Nej, för det är
omöjligt att ha ett samvete själv. 'Mitt samvete' - en språklig
omöjlighet!
Denna tanke fick
jag från dagens högmässa i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta, där kyrkoherden,
Anders Johansson i sitt beredelseord talade om hur ordet 'samvete' betyder att 'veta
tillsammans'. Jag gillade detta kollektiva anslag. Särskilt på en söndag som
bär överskriften:
Enheten i Kristus
Låt mig först göra
en kort etymologisk (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och
utveckling) utredning.
Samvete består
rimligen av två led: 'sam' och 'vete'. Det är likadant i latin: 'conscire'.
Com = samman. Scire = veta. Grekiska likaså: συνείδησις (syneidesis). 'Sýn' = med.
'Eídō' = se, veta.
När jag tittar på
olika hemsidor kan det första ledet – samman/med – betyda antingen att hålla
ihop inom det egna jaget eller att se något tillsammans med andra.
Nationalencyklopedien
beskriver betydelsen av samvete på följande sätt:
förmågan att uppfatta (moraliskt) gott och ont, rätt och orätt.
Här verkar det
individuella perspektivet dominera.
Tittar jag på en
hemsida som heter 'online etymology dictionary' så finns följande förklaring:
"be (mutually) aware"
Svårt att veta
vilket som är ursprungligt. Det indivuella eller det kollektiva. Så jag
konsulterar en doktorsavhandling i ämnet. Det är Mats Aldén, präst i Svenska
kyrkan, som i Lund, 2002, la fram sin doktorsavhandling i etik:
Samvete och samvetsfrihet. En analys av samvetskonflikter i det svenska samhälletoch av begreppen samvete och samvetsfrihet
Den
går att ladda ner på nätet. Länken kommer här. Aldén
beskriver, som framgår av titeln, olika konflikter genom åren, där samvetet
haft en roll.
Medborgarens samvetsfrihet och värnplikten
Studentens samvetsfrihet och obligatoriska utbildningsmoment
Prästens samvetsfrihet och vigselplikten
Prästens samvetsfrihet och ordningen med kvinnliga präster
Sammanfattningsvis
redovisas tre olika förhållningssätt. 'Individtypen', 'avvägningstypen' och 'kollektivtypen'.
Aldén förespråkar själv den tredje, 'kollektivtypen'. Förstår jag rätt måste
individen underordna sig kollektivet. Skälen är tre. Först att vi lever i en
demokratisk rättsstat. Vidare att
de medborgerliga fri- och rättigheterna [är] lika för alla medborgare, men det är inte en självklar medborgerlig rättighet att utbilda sig till det yrke man själv önskar.Slutligen menar han att det finns skydd för individens samvete.
Enkelt är detta
inte. När jag läser Aldéns avhandling skiljer han också på 'moralisk' och 'rättslig'
samvetsfrihet. Det är en viktig distinktion.
Men det är ju
också så att det hela tiden pågår en växelverkan mellan det moraliska och det
rättsliga. Jag tänker på plogbillsrörelsen, som menar sig ha moralisk rätt att
ibland bryta mot lagen. På hemsidan läser jag hur de gör efter en aktion.
Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.
Det jag gillar
med plogbillsrörelsen är beredskapen att ta sitt straff och därmed vara med och
påverka det demokratiska samtalet i samhället. (Sam-hälle. Sam-tal.) Om vi inte
gör det tillsammans utan enbart hävdar individens rätt, då blir det så mycket
svårare.
Visst är det
svåra saker. Det är dock en viktig diskussion. För, som jag skrev i min förra
bloggpost:
Majoriteten har inte alltid rätt.
Mer och mer
funderar jag på detta. Jo, jag vet att vi just nu upplever en positiv trend,
där många människor vill stödja flyktingar. Kändisar träder fram på DN under
parollellen:
#jagdelar
Men jag blir lite
misstänksam. Flyktingar har ju alltid funnits. Var fanns alla kändisar när
Alsike kloster på 1980-talet gömde flyktingar? Då följde de sitt samvete och fick lida för det. Jag undrar också om vi ska våga tro att
Sverigedemokraterna nu kommer att minska och försvinna. Den mänskliga naturen har väl inte helt plötsligt blivit genomgod?
Missförstå mig
inte. Det är bra att många vill stödja. Det är bra att kändisar säger ifrån.
Men det är inte så enkelt. Vår gemensamma moraliska kompass behöver grundas djupare. Just nu är många med, eftersom media just nu riktat strålkastaren på denna kris. Men hur länge orkar vi fokusera? Hur ser vi till att den goda viljan långsiktigt hålls vid liv?
T ex är det inte
nödvändigtvis bra att en organisation bildas och människor reser iväg, för att på
plats, utan kunskap, börja dela ut kläder och förmödenheter, till nödlidande. Många etablerade
organisationer har redan lokala partners, som vet hur hjälpen bäst kan nå fram. DN
publicerade en lista på sådana organisationer. Bra! Länken kommer här.
Samvete. Att veta tillsammans! En grund för att också agera tillsammans.
No comments:
Post a Comment