Vad händer sedan?

Någon gång i framtiden ska Ryssland och Europa mötas igen. Vad händer då? Hur kommer förtroende kunna byggas igen? Om det nu någonsin funnits något som kan kallas förtroende.

Just nu läser jag en bok jag fick av goda vänner i försenad 60-årspresent:

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel.

Den är skriven av historikern och ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund. Boken är välskriven och läsaren får korta berättelser från människor från alla sidor av konflikten. Källmaterialet är dagböcker och annan litteratur om andra världskriget. Jag kan tänka mig att tillgången på material är oöverskådlig. 

Det jag framför allt frapperas av är hur brutalt nazisterna behandlade alla som kom i deras väg. Förintelsen är i sig tillräcklig som beskrivning av ren och skär ondska. Men övervåldet stannade inte där. Enligt författaren togs 3 350 000 sovjetiska krigsfångar under 1941. Av dessa dödades 2 250 000 innan december 1941.

I denna bloggpost funderar jag över vad det kollektiva minnet i Sovjetunionen/Ryssland har bevarat av detta. Och hur det spelar med i Rysslands pågående krig.

För några somrar sedan lyssnade jag till ett ”Sommar” i P1 med Jens Stoltenberg. Han hade träffat den dåvarande ryske ledaren Medvedev. Mötet skedde i en tid när stämningen mellan väst och öst började bli mer misstänksam efter perestrojkan. Stoltenberg undrade varför Ryssland inte kunde vara mer öppna. Då svarade Medvedev att Ryssland vet att Västeuropa förr eller senare kommer att anfalla Moskva. På 1700-talet var det Karl XII. På 1800-talet Napoleon och på 1900-talet Hitler. Frågan för Medvedev var inte om utan när nästa anfall skulle ske.

När jag ser en karta över de område axelmakterna kontrollerade 1942 och hur nära de kom Moskva klarnar bilden. Ryssland tror att Ukrainas närmande till EU och Nato är ett första steg i att historien ska upprepa sig.

Med detta sagt fördömer jag å det kraftigaste Putins krig. Det finns inget försvar för det som nu händer i Ukraina. Jag ägnar mig i denna text inte åt att försvara något eller någon. Men jag vill försöka förstå. Och jag tror just det är viktigt. För en dag tar kriget slut och då måste länderna försöka bygga förtroende igen. Det blir inte lätt.

Som enskild person går det att delta redan nu i detta arbete. Genom att inte demonisera det ryska folket och genom att försöka förstå att historien påverkar oss. Men också genom att stödja Ukraina på olika sätt. Som sagt: det finns inget försvar för det som Putin nu gör.

Ester Blenda Nordström

Idag har vi varit på en synnerligen intressant och tankeväckande utställning. Den äger rum på Kalmar slott och handlar om journalisten Ester Blenda Nordström. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Fatima Bremmer sommarpratade om henne 2018. Att jag inte kände till henne beror förstås på mig själv. Jag kunde gott ha forskat lite djupare i historien med perspektiv på hur kvinnors betydelse glömts bort eller osynliggjorts. För så är det. Låt mig ta två exempel.

Ester Blenda gjorde ett ”under cover”-reportage om hur det var att vara piga på 1910-talet. Sedan 1970-talet kallas detta för att ”wallraffa” eftersom en man (Sic!), Hans-Günter Wallraff, gjorde samma sak just på 1970-talet. Det är ju verkligen inte hans fel men företeelsen borde kallas att ”blendra” eller något annat med anknytning till Ester Blenda. Åtminstone på svenska.

Mitt andra exempel handlar om hennes barnböcker. Boken “En rackarunge” handlar om en busig flicka, Ann-Mari. Det är ofrånkomligen så att denna gestalt har inspirerat Astrid Lindgren på flera sätt. Det har uppenbarligen även Astrid Lindgren sagt.

Ester Blenda Nordström var en föregångsmänniska. Utställningen var oerhört intressant och guiden var bra. Med på slottet var hustrun, hennes syster (min svägerska) och svärmodren. Svärmodren än 93 år och det var bra att guiden talade högt och tydligt. Dessutom var guiden påläst och kunde fånga ett auditorium. Efter utställningen bjöds vi på lunch av nämnda svärmoder. Gott!

Det fanns en stor världskarta med alla de platser inprickade, som Ester Blenda besökt. Det fanns dock ingen markering i Afrika. Just därför var det spännande att ha med svärmodren, som åkte ångbåt ner till Kapstaden i början av 1950-talet, tåg upp till Bulawayo och sedan vidare på annat sätt till missionsstationen Mnene, där hon arbetade i tre år. Det finns många starka kvinnor i historien som kombinerat äventyrslust med önskan att göra en insats för mänskligheten. Svärmodren var lärare. Ester Blenda journalist.

