Monsieur Chocolat

Igår kväll såg vi en film på Svt Play. Vi gör det ibland, när det inte går något sevärt på TV. Netflix har vi inte riktigt anammat än. Och alla våra DVD-filmer finns i fritidshuset. Liksom en stor mängd VHS-rullar. Samt en fungerande VHS/DVD-spelare.

Nu blev det alltså film i datorn. (Vi har inte någon Chromecast heller). Det går bra. Och vilken innehållsrik film. Den heter:

Monsieur Chocolat

Filmen bygger på en verklig berättelse om Rafael Padilla vars artistnamn var just Chocolat. Han var den förste svarte cirkusartisten i Frankrike och verksam runt förra sekelskiftet. På grund av sin hudfärg blev han aldrig fullt accepterad. Berömd, ja. Förmögen, ja. Men fortfarande svart. Han uppträdde tillsammans med George Foottit. Tillsammans är de en vit clownen och en august, två klassiska clowngestalter.

Filmen är – vad jag förstår – inte helt biografisk. Regissören heter Roschdy Zem och är fransman med marockanskt ursprung. Han brukar göra filmer som utmanar rasistiska stereotyper. Jag har läst en recension av Paul Byrnes och den beskriver hur viktig denna film är i ett Frankrike, som fortfarande behöver arbeta med frågor kring rasism.

In a sense, it's a film about how far attitudes to race have changed in a century, and how far from enough that still is.

Rafael Padilla spelas av Omar Sy, en av Frankrikes mest kända, svarta skådespelare. Det känns mycket trovärdigt. Som barn säljs han som slav på Kuba och hamnar i Frankrike. På olika sätt blir han engagerad i en liten lantlig cirkus, där han får spela kannibal, enligt filmen. Till slut hamnar han på en betydligt mer etablerad cirkus i Paris.

Filmen innehåller en kärlekshistoria med en vit kvinna och mycket annat. Hans kompanjon, Foottit är homosexuell. Även om filmen på ett bra sätt belyser den rasism som fanns i Frankrike då (och säkert även nu) finns andra former av förtryck. Att det finns kvinnor som tvingas sälja sina kroppar – även till Rafael Padilla – gås förbi utan kommentar.

Att en svart person visas upp på en cirkus – för så är det – är ingen unikt för Frankrike. Jag kunde inte låta bli att tänka på Joseph mKhwelantaba Zulu från Sydafrika. Han prästvigdes i Uppsala domkyrka 1901 men dessförinnan hade han visats upp som vilde på cirkus. Det går att lyssna på ett radioprogram om honom via denna länk.

Det är ställt utom allt tvivel att vi i Sverige – liksom i Franrike och i hela den så kallade västvärlden – behöver arbeta med vår syn på den andra personen. Det kan gälla någon av de sju så kallade diskrimineringsgrunderna:

kön

könsöverskridande identitet eller uttryck

etnisk tillhörighet

sexuell läggning

religion eller annan trosuppfattning

funktionsnedsättning

ålder

Eller något annat. Det kommer många rapporter och nyheter i Sverige som antyder att vi inte alls blir bättre på detta område. Tvärtom. Därför behöver vi fortsätta att arbeta målmedvetet med våra fördomar och med de stereotyper som styr vårt sätt att tänka. Inte minst med tanke på de politiska vindar som blåser i vårt land just nu.

Luciareaktioner 3

Nu har jag fått Hakelius' text. Tack så mycket!

Pinsamt. Rubriken är som jag skrev: Lucia på Swahili. Sedan kommer det fram att det i luciatåget förekom sång på Zulu-språk. Jag säger det igen: Pinsamt! Zuluerna talar just Zulu. Swahili talas i östafrika. Ett par hundra mil norr om Sydafrika. Det må vara hänt att Hakelius inte vet detta. Men bakom hans kommentar röjer sig inte bara okunskap utan också ointresse, känns det som.

Hans fråga är (och nu citerar jag)
' ... är det olagligt att fira en alldeles vanlig, traditionell, svensk lucia?'
När han konstaterat vad frågan gäller, skriver han läsaren på näsan enligt följande:
'Och där högg ni, förstås.' Ja, vad trodde Du då? Var det inte meningen?
Hakelius vill uppenbarligen provocera och det har han lyckats med. Delvis! Jag läser in mycket mellan hans rader. Ofta hör man kommentaren: 'Jag är visserligen inte rasist, men ....'
Jag blir alltid misstänksam över sådan argumentation.

Så vad tycker jag själv:

Att det är helt OK med olika slags luciatåg. Att ibland bara höra sånger av den art, som Hakelius beskriver som 'ett vanligt, traditionellt, svenskt luciafirande'. (Hakelius säger att det 'krävs åtskilliga universitetskurser för att lära sig att inte begripa vad det är'. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket universitet han gått på och vem som har tolkningsföreträde på denna punkt).
Men jag tycker också att det också är helt OK att ibland ta in andra sånger. T o m från andra kulturer. Det kanske man gör, för att man gillar dessa sånger och inte för att, som Hakelius raljerar, man lider av 'ett slags kulturellt Tourettes syndrom'.

Jag ogillar också starkt att man använder olika former av funktionshinder som skällsord. Det tyder på rätt låg moral hos den som skriver.