Strax efter 9 ringde jag till SJ redovisning. En kvinna, vid namn Helen svarade vänligt och sedan jag lagt fram mitt ärende, blev jag kopplad till ’rätt avdelning’.
- Inkasso, det är Pia!
Hoppsan, tänkte jag. Hur gick detta till. Har jag och SJ något otalt med varandra? (Inkasso är ju inte begrepp som får en att tänka på gosedjur och geléhjärtan, precis.) Det visade sig dock att Pia var en trevlig person och jag förklarade mitt ärende. Det blev tyst i andra ändan av luren. (Konstigt uttryck! Pratade vi i samma lur?)
- Det verkar vara något med din folkbokföringsadress. Har Du skyddad identitet eller är du skriven utomlands?
Jag förklarade att jag bott utomlands och vi konstaterade att det kanske var detta som låg kvar. Anledningen förkortades i systemet till: SKA. Jag fick veta att det betyder: Saknas. Huruvida jag saknas eller min folkbokföringsadress saknas fick jag inte veta. Pia lät sedan meddela att en spärr inte lyfts bort automatiskt. Jag hade tänkt säga att ’man vill ju inte vara en person utan spärrar’ men insåg att det lustiga kanske inte skulle gå fram. Dessutom vill jag ju vara en person utan dylika spärrar.
Pia lovade att rätta till det hela. Hon skulle bara leta rätt på sin ”lathund”, eftersom detta var ett problem, som inte uppstår så ofta. Då tänkte jag, att hustrun kanske också är spärrad. Jag lämnade över luren, så att min lagvigda också skulle få sin spärr hävd. Men ack, så man kan missta sig. Det visade sig, vilket jag i och för sig haft på känn ett längre tag, att hustrun redan är en person utan spärrar. (Just i detta avseende, kanske beroende på att hennes personnummer inte fanns registrerat hos SJ före vår utlandsvistelse. Jag handlar oftare biljetter via nätet!)
Vad kan vi då lära oss av detta? Att det tar tid att bli accepterad i det svenska samhället om man kommer hit som invandrare. Att man riskerar att bli behandlad som en person som gjort fel. (Jag menar, att ha att göra med inkasso signalerar åtminstone till mig något sådant.) Nu tycker jag inte att detta åsamkat mig så stort lidande men för någon som kommer inflyttandes av andra skäl, kan ju detta vara ytterligare en sten på en redan tung börda. En annan aspekt var att systemet i detta avseende slog hårdare mot mig än mot hustrun. När vi flyttade hem och var arbetslösa, var det jag som fick a-kassa och inte hon. Med andra ord står det 1-1 i denna interna kamp och det kan ju vara bra. Vi kan ytterligare lära oss att vi både, om nu Pia sköter sitt jobb, kommer att vara personer utan spärrar. Fast det sista kanske inte var något nytt!
Friday, 11 December 2009
Thursday, 10 December 2009
Fortfarande en invandrare ....
När vi kom hem från Sydafrika 2006 inträffade en del oväntade saker. Hustrun hade problem med att få A-kassa. När sönerna skulle köpa mobiltelefoner, fick morfadren stå som garant. Modren och fadren var inte betrodda. Att köpa hus gick däremot bra. Några andra lån har vi inte tagit. Vi fick veta att problemen med mobiltelefonerna (eller i själva verket abbonemangen) hade att göra med att man blir spärrad i något slags kreditregister i tre år, sedan man varit utflyttad. (Vi stod ju under Sydafrika-åren i emigrantregistret ....) När yngste sonen skulle köpa sin I-phone, kunde jag skriva på. Trodde alltså att faran var över. Men icke!
Igår skulle jag beställa en biljett via SJ. Arbetsgivaren ska betala, så jag tyckte det var klurigt att ta det på faktura. Pyttsan! Jag fick veta att jag är spärrad. Kyrkoherden, som jag stötte på, kom med teorin att det hade att göra med vår utlandsvistelse. Han hade varit med om liknande saker. Efter att på lunchen ha suttit en kvart i telefonkö till SJ's kundtjänst, fick jag tala med en mycket trevlig dam, som kunde meddela att SJ inte häver några spärrar, förrän man klagat. Jag fick ett nummer att ringa och det ska jag göra imorgon. De har öppet mellan 9 och 11. Med andra ord återkommer jag i frågan.
