Julavslutning – accomplished

En skola igår. Montessoriskolan. Två skolor idag. Djurängsskolan och ena halvan av Västra Funkaboskolan. Andra halvan fick kollegan ta hand om tillsammans med Östra Funkaboskolans två föreställningar.
Vad kan sägas om detta? Mycket. Jag väljer tre små glimtar.

1) Man får de svar man förtjänar!
På Montessoriskolans avslutning igår frågade jag barnen vad som saknades i julkrubban. (Där låg inte Jesusbarnet, som vi lägger dit på julafton.) Svaret kom direkt:

De tre vise männen!

Tablå!

2) Ombytta roller
Djurängsskolans avslutning slutade med att personalen sjöng för eleverna. En ny trend kanske? Det uppskattades dock och applåderna blev ljudliga mer än vanligt. Min reflektion är att många av de anställda inte fick sjunga, när de var elever. Tyvärr är det ju alltför vanligt med berättelser om människor, som av sin lärare fått veta att de helst borde vara tysta. Om det kan få eleverna att frimodigt sjunga de också är det ju bra.



3) Kära Örebroare …
När jag sedan skulle prata på Västra Funkaboskolans avslutning så sa jag visserligen rätt namn på skolan i början av avslutningen. Men i mitt tal, råkade jag säga Djurängsskolan. Det fick jag klart för mig, när rektorn inledde sitt tal med att påpeka mitt misstag. Jag tror (hoppas) att det var med glimten i ögat – men helt säker är jag inte.

Avslutningsvis två kommentarer:
Jag hoppas ha semester i juni, när det bär till igen. Det börjar bli ansträngande att dansa på denna slaka lina. I vanliga fall känns det bara fint att få välsigna. Att just välsignandet är ifrågasatt är besvärligt. På Montessoriskolans avslutning började jag välsignelsen med orden:

Herren vare med er!

Det är ju inte fel men det var liksom inte min tanke att de orden skulle slinka ur munnen på mig.
Kommentar två får bli med en bild, på pojken som är mer intresserad av att studera julkrubban än att sjunga med klassen. I like!