Jubelår eller friår

I 3 Mosebok i Gamla Testamentet talas det om ett friår. Det kallades i gamla översättningen av bibeln, 1917, ett jubelår. Så här står det att läsa:

Du skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år./ …./och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt.

Förra veckan fyllde jag 49 år. Nu är det mitt friår eller mitt jubelår. Vad innebär det? Först och främst en sak: Idag fyller yngsta barnet 18. Vem är det som har fått sin frihet? Han eller jag? Det återstår att se. Jag kan i alla fall se att jag under året får en slags frihet. Hustrun och jag har inte några omyndiga barn. Kanske får vi fortfarande glädjen att bistå en och annan av ätteläggarna med lite mat och husrum. Men de ska nu, alla fem, kunna stå på egna ben.
Minstingen tar inte studenten förrän i juni, så det dröjer lite. Men det kommer!

Under detta år är det också min plan att slutföra mina studier, som jag påbörjade 2003. Det är ingen lång tid för ett avhandlingsarbete. Klarar jag det, får jag vara nöjd. Men det är också en slags frihet.

Hur var det då med min egendom? Har jag någon egendom jag behöver få tillbaka? Nej, där tror jag helst att jag skulle vilja vara fri från egendom. Jag är inte en man som vill äga mycket. Just nu bor vi i ett mycket trevligt hus, som passar oss väl. Vi äger väl annat också. Men egentligen tror jag den som äger mindre är mer fri än den som äger mycket. (Egentligen är det ju banken som äger huset mest ..) Sedan finns en nedre gräns också. Den som inte äger något kan vara oerhört ofri.

De mest fria kanske de är som bor i någon form av kloster eller kommunitet. De äger inget men har allt. Det är stort. Men klosterlivet är inte mitt liv. Jag lever i äktenskap och det är för mig en frihet som är obeskrivlig. Jag önskar att fler fick uppleva den friheten. Att få vara sig själv. Att få vara älskad, trots alla sina brister. Jag vet att det inte alltid är enkelt att få ett äktenskap att fungera. Men vårt äktenskap tackar jag Gud för. Det är en nåd! Varken mer eller mindre! En nåd!