Igår skulle jag beställa en biljett via SJ. Arbetsgivaren ska betala, så jag tyckte det var klurigt att ta det på faktura. Pyttsan! Jag fick veta att jag är spärrad. Kyrkoherden, som jag stötte på, kom med teorin att det hade att göra med vår utlandsvistelse. Han hade varit med om liknande saker. Efter att på lunchen ha suttit en kvart i telefonkö till SJ's kundtjänst, fick jag tala med en mycket trevlig dam, som kunde meddela att SJ inte häver några spärrar, förrän man klagat. Jag fick ett nummer att ringa och det ska jag göra imorgon. De har öppet mellan 9 och 11. Med andra ord återkommer jag i frågan.
Monday, 7 December 2009
Sakramentsskåp
I söndags hände det igen. Jag var i S:t Olofs kyrka i Trekanten utanför Kalmar och det var bl a invigning av ett sakramentsskåp. Ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, min vigningsbiskop, invigde. Den 22 november, Domssöndagen, var jag i Falkenbergs kyrka, där den lokale kontraktsprosten invigde ett sakramentsskåp. Den 15 november invigde vi ett sakramentsskåp i S:ta Birgitta kyrka. En trend? Men varför? Och varför just nu?
Funktionen är följande: efter mässan (nattvarden) tar man det överblivna brödet, som blivit välsignat (eller konsekrerat, som man även kan säga) och lägger det i en liten burk (som heter ciborium - på grekiska πυξίς - pyxis) och sätter in detta i sakramentsskåpet. Nästa mässa tas brödet fram och används på nytt. Brödet behöver inte konsekreras på igen. Gjort är gjort!
Är man i en romersk katolsk kyrka kallas detta sakramentsskåp för tabernakel. Ofta med en brinnande lampa (utom på långrfredag och påskafton, då skåpet är tomt).
Vad vill man säga med detta? Jo, att Jesus är närvarande hos oss. På ett pedagogiskt sätt tar vi hand om det välsignade/konsekrerade brödet på ett särskilt sätt. Vi tänker inte att sakramentsskåpet är en plats för tillbedjan utan just precis ett pedagogiskt sätt att visa vad vår nattvardssyn innebär. Det händer något med brödet. Det händer även något med mig, när jag tar emot brödet.
Varför händer detta nu? Jag har inte varit med om invigning av sakramentsskåp förut. Ändå har jag snart varit präst i 23 år. Men det är nog vårt behov av att synliggöra vår tro. Inte bara prata om den utan se den med våra ögon.
Nästa steg - det viktigaste - är att vår tro får kroppsliga uttryck. Det får den säkert redan på många sätt. Men det kan bli mer av den varan, både i gudstjänsten i kyrkan och gudstjänsten i vardagen.
Funktionen är följande: efter mässan (nattvarden) tar man det överblivna brödet, som blivit välsignat (eller konsekrerat, som man även kan säga) och lägger det i en liten burk (som heter ciborium - på grekiska πυξίς - pyxis) och sätter in detta i sakramentsskåpet. Nästa mässa tas brödet fram och används på nytt. Brödet behöver inte konsekreras på igen. Gjort är gjort!
Är man i en romersk katolsk kyrka kallas detta sakramentsskåp för tabernakel. Ofta med en brinnande lampa (utom på långrfredag och påskafton, då skåpet är tomt).
Vad vill man säga med detta? Jo, att Jesus är närvarande hos oss. På ett pedagogiskt sätt tar vi hand om det välsignade/konsekrerade brödet på ett särskilt sätt. Vi tänker inte att sakramentsskåpet är en plats för tillbedjan utan just precis ett pedagogiskt sätt att visa vad vår nattvardssyn innebär. Det händer något med brödet. Det händer även något med mig, när jag tar emot brödet.
Varför händer detta nu? Jag har inte varit med om invigning av sakramentsskåp förut. Ändå har jag snart varit präst i 23 år. Men det är nog vårt behov av att synliggöra vår tro. Inte bara prata om den utan se den med våra ögon.
Nästa steg - det viktigaste - är att vår tro får kroppsliga uttryck. Det får den säkert redan på många sätt. Men det kan bli mer av den varan, både i gudstjänsten i kyrkan och gudstjänsten i vardagen.
