Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.

Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.

Maria

Idag hade jag förmånen att få leda högmässan och predika. Temat för Fjärde söndagen i Advent är ”Herrens moder”. Evangelietexten handlade därför om Maria. Kopplingen till läsningen från profeten Sefanja var inte svår att göra men episteltexten från Filipperbrevet fick jag fundera över. Särskilt denna vers:

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När jag tittade i min exegetiska litteratur förstod jag att det grekiska adjektivet ἐπιεικής (epieikés) inte är helt lätt att översätta. När Bibel 2000 (NT 81) har ”fördragsamma” väljer översättarna i Bibelsällskapets pågående översättningsarbete (NT 2026) att skriva ”välvilliga”. Svenska Folkbibeln 2015 översätter med ”vänliga”. I Bo Giertz översättning från 1980-talet står det ”storsinta”. Och i Kärnbibeln, som ofta ger synonymer till svåröversatta begrepp, står det: ”osjälviskhet (omtanke, fördragsamhet, förlåtande attityd)”.

Min predikan började jag med Musikhjälpens motto för årets insamling.

Alla har rätt att överleva sin graviditet.

Utifrån denna inledning talade jag om olika komplikationer och utmaningar som finns kring barnafödande. Tonårsgraviditeter, IVF och barnbegränsning men jag berörde också den fruktansvärda våldtäkt som vi kunnat läsa om i Uppsala. En 30-årig man våldtog en 12-åring som blev gravid. Innan abort gjordes, konstaterades genom ett DNA-test att mannen var skyldig. Han är också dömd

När jag började tänka i dessa banor blev uppmaningen till fördragsamhet eller storsinthet problematisk. De flesta graviditeter börjar inte i våld utan i en gemensam önskan om att bli föräldrar. Men det är ändå viktigt att vara medveten om att kvinnor ofta ställs inför utmaningar i samband med graviditet och förlossning (eller utebliven graviditet). Oavsett utmaning kan ingen kräva att de ska svara med fördragsamhet. Ofta handlar det om att reagera och säga ifrån.

Först när detta skett och det svåra benämnts och orättvisor rättats till, kan eventuellt episteltextens inledande uppmaning bli möjlig:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Jag tror att Maria också kämpade på olika sätt. Det kan inte ha varit enkelt att bli mamma till Jesus. 

Min önskan är att alla som möter utmaningar i samband med graviditet och förlossning ska få kraft, stöd och möjlighet att i slutändan kunna känna glädje. Detta behöver vi alla hjälpas åt med.

Vad betyder ordet ”bibel”?

Frågan verkar i förstone simpel. Wikipedia förklarar på följande sätt:

Bibeln (grekisk {koine}: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna')

Därför säger vi ibland att ordet ”bibel” betyder bibliotek. På ett sätt stämmer det ju också. Bibeln är i och för sig en bok, men den innehåller också många böcker. En del säger 66, andra 77. Det beror på hur vi ser på de 11 så kallade apokryfa eller deuterokanoniska skrifter, som ingår i exempelvis Bibel 2000.

Men rådfrågar jag Svenska Akademiens ordlista vad ordet ”bibel” betyder, så får jag en annan förklaring:

bibel [bi´bel] substantiv ~n biblar

1 Bibeln kristendomens heliga skrift

2 o­umbärlig bok

Att Bibeln är kristendomens heliga skrift är otvetydigt sant. Det är ju ett konstaterande. Men att det är en oumbärlig bok, det är spännande. För någon dag gick jag förbi ett skyltfönster i Uppsala och kände mig nödd och tvungen att ta fram kameran.

Vad jag förstår så är dessa ”biblar” oumbärliga för någon som är intresserad av gäddor och abborrar. Jag inser att jag ser ordet ”bibel” i denna bemärkelse från tid till annan, när jag surfar runt på internet. Säkert kunde jag göra en lång lista på exempel men låt mig nämna ”Sportbibeln”. Det är webbplats med en massa idrottsnyheter.

Men ”Sportbibeln” kan också vara en utgåva av Nya testamentet, som ges ut av Kristen Idrottskontakt (KRIK)

Vad ska vi då tänka kring detta? Har ordet ”bibel” kapats och börjat användas på fel sätt? Ska jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet bli orolig? Kanske anmäla någon för falsk marknadsföring eller driva processer om varumärkesintrång? Jag väljer precis motsatt strategi. Människor förstår att ordet ”bibel” betyder ”oumbärlig bok”. Det är väl bra! En bok som innehåller allt Du behöver veta om något. Det kan säkert – hoppas jag – innebära att människor blir intresserade av originalet. ”Bibeln” med versalt ”B”. Som innehåller berättelser och visdom för hela livet. ”Bibeln” utan något prefix. Den äkta varan!

Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.