Sakramentsskåp

I söndags hände det igen. Jag var i S:t Olofs kyrka i Trekanten utanför Kalmar och det var bl a invigning av ett sakramentsskåp. Ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, min vigningsbiskop, invigde. Den 22 november, Domssöndagen, var jag i Falkenbergs kyrka, där den lokale kontraktsprosten invigde ett sakramentsskåp. Den 15 november invigde vi ett sakramentsskåp i S:ta Birgitta kyrka. En trend? Men varför? Och varför just nu?

Funktionen är följande: efter mässan (nattvarden) tar man det överblivna brödet, som blivit välsignat (eller konsekrerat, som man även kan säga) och lägger det i en liten burk (som heter ciborium - på grekiska πυξίς - pyxis) och sätter in detta i sakramentsskåpet. Nästa mässa tas brödet fram och används på nytt. Brödet behöver inte konsekreras på igen. Gjort är gjort!

Är man i en romersk katolsk kyrka kallas detta sakramentsskåp för tabernakel. Ofta med en brinnande lampa (utom på långrfredag och påskafton, då skåpet är tomt).

Vad vill man säga med detta? Jo, att Jesus är närvarande hos oss. På ett pedagogiskt sätt tar vi hand om det välsignade/konsekrerade brödet på ett särskilt sätt. Vi tänker inte att sakramentsskåpet är en plats för tillbedjan utan just precis ett pedagogiskt sätt att visa vad vår nattvardssyn innebär. Det händer något med brödet. Det händer även något med mig, när jag tar emot brödet.

Varför händer detta nu? Jag har inte varit med om invigning av sakramentsskåp förut. Ändå har jag snart varit präst i 23 år. Men det är nog vårt behov av att synliggöra vår tro. Inte bara prata om den utan se den med våra ögon.

Nästa steg - det viktigaste - är att vår tro får kroppsliga uttryck. Det får den säkert redan på många sätt. Men det kan bli mer av den varan, både i gudstjänsten i kyrkan och gudstjänsten i vardagen.