Thursday, 3 December 2009
Café Birgitta
En ganska vanlig torsdag i S:ta Birgitta kyrka bildas en liten kö vid dörren till Ulvåsasalen, d v s den lokal, där vi har kyrkkaffen mm. Samtidigt samlas några personer (10-12) i kyrkan till middagsbön. Under tiden bönen pågår, kommer fler cafégäster - en del av dem går genom kyrkorummet. Det verkar inte störa dem som ber. Inte heller verkar de som går igenom kyrkan, bli störda av att det pågår bön. På ett sätt har det blivit en bild för relationen mellan människor i vår värld. En del människor samlas till bön. Andra gör det inte. Det behöver inte vara någon stor konflikt. Men däremot kan det ske en påverkan om bönens människor och andra människor möts.
Idag var det så många på middagsbönen, att vi inte fick plats i den bönehörna, där vi brukar sitta. Lite överraskande men inte desto mindre roligt.
Sedan var det dags för det sista caféet för i år. (Nästan!) Då är det tradition att arbetslaget i församlingen spexar. Efter en liten sång riktad till cafégästerna kom en av de anställda in, utklädd till nunna, med en sopborste och började sopa i klosterträdgården, till ackompanjemang av en visslande Jan Lindblad på CD. Så småningom kom ytterligare nunnor och även munkar in i trädgården och med hjälp av cafégästerna framfördes sedan ett nummer ur 88-öresrevyn: Klosterträdgården. Det blev nästan succé. Kanske inte lika bra som Hasse, Tage och Gunnar 'Helmer Bryd' Svensson, men roligt.
Finalen blev i form av 'Då tar vi tagelskjortan på ...', som gjordes av Casinogänget. I texten framgår att chefen heter 'Pater Noster', vilket vi förstås ändrade till 'Peter Noster'. Under ljudliga applåder lämnade vi sedan lokalen och det kändes som cafégästerna tyckte det var underhållande.
Nu har vi ett år till nästa gång vi ska spexa. Kanske dags att redan börja skriva ihop något.
Vad ville vi säga egentligen? Förmodligen något om att detta med kloster har att göra med bön och att Birgittakyrkan är uppkallade efter någon som hade med kloster att göra och att Birgittakyrkan därmed borde ha med bön att göra. Vilket den också har. Varje morgon kl 8.30 samt på torsdagar kl 12 samlas vi till bön i tidegärdens form. Det är fint. Det skulle var underbart om det gick att be morgonbön även lördagar och om vi kunde ha även kvällsbön, completorium. Det har vi haft onsdagar, men det får inte bli en börda. Vi får väl se vad som framtiden har i sitt sköte. Men utan bön kommer inget att fungera, det är ett som är säkert.
Idag var det så många på middagsbönen, att vi inte fick plats i den bönehörna, där vi brukar sitta. Lite överraskande men inte desto mindre roligt.
Sedan var det dags för det sista caféet för i år. (Nästan!) Då är det tradition att arbetslaget i församlingen spexar. Efter en liten sång riktad till cafégästerna kom en av de anställda in, utklädd till nunna, med en sopborste och började sopa i klosterträdgården, till ackompanjemang av en visslande Jan Lindblad på CD. Så småningom kom ytterligare nunnor och även munkar in i trädgården och med hjälp av cafégästerna framfördes sedan ett nummer ur 88-öresrevyn: Klosterträdgården. Det blev nästan succé. Kanske inte lika bra som Hasse, Tage och Gunnar 'Helmer Bryd' Svensson, men roligt.
Finalen blev i form av 'Då tar vi tagelskjortan på ...', som gjordes av Casinogänget. I texten framgår att chefen heter 'Pater Noster', vilket vi förstås ändrade till 'Peter Noster'. Under ljudliga applåder lämnade vi sedan lokalen och det kändes som cafégästerna tyckte det var underhållande.
Nu har vi ett år till nästa gång vi ska spexa. Kanske dags att redan börja skriva ihop något.
Vad ville vi säga egentligen? Förmodligen något om att detta med kloster har att göra med bön och att Birgittakyrkan är uppkallade efter någon som hade med kloster att göra och att Birgittakyrkan därmed borde ha med bön att göra. Vilket den också har. Varje morgon kl 8.30 samt på torsdagar kl 12 samlas vi till bön i tidegärdens form. Det är fint. Det skulle var underbart om det gick att be morgonbön även lördagar och om vi kunde ha även kvällsbön, completorium. Det har vi haft onsdagar, men det får inte bli en börda. Vi får väl se vad som framtiden har i sitt sköte. Men utan bön kommer inget att fungera, det är ett som är säkert.
