Det räcker

Idag deltog vi i

Det räcker

En nationell samling för ett samhälle utan vapenvåld

Den ägde rum i 3Arena. Enligt arrangörerna kom ungefär 13 000 personer. Det hade givetvis fått plats ännu fler. Det ryms 45 000 vid konserter. Men 13 000 är väldigt många det också.

Vi satt långt upp på en läktare så det var inte lätt att
ta bilder - men på skärmarna syns Sebastian Stakset.

Initiativet kom från Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yakes och Aneta Demir. De senare har mist närstående i gängrelaterat våld. Två organisationer som stod bakom det hela var Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ideér för livet.

Det var meningsfullt att vara med. Vårt samhälle behöver hitta en gemensam kraft i kampen mot detta besinningslösa våld. Några tydliga delar i manifestationen vill jag särskilt lyfta fram:

Styrkan hos dem som mist anhöriga. Att de orkade berätta och att de inte hade valt bitterhet utan istället valt att kämpa mot våldet. De stod i första ledet som arrangörer.

Fokus fanns verkligen på barnen och hur de drabbas. Det underströks att vi vuxna behöver ta vårt ansvar. Samtidigt fick barnen ta plats på scenen och i de videofilmer som spelades upp. Barnen var inte statister i manifestationen utan deras röster var viktiga i sin egen rätt.

I många tal lyftes vikten av förebyggande arbete fram. Att nyrekryteringen av barn måste stoppas. Och att samhället måste satsa resurser där. Men även att vi alla behöver bidra.

Ytterligare ett tema handlade om techjättarnas ansvar. Hur de behandlar alla användare – även barn – som medel för sitt enorma vinstintresse.

Efteråt bär jag en stark känsla av sorg över att så många drabbas av vapenvåldet. Både sorg för dem som mist sina kära och för alla barn som blir förövare. De är ju också offer. Men det fanns också mycket hopp och beslutsamhet. En vilja att bidra till förändring.

Under de musikaliska bidragen lyste det av mobil-
telefoner från läktarna.

Det var många fantastiska sånginslag. Roligt med Uno Svenningsson som jag satt mitt emot på tåget till Göteborg för en vecka sedan. Det var precis då jag köpte biljetter till manifestationen. Jag kunde inte låta bli att ställa några frågor till honom, för jag såg ju att han skulle vara med. Det uppskattade han. Hans bidrag var förstås:

Under ytan

I några kommande bloggposter kommer jag att skriva om huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik och om religionens plats denna kväll.

En kioskvältare

 

Idag har jag varit på disputation. Numera Teologie Doktorn Erika Boije försvarade sin avhandling:

En ny luthersk nation

Ideal och motbilder i Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Först en bekännelse. Jag har inte läst detta historiska romanverk. Genom avhandlingen – som jag skummat – och disputationen – som var mycket informativ – har jag dock ökat mitt kunnande betydligt. Och jag är i gott sällskap. Opponenten, Alexander Maurits – docent vid Lunds universitet – erkände att han trodde att verket omfattade en enda bok. Den hade han ju sett i sina föräldrars bokhylla. Sanningen är att romanen fördelas på flera band med över 1 000 sidor. Den textkritiska utgåvan utgörs av fyra band.

Topelius ville, vad jag förstår, besvara frågan:

Äger Finland en historia?

Hans svar blev bland annat detta verk. Han skrev på 1800-talet, sedan Finland gått från att vara den östra rikshalvan i Sverige till att bli ett autonomt storfurstendöme i Ryssland. Romanen utspelar sig på 1600- och 1700-talen. Syftet verkar ha varit att bidra till att skapa Finland som en nation efter 1809. Den lutherska tron spelar en avgörande roll.

Topelius litterära verk har studerats men ingen har tagit sig an Fältskärns berättelser ur ett religionsperspektiv. Nu är det gjort. Det andra kapitlet handlar om lutherska förebilder, tredje kapitlet om katoliker – som utgör en motbild. I dessa kapitel analyseras alla personer som är antingen lutheraner eller katoliker. I det fjärde kapitlet finns minoriteterna. Utövare av folktron, judar, muslimer och de som inte ens nämns: samer och ortodoxa kristna. Det ska bli spännande att läsa vad Erika skriver om detta.

Nationen byggs runt det lutherska hushållet, där husfaderna spelar en avgörande roll. Men samtidigt är Topelius kritisk mot män som inte är bra fäder. Ofta verkar det som att han lyfter fram husmodern som förebild. Kanske för att endast hans döttrar överlevde till vuxen ålder. I det lutherska hushållet finns ju inte plats för katoliker och andra. Därför finns det heller inte plats för dem i nationen, enligt Topelius. (Kraftigt förenklat av mig.)

Opponenten var inledningsvis skämtsam. Han började berätta vad en fältskär egentligen är. En slags amatörkirurg i krig. Lite väl grundläggande enligt mig. Men syftet var att han ville uttrycka en förhoppning att opponent och respondent inte skulle bli så oense att en fältskär skulle behöva tillkallas. Roligt! Men också ett sätt, tror jag, att förbereda auditoriet på att det skulle bli en snäll disputation. Opponenten var lågmäld och återhållsam. Erika fick inte så många svåra frågor. Hade hon fått det, hade hon säkert klarat det bra. Hon gjorde ett mycket påläst intryck.

Opponenten gör sin slutplädering och gratulerar Erika
till en välskriven avhandling.

Ett annat skämt handlade om doktorsavhandlingar inom kyrkohistoria i Uppsala. Det var där begreppet kioskvältare nämndes. Jag förstod det som att Erikas avhandling inte skulle bli en kioskvältare. Vilket avhandlingar sällan blir. Men så citerade han den tidigare professorn i kyrkohistoria i Uppsala, Oloph Bexell, som lär ha sagt att avhandlingar i kyrkohistoria i Uppsala ofta är väldigt tjocka. Vilket inte Erikas är. Oloph Bexell lär ha sagt att de är så tjocka att – om man kastar dem mot en kiosk – så välter den.

Det ska bli roligt att läsa mer i denna spännande avhandling. Jag tror faktiskt den skulle kunna bli en kioskvältare. Den finns också att ladda ner på DIVA. Länken kommer här.