstöt”; att de aldrig ska använda en nedlåtande ton om andra; att de ska undvika ironi, samt att de bör tänka på att inte ”förminska eller förlöjliga” någons upplevelse.

En del av det som skrivs är väl i sig goda tankar. Men det gäller i så fall inte bara vissa bloggare. Jag kommer att tänka på vad Svenska kyrkans nationella nivås kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, för några veckor sedan skrev på sin blogg.

I en senare bloggpost (liksom i svar på kommentarer) erkänner Gunnar Sjöberg att hans skämt skymt sikten för det som var hans budskap.

Ironi eller skämt. Det är naturligtvis grannlaga. Jag gör mig själv skyldig till onödig ironi ibland, något hustrun brukar påpeka. De gånger hon får läsa ironiska bloggposter i förväg är oftast rådet:

Radera

Oavsett hur vi ser på dessa företeelser i sociala medier tror jag inte det är möjligt att komma åt problemet genom regler. Och egentligen verkar det otänkbart att policyn för förtroendevalda ska vara bindande. Står det verkligen så? Kyrkostyrelsen kan väl inte vare sig avsätta eller bestraffa förtroendevalda? Det är väl i så fall endast nomineringsgruppen, som kan peta någon från ett uppdrag. Om den förtroendevalda finns i kyrkomötet, är det rimligen bara väljarna (kyrkans medlemmar) som kan gör något.

Det vi alla behöver träna oss i är mellanmänsklig kärlek. Fast det är ju å andra sidan inte begränsat till nätet.

Det som saknas – och där hjälper inte en policy – är enligt mitt synsätt:

Tillit

När vi möts i sociala medier utan att ha tillit till varandra, då blir det lätt fel. Som jag ser det är det svårt att skapa tillit i cyberrymden. För detta behövs fysiska möten.

Har vi skadat varandra behöver vi söka försoning. Vi kan tillsammans söka den hos Jesus Kristus vår frälsare och befriare. Gärna i bön och gudstjänst.

Vi kan också fundera ett varv över Martin Luthers förklaring till åttonde budet:

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

Luther skriver under rubriken: Vad betyder det?

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder
allt till det bästa.