Friday, 27 November 2009
Rune i Dungen
En av min svärfars kusiner heter just så. Rune i Dungen. På Bolmsö talar man inte om människor med för- och efternamn. Utan till förnamnet fogas gårdsnamnet. Fin tradition. Jag har vetat detta länge. Men en ny sak fick jag lära mig ikväll. Vi pratade om 'wellpapp'. Upprinnelsen var att jag uttalade ordet 'web' på engelska och blev rättad av ett av barnen, som menade att det ska uttalas på svenska. 'Veb!' Jag tänker ju på att Tage Danielsson, i Carl-Bertil Jonssons julafton säger just 'Wellpapp', med engelskt uttal på första ledet. Då replikerar min svärfar: Rune i Dungen sa 'rynkepapper'. Självklart! Det löser en rad problem. Dels förstår man vad det är. Dels slipper man eventuella uttalsprobelm.
Släktmiddagar kan vara riktigt informativa och man lär sig ett och annat om man har öronen på skaft. Så fick jag även höra berättelsen om hur folkhögskolekamraten Ibsen, från Amerika, på slutet av 40-talet hade problem att förstå en av Nils Ferlins dikter.
Stenen, elden och metmasken
tre trappsteg till Rockefeller.
Poängen torde vara att människan, när hon lärt sig att utnyttja en oskyldig metmask, för att på det sättet fånga matnyttigare föda, påbörjat utvecklingen mot att bli mångmiljonär. (Eller något i den stilen.)
I alla fall hade den kloke svärfadren, som på den tiden varken var fader eller svärfader, givit folkhögskolekamraten rådet att tillskriva poeten och fråga vad dikten månde betyda. Vilket även skedde!
Någon tid därefter fick Ibsen ett litet paket med en diktsamling av Ferlin och en not, som meddelade, att fler ställt samma fråga, varför poeten nödgats sätta en rubrik över dikten. Därför heter den alltså: 'Evolution'.
Min svärfar känner en person, som har bidragit till Nils Ferlins författarskap. Respekt!
Mitt i släktkalaset blev därmed svärfadren så upplivad att han själv började skalda i Ferlins efterföljd. Den annars så timide 85-åringen hov upp sin stämma och framkvad följande korta, men kärnfulla, drapa:
Vellinge, Danderyd, Täby
tre steg till Reinfeldt.
Riktigt fyndigt. Som vanligt. Och formodligen kom inspirationen från samtalet om 'wellpapp'. Eller 'rynkepapper', som Rune i Dungen skulle sagt.
Släktmiddagar kan vara riktigt informativa och man lär sig ett och annat om man har öronen på skaft. Så fick jag även höra berättelsen om hur folkhögskolekamraten Ibsen, från Amerika, på slutet av 40-talet hade problem att förstå en av Nils Ferlins dikter.
Stenen, elden och metmasken
tre trappsteg till Rockefeller.
Poängen torde vara att människan, när hon lärt sig att utnyttja en oskyldig metmask, för att på det sättet fånga matnyttigare föda, påbörjat utvecklingen mot att bli mångmiljonär. (Eller något i den stilen.)
I alla fall hade den kloke svärfadren, som på den tiden varken var fader eller svärfader, givit folkhögskolekamraten rådet att tillskriva poeten och fråga vad dikten månde betyda. Vilket även skedde!
Någon tid därefter fick Ibsen ett litet paket med en diktsamling av Ferlin och en not, som meddelade, att fler ställt samma fråga, varför poeten nödgats sätta en rubrik över dikten. Därför heter den alltså: 'Evolution'.
Min svärfar känner en person, som har bidragit till Nils Ferlins författarskap. Respekt!
Mitt i släktkalaset blev därmed svärfadren så upplivad att han själv började skalda i Ferlins efterföljd. Den annars så timide 85-åringen hov upp sin stämma och framkvad följande korta, men kärnfulla, drapa:
Vellinge, Danderyd, Täby
tre steg till Reinfeldt.
Riktigt fyndigt. Som vanligt. Och formodligen kom inspirationen från samtalet om 'wellpapp'. Eller 'rynkepapper', som Rune i Dungen skulle sagt.
Varför så nyfiken?
