Heberlein-bromsen

Såsom följd af dessa prof blef vakuumbromsen antagen för snälltågen söder om Stockholm, hvarjämte på norra stambanan försök med Heberlein-bromsen [min markering] en längre tid fortgingo, tills de af sig själfva afstannade på grund af svårigheten att hålla de med dylik broms försedda vagnarna samlade.

Detta citat är hämtat från Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomiskbeskrifning / Del 3. Transportmateriel och verkstäder /

Som varje läsare förstår handlar det om tåg. Det kommer inte resten av bloggposten att göra. Men visst var det ett märkligt sammanträffande. Det fanns ett tågbromssystem, som kallades Heberlein-bromsen. I Svenska kyrkan har det funnits en kritisk röst, vid namn Ann Heberlein. Kanske har hon fungerat som en slags broms. Jag vet inte säkert. Idag meddelade hon i en krönika i Expressen att hon lämnar Svenska kyrkan.

Själv har jag aldrig träffat Ann Heberlein. Jag har inte heller läst någon av hennes böcker. Det jag har läst är en del krönikor på sistone. En del har jag varit kritisk emot. T ex när hon i Fokus nyligen skrev om inte att ge pengar till den som tigger.

Att köpa sig en smula självgodhet genom att skänka pengar till en EU-migrant är att exploatera fattiga och utsatta människor. Det kanske är ett utslag av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte.

Det är ytterst sällan jag ger något till den som tigger. I så motto håller jag med Heberlein. Det är inte bra att någon måste resa till Sverige från exempelvis Rumänien, för att tigga om pengar.

Men Heberlein gör det för enkelt. Har hon rätt skulle vi inte kunna ta upp kollekt. Allt kan ju sägas ske enbart för att döva dåliga samveten. Att döva dåliga samveten är säkert en del av sanningen men bara en del.

Nu har dock något annat inträffat. Ann Heberlein har – liksom många andra – lämnat Svenska kyrkan. Det är olyckligt. I och för sig står det var och en fritt att göra det. Om någon medmänniska – efter moget övervägande – träder ut ur Svenska kyrkan, för att hen vill detta, är det något som jag absolut respekterar. Men om en person lämnar Svenska kyrkan, för att det till slut är det enda sättet att bli hörd, är det inget som fyller mig med tillfredställelse.

Egentligen vill jag bara uttrycka detta. Jag håller inte alltid med Ann Heberlein. Jag tycker samtidigt att det är tråkigt att hon inte vill vara med i Svenska kyrkan. Jag önskar att vi skulle vara bättre på att lyssna på varandra.

Därför blev jag glad när jag i Dagen läste att ärkebiskopen träffat en del av sina främsta kritiker. Alla var inte nöjda efteråt men några var det. Jag hade inte läst om detta tidigare men såg artikeln, när jag läste om Ann Heberlein i just Dagen.

I sammanhanget vill jag nämna en annan person som uttrycker en önskan efter ett annat samtalsklimat. Det är Helene Egnell som i Svenskkyrkotidning bland annat skriver:

Jag skulle önska att vårt reformationsår präglades av den sorts samtal där vi lyssnar till varandras berättelser och låter dem möta Bibelns berättelser, ett samtal där vi vågar lämna försvarspositionerna och visa vår sårbarhet. Då kan vi kanske komma en bit på väg mot att vara en självkritisk kyrka som förändras.