På väg

Skulle skriva ”på hemväg” men ändrade mig. Jo, visst är vi på hemväg. Men verkligheten är ju den att det inte helt enkelt låter sig definieras var vårt hem just nu är.

Vi sitter alltså på O. R. Tambo International Airport i Johannesburg. Vi tog det säkra före det osäkra och valde ett plan med gott om tid. (Det kanske var det enda – jag minns inte!) Så vi har 3½ timme på oss. Tid för reflektion, alltså.

Flygplatser får mig alltid att fundera. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

Jo, just det. Frågan är alltså: Var är hemma? Jag ger mig inte in i diskussionen om det skulle kunna vara hinsides ( d v s i den transcendenta verkligheten). För visst har jag ett hem i den bemärkelsen att jag känner mig som mest hemma hos Gud. Psalmens ord säger ju:

Mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.

Fast nu tror jag inte att himmelriket eller Gudsriket är geografiskt på det sättet. Jesus sa ju därför också att himmelriket är inom oss. Eller mitt ibland oss.

På ett sätt har jag också mitt hem i kyrkan, som är världsvid. Men jag undviker även detta spår i denna bloggpost och vill fundera över var mitt rent konkreta hem är.

Formellt sätt är vi utflyttade ur konungariket Sverige. Vi står, om jag förstått det rätt, i emigrantregistret. Visserligen har vi en fastighet i Sverige – sommarstället. (Dit vi är på väg.) Det kallar vi verkligen vårt hem. Men är det just nu "hemma"?

Vi har också en s k särskild postadress hos äldsta dottern, som tar hand om vår post och scannar in alla räkningar mm. Men där är inte heller vårt hem.

Personligen har jag inte haft ett föräldrahem i bemärkelsen en fast punkt i tillvaron att återvända till. När jag var 16 hade jag bott på 8 platser. Så länge mina föräldrar fanns i livet var ju trots allt den plats där alla möbler och saker från min barndom fanns, i någon mening mitt hem. (Även om fadern med enfas hävdade att så inte var fallet. Men det tyckte jag ändå. Och sa ibland!) Blotta närvaron av föräldrar skapar väl också förutsättningar för hemkänsla!

Vi bor i ett hus i Pietermaritzburg. Men vi har fortfarande bara turistvisum. Vi har sökt arbetstillstånd men det är under behandling. Så kan jag därmed säga att jag är hemma i Pietermaritzburg? På ett sätt kanske men inte helt.

Därav rubriken: På väg! Det är väl i själva verket en rubrik som går att sätta över varje mänskligt liv. På väg från vaggan till graven eller som jag föredrar att säga, från dopet till evigheten. På väg i lärande och i ålder. Det går att fortsätta broder ut texten. Som kristen kan jag säga att jag är en pilgrim, från det latinska ordet pelegrinus – främling.

Därför gör det inte så mycket att min rent formella status också är i vardande. (Även om det ska bli skönt när det blir klart!) Den säger ju något om min innersta identitet. Pilgrimen. Eller nomaden, om det passar bättre.

Just nu på väg till den svenska sommaren, till midsommar med sill och nypotatis. Till den närmaste familjen och vännerna. Till Kalmar med människor i kyrkan, som det ska bli roligt att träffa igen. Till sommarstugan med kärleksrundan, där vi kan vandra i lugn och ro och njuta av dofter, ljud och intryck.