Ett enda bröd ...

Under många år har jag bett Olov Hartmans välkända och älskade nattvardsbön:

Ett enda bröd och en enda mänsklighet ...

Den är fin. Tankeväckande och uppfordrande. Jag ber den gärna och hoppas att den ska finnas levande hos oss länge.

Samtidigt gnager en liten tanke i mig. Något i kyrkosynen. Ömsesidigheten. Behovet att få bidra, ge, behövas. Men när får vi ta emot vad andra har att ge?

Nej, det kanske inte är rätt att kritisera en bön. Men går det att utveckla en bön? Tänka vidare? I så fall skulle jag vilja be ungefär såhär:

Gud, du inte bara blev utan Du är också ett svar på vår bön.
Du är bröd för vår hunger.
Vi ber Dig:
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Samtidigt ber vi dig:
Öppna våra ögon, så att vi ser att vi saknar sådant, som andra äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört.
Vi ber Dig samtidigt att också hjälpa oss förstå att det finns andra som hör våra rop.
Låt oss inte bara lyssna efter den som behöver vår hjälp utan också våga lyssna till den som vill ge hjälp åt oss.
När vi förstår att Du förstått hur mycket nöd det finns på vår jord, även hos oss, låt oss då med Dig få tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Låt oss därvid få upptäcka att vi också är föremål för andras tjänande.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.