Det var ett starkt drag i utställningen. Ester Blendas vilja att berätta om marginaliserade människor. Inte bara pigornas utan även samernas situation beskrev hon, även om just reportaget om samer utnyttjades av dåtidens rasbiologer.

Ester Blenda var en överklasskvinna som rörde sig bland den tidens elit. En tragisk del var hennes alkoholism. Tänk om hon hade fått växa upp i en tillåtande miljö, där hon som flicka fick utforska världen på samma sätt som jämnåriga pojkar. Nu skickades hon som tonåring till sin farbror prosten, som skulle uppfostra henne. Vilken befrielse att hon inte vek ner sig utan fångade loppor, som hon la i prostens säng. Bra där!

När hon skulle göra en reportageresa till Kamtjatka var ett skenäktenskap nödvändigt för att hon skulle få följa med. Under alla år var hon också tvungen att hemlighålla sin kärleksrelation till Carin Waern Frisell, som var hennes stora kärlek.

I utställningen är det hennes stora livsaptit och utforskarglädje som träder fram. Det är svårt att inte bli oerhört imponerad av hennes driv. Jag hoppas att de som växer upp idag får läsa om henne i skolan och att hennes bidrag till vårt samhälle ges en rättmätig plats.

Provocerad av Don Quijote!

I lördags läste jag ut en version av romanen ”Don Quijote av la Mancha”. Boken är skriven av Miguel Cervantes. Den har legat på mitt nattygsbord i närmare två år. Jag har läst i den lite nu och då. Det är 425 sidor med relativt liten stil. Marginalerna är inte heller så breda. Denna klassiska roman har jag läst nästan enbart på vilja. Det är verkligen ingen bladvändare. Men den provocerar mig.

Först blev jag nog provocerad av att min far läste den när han var runt 80. Han sa att det är en bok som man bör ha läst. Detta har hängt kvar i mig och det var därför jag gav mig i kast med den.

När jag nu läser på nätet att den blev framröstad till en av världens 100 bästa böcker och till och med utsågs till den bästa år 2002, blir jag ännu mer provocerad. Jag tycker nämligen inte alls om den.

Dessutom erfar jag att den är en av de mest översatta böckerna efter Bibeln. Det känns som ytterligare en provokation. Tilläggas ska att jag inte läst den senaste översättningen på svenska, som kom 2001, utan den av Edvard Lidforss. Eller åtminstone en version av Lidforss översättning. På tryckortssidan står följande:

Denna upplaga återger Edvard Lidforss tolkning, förkortad och stilistiskt bearbetad.

Det provocerar mig återigen. Jag som trodde att jag verkligen läst hela boken. Nu får jag alltså veta att den verkliga boken i själva verket är längre. Suck! Men det kanske var tur att jag inte fick tag på Lidforss fullständiga översättning som gjordes 1888–1892. Hade jag fixat den?

Vad handlar den om? De flesta vet att Don Quijote slåss mot väderkvarnar. Det sker 60 sidor in i boken och fighten är över på några sidor. På ett metaplan är det såklart en sammanfattning av huvudkaraktären. Han ger sig in i en mängd äventyr, där han slåss mot påhittade fiender. Don Quijote är en förvirrad person. Hans verklighetsuppfattning är skev. Bland annat tror han sig göra alla sina riddarbedrifter för sin älskade, Dulcinea. Det är tveksamt om hon ens existerar.

Med sig på sina färder har han sin trogne vapendragare Sancho Panza. Det är en person som verkar finnas där för att Don Quijote inte ska råka för illa ut. Sancho Panzas drivkraft är att han ska få lön för sin möda. Han ska bli ståthållare över en egen ö. Detta sker också till slut och det visar sig att Sancho Panza är Kung Salomos like vad gäller vishet.

Att romanen blivit så känd, upplyste hustrun mig om när hon läste litteraturvetenskap, beror på att det är den första moderna romanen, som driver hejdlöst med sin samtids riddarromaner, som var skrivna på fullt allvar. Man ska betänka att boken är skriven på början av 1600-talet. Och visst är det en drift. Mina tankar går till berättelserna om Baron von Münchhausen.

Kan jag rekommendera boken? Egentligen inte. Men säkert kan andra få mer ut av den. Och för den som behärskar spanska är det kanske ett alternativ att läsa den på originalspråket. Möjligen är det en stärkande övning att sätta upp ett mål och nå fram till målet. Jag gjorde ungefär samma sak för några år sedan när jag läste Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Den är ju också höjd till skyarna. I mitt tycket en betydligt mer läsvärd bok. Bitvis blev jag också indragen i den men långa perioder var det mest ett tröskande genom omfattande och invecklade beskrivningar av personer och miljöer.

Härvidlag blir jag återigen provocerad när jag läser att Dostojevskij finansierade sitt spelmissbruk genom att skriva böcker. På nätet lär jag mig också att många forskare tror att Cervantes började skriva på Don Quijote när han satt i fängelse anklagad för förskingring. Men det är väl också en lärdom; att vem som helst, oavsett ställning och anseende, kan skapa konst och kultur. I går var temat i Den svenska evangelieboken:

Att inte döma.

