Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Mission drift

Torbjörn Toll and Klas Lundström. In front the Grading committe: Sven-Erik Brodd, professor of Church studies, Uppsala university; Kjell-Åke Nordquist, professor of International Relations with special focus on Practical Peacebuilding and Human Rights, University College Stockholm; Martina Björkander, Associate Professor in Practical Theology and post-doc researcher at the Polin Institute at Åbo Akademi.

On Friday I attended an academic event at University College Stockholm. (In Swedish: Enskilda Högskolan Stockholm – EHS). A friend and colleague, Torbjörn Toll, defended his doctoral thesis:

ACT Alliance and the Refugee Crisis: Ecclesiology and Tensions in Refugee Assistance

It is always interesting to attend such an event. It goes without saying that the defence only is a small part of the doctoral project. To become a doctor in Sweden you need to spend at least four years of full-time studies. The defence usually takes two hours. Still, it is part of the examination. As the respondent you are expected to answer the questions that the opponent puts and show an ability to discuss your findings with the opponent. Faculty examiner Klas Lundström, Associate Professor of Missiology, Johannelund School of Theology in Uppsala served as opponent this time.

The reason for writing about the defence is that I have not had the time to read the thesis. Therefore, I base this blog post on what I heard at the defence. One concept was new for me: Mission drift. Torbjörn mentions it in his introduction when he formulates his research questions. He describes the tensions that are defined as …

… practical challenges that may, or may not, show a discrepancy “between what a church claims to be and what it is in reality.”

And then he explains what “mission drift is”.

Tensions may be an indication that Christian aid agencies are suffering from a mission drift and loss of Christian identity.

When I google on this concept I end up in a book with the name

Mission Drift: The Unspoken Crisis Facing Leaders, Charities, and Churches

It was published in 2014 by Bethany House Publishers and the authors are Peter Greer, Anna Haggard and Chris Horst. Their explanation of the concept on the website of Peter Greer is:

Too often, as Christian organizations grow, the Gospel often becomes cursory, expendable, or even forgotten. Again and again, leaders have watched their ministries, businesses, and nonprofits professionalize, expand, and lose sight of their original goals. Even churches can stray from their calling.

My impression is that Torbjörn, who lives in Ethiopia with his family, has an understanding that the churches in Ethiopia – especially the Ethiopian Orthodox Tewahedo Church and the Evangelical Church Mekane Yesus – takes part in aid work driven by their Christian faith. But there are tensions between the churches, which have a mission to “reach every person with the gospel and the sacramental life of the church” and the development-aid organisations, that have a slithglty different agenda. Which is understandable when the funds come from states and other secular donors. 

I will need to read the thesis in order to find out more about how Torbjörn describes this tension and what the possible way forward is. I guess the tension will always be there. It is important, however, to have this conversation. Otherwise, the risk for mission drift will be obvious. 

Towards the end of the event even the audience were allowed to ask questions. I especially appreciated that Ezra Gebremedhin, associate professor in Church History, Uppsala university, said a few words. Ezra is born in Ethiopia and has for instance been the General Secretary of the Evangelical Church Mekane Yesus. He is 90 years old. He was the only person who referred directly to a Bible passage. He spoke about the parable about the Good Samaritan as a way of bridging the gap and appreciate the tension between the sacramental life of the Church and the calling to serve in a humanitarian way. 

Thorbjörn defended his thesis with vigour and conviction. After a short break with refreshments for all the visitors, the result was revealed. Torbjörn Toll is now Doctor of Theology. Congratulations!

Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.

De fann kärleken

Vid Bokmässan i höstas såg jag helt plötsligt ett par kvinnor iförda Värendsdräkter. Min mor hade en sådan folkdräkt. Väldigt stilig. Det var ju ett smart drag att klä sig i folkdräkt och stå på Bokmässan. Alltså blev jag nyfiken och gick och pratade med dem. Det visade sig vara ett tvillingpar: Irma Svensson och Iris Bengtsson. De var där för att marknadsföra sin bok:

De fann kärleken

Nu har jag läst den. Osökt tänker jag på bokserien

Släkten

Den samlar hustrun på. På webbplatsen beskrivs den på följande sätt:

Släkten är en romanserie skriven som en stafett av kvinnliga författare sedan 2008. Läsaren följer en fiktiv släkt från vikingatiden och framåt i en episk saga som samtidigt berättar Sveriges historia ur kvinnornas perspektiv.

Nu har precis del 12 kommit ut och handlingen befinner sig på 1500-talet. Det går inte fort att ta sig mellan århundradena. Det gör det däremot i den bok jag nyss läst. 15 generationer med start 1652 och sl+ut 2023. Det som binder ihop handlingen är att de lever ungefär på samma platser. I Hånger, söder om Värnamo.

De två systrarna har släktforskat och de är i allmänhet intresserade av historia. Man får intrycket att det mesta som de skriver om har hänt men kanske inte just på det sätt eller kring de personer som de – med författarens frihet – diktat ihop.

Boken handlar om kärleken. I varje generation möter vi par som blir förälskade och får barn. Men allt är inte rosenrött. Det förekommer både svek och otrohet. Under 1900-talet skiljer sig något par. Det är trovärdigt skrivet. Att en person född 1923 får en bibel av fruntimmerssällskapet vid sin vigsel tror jag dock inte stämmer. Fruntimmerbibelsällskapet, som var relaterat till Svenska Bibelsällskapet, grundades 1819. Mig veterligen upplöstes det 1888. Resterande medel tillföll då Svenska Bibelsällskapet.

En sak som jag inte visste var att man förr i tiden fernissade korkmattor. Jag trodde man hade fernissa endast på träytor. Där fick jag lära mig något nytt.

Boken var lättläst och underhållande. Framför allt är det kul att ett par damer i övre medelåldern kan knåpa ihop en bok, förlägga den på eget förlag och få till formgivning och allt sådant. Samt sedan åka till Bokmässan och marknadsföra den. Respekt!

Jag är osäker på hur man köper den nu. Det verkar inte finnas någon webbplats och den är med all säkerhet utgiven på eget förlag. Den som blir nyfiken får helt enkelt gå till något av de sju bibliotek som enligt Libris-katalogen har den.

Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.

Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.