Postnord – min friskvårdspartner

En försändelse skickades med Postnord från Nybro till Uppsala. Innehållet handlade om bibelöversättning till svenskt teckenspråk och var avsett för Svenska Bibelsällskapet. På paketet stod mitt namn. Anders Göranzon. Tydligt skrivet med bläck. 

Av någon okänd anledning uppfattade dock personen som arbetade på inlämningsstället att mitt namn istället var Dan Andersson. Jo, man tackar. En lyrisk uppgradering.

När jag fick avin tog jag kontakt med avsändaren och fick veta att mitt namn uppgivits men inte att det stod präntat på paketet. Alltså började jag nu fundera över hur det skulle gå att hämta ut försändelsen.

I morse gick jag till vårt närmaste utlämningsställe, på Hemköp i det lilla shoppingcentrum som heter Svava. Där fick jag veta att paketet fanns vid Heidenstams torg. Hur hade det gått till? Även om namnet var fel så stod det ju tydligt vår adress: Bangårdsgatan 4A!

Vid fikarasten berättade jag om förvecklingen och det var vår ekonom som kom på lösningen på problemet. Uppe vid Heidenstams torg är även gatorna uppkallade efter svenska författare och poeter. Stagneliusgatan, Ferlingatan, Bellmansgatan och ergo: Dan Anderssonsgatan. På ett sätt hade ju paketet alltså kommit rätt.

Något tidigare än vanligt gick jag från jobbet idag för att hämta min cykel och ta mig ut till ICA Supermarket Samköp vid Heidenstams torg. Försedd med vår tidning BIBEL för att kunna identifiera mig om de inte trodde att jag representerade Bibelsällskapet och en nödlögn att Dan Andersson är tjänstledig gick jag mot kassan.

Det var dock inga problem. Jag fick ut paketet och kunde glad i hågen cykla hemåt. Tack, Postnord för att jag fick ett friskvårdspass i solskenet.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Stabilt bibelnätverk

För drygt fyra år sedan skrev jag om en träff jag varit på. Det handlade om sex bibelorganisationer som träffas ibland. Länken till min förra bloggpost kommer här. De sex organisationerna är: Bibeln Idag, Folk&Språk, Goda Nyheter, Institutet för Bibelöversättning, Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Svenska Bibelsällskapet

Från vänster: Mats-Jan Söderberg (Folk&Språk), Brane Kalcevic (Institutet för Bibelöversättning), Anders Göranzon (Bibelsällskapet), Olof Brandt (Bibeln Idag), Christina Johansson (Goda Nyheter) och Tony Larsdal (Folkbibeln).

Faktum är att vi inte träffats på detta sätt sedan mars 2020. Det beror förstås främst på pandemin som slog till veckan efter vår träff. Men sedan har det inte blivit av att vi samlats. Vi har däremot haft kontakt på mejl och genomfört vissa samarbeten. 

Dessutom samverkar vi med varandra och ses i olika konstellationer. Det mest aktuella är att Folk&Språk och Svenska Bibelsällskapet samarbetar kring bibelöversättning till svenskt teckenspråk. Bibelsällskapet översatte en del bibelböcker mellan 1998 och 2008 med därefter har inte mycket hänt. Mats-Jan på Folk&Språk kontaktade mig och nu är nästan alla bitar på plats för arbetet. Mer om det framöver. 

Det var överraskande att vi alla kunde träffas. Jag skrev ett mejl den 16 april och föreslog att vi skulle ses den 17 maj. Då trodde jag att det i bästa fall kunde bli en digital träff. Men döm om min förvåning när alla både ville och kunde mötas i Uppsala. Dessutom är vi samma sex personer som vi var för fyra år sedan. Det verkar som om vi trivs.

Såhär såg vi ut för fyra år sedan. Då fanns också Christinas företrädare, Olle Nordahl, med.

Bibeln och Bibelsällskapet i ropet

När jag i morse öppnade min digitala DN-app och läste två texter på sidan två kändes det som att några pusselbitar föll på plats. Ledaren har rubriken

Ingen kan längre blunda för att SD medvetet förstör det demokratiska samtalet

Texten hävdar att SD använder sig av anonyma konton för att sprida rena felaktigheter och att de därmed inte kan hållas ansvariga för det. Det är TV4:s program ”Kalla fakta” som gjort avslöjandet. Detta kommer inte som någon överraskning för mig. Men däremot var det intressant att ledaren bland annat hänvisar till …

… akademiledamoten Ingrid Carlberg, som har skrivit en bok om dold propaganda, förklarar att det är viktigt för propagandamakarna att det alltid ska ”gå att förneka kännedom” (DN 6/9 -23).

Ingrid Carlberg är suppleant för Svenska Akademien i Svenska Bibelsällskapets Huvudmannaråd. Vi träffades i måndags.

Den andra texten är författad av Erik Helmersson. Rubriken är

När Koranen brinner ska man reagera exakt som i Malmö

Vid en koranbränning i Malmö häromdagen läste koranbrännarna ur Bibeln, beskriver Helmersson. Hans kommentar säger mycket:

Ja, och så citerade de Bibeln också, enligt Skånska Dagbladet. Vilka partier framgick inte, men det var knappast Romarbrevet: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte … Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Koranbrännarnas provokation möttes med dans. Bra metod. Men också intressant att en ledarskribent i DN ger sig in i diskussionen och använder bibelord i sin argumentation. Bibeln är inte bara en del av vår historia. Den är en del av vår nutid. Och den är viktigt för många människor i vårt land. Den är absolut inte kompatibel med islamofobi och nationalism. Den har ju sitt ursprung i Mellanöstern. Som kristen tror jag att Bibeln är Guds tilltal till oss. Till människor i precis alla kontexter.