Vad händer sen – eller konsten att klippa av en navelsträng

Året är 2011. Månaden augusti och barnen lämnar boet, ett efter ett. Äldsta dottern var bara hemma och vände i början av månaden. Det resulterade i alla fall i en traditionsenlig middag på sommarstället. Hela barnaskaran samlad. Samt morföräldrarna, såklart! Därefter hastade sjömannen iväg. En vecka tidigare än beräknat mönstrade han på ett nytt skepp. Denna gång tankfartyget Astral, med första destination Luleå. Även då åt vi mat ihop, hela familjen. Avskedsmiddag nr 2, alltså. Avresan hemifrån skedde sistlidna lördag. Fem minuter innan sysslingen från Geneve anlände till Kalmar, så med hjälp av denne yngling behölls den ungdomliga närvaron konstant. Sysslingen åkte iväg igår, torsdag och vi passade på att ställa till med avskedsfest i onsdags, för säkerhets skull. I morse skjutsades näst äldsta dottern till bussen, för att fortsätta tredje årets studier i Uppsala. Vi åt lite mat igen igår kväll. Även denna gång med mormodern och morfadren, för säkerhets skull. Idag packar vi det sista för yngsta dottern, som åker imorgon vid tolvtiden. Första anhalt Lund och sedan bär det av till USA ett år. Om detta kan man läsa på bloggen ”Lerato”, som på seTswana betyder ”Kärlek” och är det namn yngsta dottern fick i Sydafrika, ett antal år sedan. Snart ska vi äta lite mat igen. Ytterligare en avskedsmåltid. Denna gång är det pannbiff och lök på menun!
Kvar blir endast äldste sonen, men det kan nog hända att även han drar mot nordligare trakter inom kort. Då blir det lämpligt med ytterligare näringsintag.
Vad kan vi alltså lära oss av detta? Barn föds, navelsträngar klipps. Sedan ska barnen lämna hemmet. Och navelsträngar klipps. Konsten att göra detta, är att äta tillsammans! Avskedsmåltiden är inte oviktig. Kanske ett tal, eller en skål eller bara känslan av att vi hör ihop.
Jesus valde att markera sin samhörighet med lärjungarna på liknande sätt, kvällen innan han skulle lämna dem. Genom att upprepa den måltiden behålls gemenskapen genom tid och rum.
Mina barn känner jag stark gemenskap med även efter alla dessa navelsträngsklipp. Genom tid och rum!