Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Sammanblandning i Luciatid

Det var ett väldigt fint Luciafirande från Visby som vi tog del av i morse. Så många skönsjungande barn och ungdomar. Vi förstår att Svenska kyrkan i Visby bidrar genom sitt kyrkomusikaliska arbete. Fint! Visst är det extra roligt att så många killar vill sjunga. Så har det inte alltid varit. Under min uppväxt i norra Sverige var jag ofta själv som kille i kören. Det var också speciellt att flera sånger framfördes på gutamål.

Att ett luciatåg länge varit en tradition i utveckling känner jag väl till. När jag växte upp fick Lucia sällskap av stjärngossar (som jag tror kommer från julspel som framförts på Trettondedag jul) som sjunger Staffansvisan (som kommer från så kallade Staffansritter på Annandag jul. Det var en tradition att unga män red runt mellan gårdarna och våldgästade för att få mat och dryck.) Så småningom kom också tomtar med i tåget. Vår rödklädda jultomte är en kombination av biskop Nikolaus av Myra (i nuvarande Turkiet) och den svenska gårdstomten, som var mindre och gråklädd. Biskop Nikolaus är mer känd som Sancta Claus. Den ursprunglige biskopen var en generös person och delade ut gåvor till de fattiga. Han firas egentligen 6 december.

Eftersom Luciafirandet har plats för fler gestalter har också pepparkaksgubbarna fått plats i många luciatåg. Det förekommer en diskussion om detta. Kanske har det att göra med den nederländska traditionen med Sinte Klaas som har med sig Zwarte Piet, som kastar ut så kallade pepparnötter när de båda kommer på besök på kvällen den 5 december. Zwarte Piet har traditionellt haft ett så kallat Black face. Våra pepparkaksgubbar är rätt oförargliga.

I morgonens Luciatåg dök en för mig ny gestalt upp – eller ska vi säga att den blandades ihop med själva Lucia. En fé. En sång heter just ”Strålande helgonfé”. Och i en annan sång bor Lucia i ett ”fé-slott”. En fé är ju en god person. Som exempelvis Askungens gudmor eller goda fé. Men hur kommer det sig att en koppling görs till Lucia?

När barnen sedan skulle sjunga fanns inte bara Lucia, tärnor och tomtar med utan även en ängel. Även detta en överraskning för mig. Jag kom osökt att tänka på komikern Johan Glans och hans obetalbara reflektioner över vårt Lucia-firandet.

Oavsett detta så var det ett väldigt vackert och stämningsfullt Luciafirande vi fick del av från Gotland.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

About Gender-Based Violence

Since a number of years, I participated in the World Council of Churches campaign:

Thursdays in Black

A global movement for a world without rape and violence.

This means that I dress in black every Thursdays and that I try to influence others to also participate in the fight against Gender-Based Violence.

This morning, I led an online prayer session that the United Bible Society holds the first Thursday every month. In the prayer meeting I mentioned this as a prayer concern. Present was our Secretary General, Dirk Gevers, who lives in South Africa. He then mentioned that South Africa has classified violence against women a national disaster. When I read about this on BBC it says that an online campaign has led to this stance:

Women were urged to "withdraw from the economy for one day", and lie down for 15 minutes at 12:00 local time (10:00 GMT) in honour of the 15 females who are murdered in the country every day.

When we lived in South Africa we saw how widely spread this scourge was. It gives me hope that women are raising their voices

We are in the middle of the 16 Days of Activism against Gender-Based Violence which is a UN campaign from 25 November (International Day for the Elimination of Violence against Women) to 10 December (Human Rights Day).

If you have an opportunity to raise your voice – please do so!