Sommar och anslagstavlor

Tre dagordningar till olika årsmöten. Och så en
Bamsestig, där t ex farmor bor uppe på en stor sten.

Semestern lider mot sitt slut. Den har tillbringats i sommarstugan med avbrott för en och annan utflykt. Med tanke på värmen visade det sig vara ett klokt beslut att mestadels ligga still.

I början av vår sedvanliga vistelse i stugan brukar vi bevista en rad årsmöten. Det rör sig numer om tre stycken. Dels är det vägsamfälligheten. Den inbegriper fastighetsägarna i stugområdet samt en del bönder och andra åretruntboende. Det är oftast en lugn och städad tillställning. Bland de stora ämnena vid årets möte var just mötesplatser – fast rent fysiska sådana – och vägbulor.

Någon dag senare var det dags för sommarstugeföreningen. Den organiserar midsommarfirande och grillfest (som i år blev en picknick, p g a eldningsförbudet). Den utgör också ett forum för andra gemensamma frågor. Exempelvis de årligen återkommande städdagarna. När årsmötet var klart städade vi gemensamt upp efter midsommarfirandet. Kulörta lyktor skruvade ur sina fästen och placerades i sina kartonger i väntan på nästa midsommarafton. Björkar lades på en hög i väntan på uppeldning och bänkar bars ner till båtbryggorna. Där vidtog sedan årsmöte nummer tre. Bryggföreningen. Det går att beskriva dessa föreningar som en slags rysk gumma. Vägsamfälligheten är den största. Bryggföreningen den minsta enheten.

Kallelser till dessa möten sker numer via mejl. Men anslagstavlan fyller också en viktig funktion. Som synes på fotografiet trängs de tre dagordningarna med den bamsepromenad som en lekfull mor-/farfar gjort i terrängen för egna och andras telningar.

På utflykt i Mobergland.

Vid en av utfärderna, som skedde i Vilhelm Mobergs fotspår, såg vi andra anslagstavlor. Självklart fastnade jag för missionsauktionen i Algutsboda. Men det som mest ådrog sig min uppmärksamhet var den utplacerade häftapparaten. Den talar sitt tydliga språk. En artefakt som signalerar demokrati, offentlighet och tillit i skön förening.

När jag var nyprästvigd och arbetade i Bastuträsk minns jag hur Elly, kyrkoskrivaren, varje vecka förfärdigade affischer, som anslogs på lämpliga anslagstavlor. Jag kan närapå framkalla ett doftminne av den omisskännliga spritpennelukt som uppstod i skrivandets stund. Jag vill dock minnas att hon medförde egen häftapparat, alternativt egna häftstift.

Nu kommunicerar vi med digitala verktyg och det är gott så. Men vad går upp emot en gammal anslagstavla?

Inte minst gillar jag inbjudan till missionsauktion i Algutsboda. Den äger rum
lördagen den 18 november, så skriv upp det i almanackan nu.

Ett underbart exempel på tillit och offentlighet.

Arbetsdag i sommarstugeområdet

Klockan 10 stod ett stort antal män och ett par kvinnor nere på midsommarplatsen. Det var mestadels personer något äldre än jag. Instruktioner delades ut. Klockan 13 skulle det bli korvgrillning och allt skulle vara slut klockan 16, då de som ville kunde basta. Jag följde med bort till dämmet. Där handlade det om att dra ris, som skulle eldas. På vägen dit frågade jag Bengt vilken strategi vi skulle ha:

Att göra så lite som möjligt, fåt det att ta så lång tid som möjligt och dessutom få så mycket betalt som möjligt.

De två första delarna kanske kunde uppnås men betalning var ju inte aktuellt. Ebbe och Ola var utrustade med motorsågar. Vi andra drog, slet och kastade stora grenar, små kvistar, ruskor osv på elden, som slukade allt.
Ann-Margret kom med lite väl små kvistar. Hon fick då veta att hon inte behövde vara så noga och hennes man, Rolf, utbrast glatt:

Hämta dammsugaren, Ann-Margret.

Bengt, ålderman, fick ibland höra kommentaren:

Gå och sätt Dig och vila, Bengt.

God stämning och jag jobbade parallellt med projekt lära mig namnen även på fruarna. I sommarstugeområdet finns en idé om att man utgår från männen:

Det var värst vad de hade trevligt hos Karl-Martins igår!

Nu vet jag att hans fru heter Helena. Och att deras grannar inte heter Ebbes utan Ebbe och Ros-Marie. Våra grannar heter Ann-Margret och Rolf och därefter bor Irene och Curt, samt Karin och Willy. På andra sidan Lennart och Runa, Bengt och Ulla, samt Kristina och Kalle. Jag tror jag fick med alla de närmaste.
Vid kaffet berättade Karl-Martin att han varit nere hos muslimerna och blivit omvänd. Kanske mest för att se min reaktion. Det handlade nog mest om sol och bad i Egypten. Men på ett vattenland hade han sett en egyptisk man med sin familj. Alla klädda i badkläder utom frun, som kom i våtdräkt. Det samtal som sedan utspann sig fördes på ett mycket respektfullt sött kring hur olika könsrollerna är i olika delar av världen. Vi kom in på vår egen kultur, våldtäkter i krig, fredspristagarna osv. Mycket inspirerande.
Sedan fortsatte vi, män och kvinnor, och dra ris och röja kring dämmet. Jo, det är klart att männen sköter motorsågarna. Men helt plötsligt ropar Ros-Marie till Ebbe att hon vill ha saxen och sedan hon fått den hugger hon tag i en större stock och drar den till högen med andra stockar.
När vi skulle sluta tyckte någon att Ola var väl hård mot sina undersåtar och ett samtal utspann sig kring vilken slags undersåtar vi är. Backstugusittare ströks. Möjligen torpare. Daglönare, föreslog Karl-Martin och sa att hon hoppas få ut sin lön senare och så gav han sin fru, Helene, en stor kram. När vi väl var inne på gamla maktförhållanden och vad torparna hade för förpliktelser mot bonden och huruvida de skulle bidra med ost, mjölk osv så sa Ola, att det väl snarare var till prästen man skulle komma med tionde.

Jo, jag tackar jag. Hugger Du veden innan Du levererar den? frågade jag glatt.

Det lovade Ola att göra, så nu får vi se hur det går med den saken. Någon korvgrillning blev det dock inte och inte heller bastu, fast jo, men inte på sommarstugeområdet utan hemma i bostaden med hustrun. Också det en dagslön som heter duga. Tiondet klarar jag mig säkert utan.