Sensmoralen i boken Don Quijote som jag ser det är att även en uppburen riddare i grund och botten är en helt vanlig människa, som av sig själv och sin omgivning placerats på en nivå, där det mesta blir pannkaka. Don Quijotes vänner försöker få honom att återvända hem och leva ett stillsamt liv. Det är något att fundera över för varje person som i sitt ledarskap frestas tro sig vara något förmer.

Sveriges kortaste 70-sträcka?

I närheten av vårt sommarställe finns den tidigare köpingen Pataholm. Det är en liten by idag men har alltså stolta anor vilket syns på byggnaderna. I ett av husen finns på sommaren en hattaffär. Vi brukar ta med släktingar och vänner dit. Inte så sällan resulterar det i hattinköp.

På väg till Pataholm ligger Patamalm. Denna by består av en blandning av villor och fritidshus som ligger längs landsvägen. När vi kommer till Patamalm möts vi av några skyltar. Dels en skylt med ortens namn, dels en 50-skylt. Efter några hundra meter kommer en skylt som säger att tätbebyggelsen upphör. En annan skylt meddelar att det nu är 70 som är hastighetsbegränsning. Det intressanta är att det sedan kommer en ny skylt med namnet Patamalm och hastighetsbegränsningen 50. Efter endast 100–150 meter. Så märkligt.

Frågan är nu: är detta Sveriges kortaste 70-sträcka? Och en annan fråga lyder: varför har vägverket valt att sätta 70 på en så kort sträcka?

Om konsten att hålla sig i trim

En sak har stört mig. Trimmertråd. Den är av plast och tar så småningom slut. Var blir all avsliten trimmertråd av? Förmodligen ute i naturen och där ska den ju inte vara. Här krävs handling.

Sagt och gjort. Jag googlade och hittade en ekologiskt nedbrytbar trimmertråd. Och efter ett ha sökt i ett par affärer i Kalmar hittade jag också just sådan. På Swedish Agro fanns en rejäl sort. Jag tog glatt en rulle från hyllan och gick mot kassan. På väg dit mötte jag en butiksanställd.

- Så bra att ni har ekologiskt nedbrytbar trimmertråd sa jag glatt.

Butikspersonen var inte imponerad.

- Denna plasthysteri kommer att ta död på det svenska jordbruket.

Hoppsan. Vilken reaktion. Skam den som ger sig. Nästa butiksanställda var mer positiv när jag upprepade min glädjeyttring.

Väl framme i kassan visade det sig att person nummer ett satt just där. Hustrun och jag var då inne i ett samtal om ett myggmedel som svägerskan haft med sig från en resa i Kenya. Då säger butikspersonen:

- Och hur flög hon dit? Så här? (Personen viftar med armarna som en fågel.)

Hustrun tyckte detta var omåttligt kul. Jag var mindre road. (När vi sedan berättade detta för svägerskan visade det sig att hon inte alls köpt myggmedlet i Kenya men haft med det dit vid sitt senaste besök).

Nåväl. Hemma på sommarstället lindade jag med viss möda upp den något för kraftiga tråden på spolen i trimmern. När jag sedan startade trimmern tog det mindre än en sekund innan den ekologiskt nedbrytbara – alldeles för grova – trimmertråden slog sönder kåpan till trimmern. Ajdå!

Detta skedde före midsommar och tanken var ju att det skulle vara trimmat då. Vad gör jag nu? Silvertejp! Det fungerade hyfsat. Ut med den nyinköpta trimmertråden och in med plasttråden. Nöden har ingen lag. Jag hade i alla fall försökt. För att travestera ett talesätt kan man säga att den miljömedvetne mannen fortsätter med trädgårdsarbetet med trimmertråden mellan benen. (Men så illa gick det inte). Jag lyckades göra färdigt nästan allt för sedan tog även den icke ekologiskt nedbrytbara trimmertråden slut och jag hade inte tid att åka och köpa ny. Dessutom åker jag inte in till stan bara för ett enda inköp. Någonstans måste gränsen gå.

Nu är det början av juli och jag har skaffat ny trimmertråd. Kåpan har lossnat flera gånger och jag har tejpat med mer silvertejp. Men det kommer inte att hjälpa på sikt. Trimmern ligger nu bland allt skräp som ska köras till återvinningscentralen. Så nu blir det inköp av ny trimmer.  Vi får se om det går att göra ett miljömedvetet val. Eller om jag ska ta fram den framlidne svärfadrens gamla lie. Men kommer det att lösa samtliga problem?

Sensmoralen är inte, som någon kanske tror nu, att det är onödigt att försöka. Sensmoralen är att jag nästa gång ska ta reda på vilken dimension trimmertråden ska vara innan jag sätter in för grov.