Natur, tystnad och sekularisering

Igår och idag har jag deltagit i präst- och diakonmöte i Uppsalastift. Alla präster och diakoner i Svenska kyrkan står under en biskops tillsyn. Livet ut. Oftast i det stift diakonen eller prästen arbetar och bor. Som präst anställd på Svenska kyrkans nationella nivå står jag under ärkebiskopens tillsyn och blir följaktligen kallad till de överläggningar hon har med präster och diakoner.

Igår talade Ylva Eggehorn. Jag försöker inte ens återge vad hon sa. Det var – som oftast – mycket givande.

I morse lyssnade jag till Professor David Thurfjell, Södertörns högskola. Han har bland annat skrivit boken

Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen‎

Den har jag länge tänkt läsa. Han talade underhållande om hur den fyllt ett behov av kunskap kring hur sekulariserade svenskar tänker. 5-8% är praktiserande kristna. 10-15% genomfört sekulariserade. Resten= drygt 75% kallar han för de

Den svenska mainstreambefolkningen - de postkristna svenskarna

De kännetecknas av en diskrepans mellan självbild och identitet. Tesen i boken är att det skett en språklig förskjutning under 1900-talet. Ordet ’kristen’ har gått från att vara en bred, kulturell gemenskapsmarkör till att ha en betydligt snävare betydelse. Påverkad därtill av väckelsekristendomen. Statskyrkan miste under 1900-talet tolkningsföreträde.

När Thurfjell skrev den boken fanns sådant han inte fick med. Närmare bestämt hur informanterna beskriver djupare, existentiella erfarenheter. Det var om detta förmiddagens föreläsning handlade.

Han utgick från ordet transcendens, som han använder sociologiskt och inte teologiskt. Thomas Luckmann talar om olika nivåer av transcendens. Detta var en viktig utgångspunkt. Transcendens kan betyda allt från att uppfatta sig om en del av en större grupp till att uppfatta sig som en del av universum, naturen eller något annat.

Thurfjell hade i sitt material sett tre saker när det gäller erfarenheter av transcendens hos den postkristna människan:

1. Erfarenheterna omges av tystnad. Ordlöshet.
2. Erfarenheterna kläs inte i ett kristet språk.
3. Berättelserna om erfarenheterna alltid förlagda i naturen. Det finns en historisk rörelse från det kristna rummet till naturen. ’Relocation of transcendence’.

Först uppehöll han sig något litet kring tystnadens funktion, där han menade att det som inte sägs ofta är det centrala. Lite som begreppet 'tabu' inom religionshistorien. Tabu – det från vilket man vänder bort blicken – kan nästan vara mest intressant. I fråga om sekulariseringen: det som är outsagt kan ofta rymma det som är centralt.

Han gjorde ett svep över hur vi lämnat ett självhushållarsamhälle, styrt av hustavlan, där allt var organiserat utifrån olika tillhörigheter: Kön och klass, för att nämna några. Allt handlade om plikter och ordning. Samhället var naturnära.

I och med moderniteten blev vi en industriell, urban A-nation. Med ny teknik. Och ny infrastruktur. Nya kompetenser som ingenjörer, jägmästare och lantmätare såg dagens ljus. Därmed upplöstes den gamla, kristna, agrara berättelsen. En ny berättelse behövs. Thurfjell ser – utifrån sina intervjuer – tre drag i denna nya berättelse:

A. Naturen.

Naturen blir viktig del av det han valde att kalla

Vi går över daggstänkta berg-Sverige

En slags naturnationalism. I skog och på fjäll kan alla enas.

I denna nya tid görs vissa erfarenheter:

1. Konsumenterfarenheten. Vi blir individer. Att kunna titta i ett skyltfönster är en kompetens. Relationen till naturen förvandlas. Det blir en konsumtionsrelation.
2. Fritid. Från lågintensivt arbete hela tiden till en dikotomi mellan arbete och fritid. Det blir en tudelning av landet mellan stad och landsbygd. Naturen får en positiv laddning.

Svenskarna beskriver sig som ett naturälskande folk. Trots att vi i snitt bara tillbringar 14 minuter om dagens utomhus.