Ibland tar nyfikenheten överhanden. Jag fick ett SMS från comviq. (Jo, jag har comviq som operatör. Brukar skämta om att jag även har comviq-frisyr, d v s bara delvis täckning.) I SMS:et stod: ’Har du aktiverat dina kompissignaler utan kostnad. Gå in på hemsidan ….’ Så jag gick in på comviq’ s hemsida och måste först skapa ett konto. (D v s ett konto till bland alla dessa otaliga konton. Lösenord osv.) När jag kom in på mitt konto fick jag se att jag kunde skicka fem gratis SMS. Kul, tänkte jag och skickade till mina fem barn. Fast jag tryckte två gånger till ett av mina barn, så nu får jag ringa till det femte barnet istället. Självklart svarade flera av barnen på mitt SMS. Och jag svarade tillbaka. Hur dum är man? Mobilindustrin lockar oss att kommunicera gratis. But there is no such thing as a free lunch!
Hur blev det då med mina kompis-signaler. Jag visste ju inte ens vad det är. Nu vet jag och jag tror att jag kan leva dessa förutan. De är gratis fram till 28/2 nästa år. Vad de sedan kostar vet ingen. I korthet handlar det om att jag kan beställa melodier som spelas upp i luren, när någon jag känner ringer mig. Ända tills jag svarar, alltså. Så frågan är om min far vill lyssna på ’Sweet Dreams’ med Beyoncé eller hustrun mötas av Amanda Jenssen sjungandes ’Happyland’? ’Byt tråkigt tut mot kul låt när folk ringer’ imponerar inte mega-mycket på mig. Jag tror jag skippar just denna applikation.
Vi ska ju snart gå in i adventstiden – julfastan. En tid av eftertanke och kanske även bot. En fråga blir om jag kan leva utan applikationer? En annan hur jag ska hantera min medfödda nyfikenhet.
Hur blev det då med mina kompis-signaler. Jag visste ju inte ens vad det är. Nu vet jag och jag tror att jag kan leva dessa förutan. De är gratis fram till 28/2 nästa år. Vad de sedan kostar vet ingen. I korthet handlar det om att jag kan beställa melodier som spelas upp i luren, när någon jag känner ringer mig. Ända tills jag svarar, alltså. Så frågan är om min far vill lyssna på ’Sweet Dreams’ med Beyoncé eller hustrun mötas av Amanda Jenssen sjungandes ’Happyland’? ’Byt tråkigt tut mot kul låt när folk ringer’ imponerar inte mega-mycket på mig. Jag tror jag skippar just denna applikation.
Vi ska ju snart gå in i adventstiden – julfastan. En tid av eftertanke och kanske även bot. En fråga blir om jag kan leva utan applikationer? En annan hur jag ska hantera min medfödda nyfikenhet.
Advent i Radio Kalmar
Visserligen ledig men kunde inte låta bli att cykla ner till Skvallertorget och medverka i just detta: Skvallertorget, som är ett radioprogram. Jag medverkade mellan 11 och 11.30. Frågan var: Vad är advent? Jag hade skrivit ner några stolpar och det mesta fick jag sagt. Journalisten, som intervjuade, bor inte så långt från oss och nu hoppas jag ju att just hon kommer till kyrkan på söndag. Vi får se!
Mitt fokus var annars att säga något om att Jesus kommer till oss här och nu. När man får besök brukar man ju förbereda sig. Vi pratade därför lite om Copenhagen-mötet, World Aids Day och andra frågor som får åtminstone mig att inse att vi behöver Guds hjälp i våra liv.
Jag gillar journalister. Det har väl med mitt ego att göra. Förhoppningsvis hamnar jag inte i den situation, som innebär att jag på något sätt förbrutit mig och måste stå till svars i media. Det är så klart en annan sak.
En kul poäng fick jag faktiskt till, angående hur svinen behandlas. Nu när vi ska köpa våra julskinkor och inte vill stödja vanskötsel av djur. Det visar att vi alla är 'insyltade'.
Mitt fokus var annars att säga något om att Jesus kommer till oss här och nu. När man får besök brukar man ju förbereda sig. Vi pratade därför lite om Copenhagen-mötet, World Aids Day och andra frågor som får åtminstone mig att inse att vi behöver Guds hjälp i våra liv.
Jag gillar journalister. Det har väl med mitt ego att göra. Förhoppningsvis hamnar jag inte i den situation, som innebär att jag på något sätt förbrutit mig och måste stå till svars i media. Det är så klart en annan sak.
En kul poäng fick jag faktiskt till, angående hur svinen behandlas. Nu när vi ska köpa våra julskinkor och inte vill stödja vanskötsel av djur. Det visar att vi alla är 'insyltade'.
Subscribe to:
Posts (Atom)