B. Tystnaden.

Här talade han om en ’tystnadens typologi’ och beskrev – återigen utifrån sitt material – fem olika slags tystnad:

1. Tystnad som beror på avkristnande. Kristendomen har försvunnit som språk. Både rationellt och känslomässigt. Det finns inget att berätta. Han tog som exempel bönen ”Gud som haver barnen kär”. För en tidigare generation fanns både en rationell och en känslomässig nivå i bönen. För många idag saknas en relation till den bönen överhuvudtaget.
2. En semantisk tystnad. Orden som en gång fanns har fått en annan betydelse. En ateist i fikarummet kan beskriva en position. Likaså en syrisk-ortodox kristen. Men för de så kallade ljumfromma saknas ord för att beskriva positionen.
3. Apofatisk tystnad. Erfarenheterna är sköra. De kan gå sönder om man talar om dem. 'Troll försvinner i ljuset'. Möjligen kan de viskas fram i natten.
4. Kulturell tystnad. Vi bär detta med oss i vår kultur. Att vi inte har någon ordrikedom generellt sett.
5. Tystnad som beror på språkets gränser.

Han berättade att vi var de första han presenterade denna nya forskning för och just på denna punkt – tystnadens typologi – var det inte helt solklart. Men intressant!

C. Sekulariseringens rörelse

Det som förut var uttalat har tryckts ner i ett inre rum.

1. Från ordrikedom till tystnad. Förut fanns ett formaliserat språk. Ett standardspråk.
2. Från text till erfarenhet.
3. Från inomhus till utomhus

Ett exempel han avslutningsvis tog var yrkesgruppen ’naturvägledare’, som han beskrev som en konkurrent till oss präster. De guidar människor i naturen och vill ge utrymme för transcendenta upplevelser. Språket är dock zoologiskt och botaniskt. De berättar om djuren och växterna. Mellan de olika berättelserna går gruppen i tystnad. Det finns inget språk för att tala om det transcendenta direkt. Det upplevs.

På SLU's hemsida läser jag senare om naturvägledare och inser att Thurfjell har en poäng:

Naturguidning är ett sätt att utöva naturvägledning. Genom naturvägledning kan man bidra till att deltagaren utvecklar sin relation till naturen och kulturlandskapet. Målet kännetecknas av en kombination av lärande och positiva upplevelser hos deltagarna samt stimulans av deltagarnas reflektioner. Naturvägledning har i regel ett budskap och syftar ofta till att påverka deltagarens attityder och/eller beteenden.

Avslutningsvis menade han att detta sätt att förhålla sig till erfarenheter av transcendens helt klart finns i den kristna traditionen. Att inte alltid tala explicit om det heliga. Att tala i liknelser.

* * * * *

Det var spännande att lyssna på Thurfjell. Det ligger i sakens natur att det blir breda penseldrag och stora svep. Det vore intressant att bjuda in honom till utbildningsinstitutet. Stämmer den bild han målar upp? Hur ska vi i så fall utbilda? Visst är vi redan nu medvetna om mycket av det han beskriver men inte minst tystnadens olika sidor vore intressant att få utveckla.

Jag tänker ...

Efter att ha återvänt till Sverige efter 2½ i Sydafrika är det en del saker jag lagt märke till. Vissa saker har jag missat. En del TV-program har jag inte sett. En del uttryck har fått ny innebörd.

Det mest slående är att så många inleder påståenden med orden:

Jag tänker ...

Särskilt i de fall då vederbörande vill hävda att det är eller borde vara på ett visst sätt. Men är det inte lite märkligt? Vi är väl alla medvetna om att varje människa som pratar först har tänkt. Eller händer det att vi pratar utan att tänka? Jo, det kan ju hända.

Min misstanke är att den som säger ”jag tänker ...” eller i slutet av meningen ” ...tänker jag” på något sätt vill relativisera sanningsanspråket. Det sägs i någon form av ödmjukhet.

Det jag dock uppfattar är inte ödmjukhet eller relativisering utan individualisering.

Jag tänker, alltså finns jag [Cogito ergo sum]

Det var Cartesius’ och därmed modernitetens credo. Den som börjar sina meningar med orden ”jag tänker ...” är i själva verket fast i moderniteten.

Men samtidigt, genom att vilja relativisera, gör hen också anspråk på att röra sig i det postmoderna rummet.

Nu menar jag att det ibland är på sin plats med en slags ödmjukhet. ”Kanske” kan vara passande i vissa sammanhang. Men, lika sant är det att vi ibland kan få stå för en uppfattning. Vara tydliga. Låt mig ta ett banalt exempel.

Jag tänker att pannkakor är gott

... säger ju ingen. Istället säger vi:

Pannkakor är gott.

Det flesta inser därmed att det är denna persons uppfattning. Och att andra kan tycka annorlunda. Skulle det inte kunna fungera även i mer seriösa frågor? Om den andra inte håller med, kan ju tydligheten öppna för samtal.