Bengt

I går, torsdagen den 17 november, dog Bengt Sjöstrand. Bengt var präst i Kalmar sedan många år tillbaka. Han fördes till sjukhus på tisdag morgon den 15 november. Men hans liv stod inte att rädda. En vän och kollega finns inte längre bland oss. Mycket märkligt och som alltid, när någon som står en nära är borta, är det ofattbart.
Det är första gången som jag mister en arbetskamrat i aktiv tjänst. För några år sedan begravde jag Ingegerd, som också var präst och som jag arbetade tillsammans med i fyra år. När hon dog var vi inte arbetskamrater längre.
Många gånger har jag funnits med på andra arbetsplatser, när någon hastigt dött. Vid ett tillfälle satt jag med direktören på en fabrik efter att en anställd hittats död hemma. Jag frågade om vi kunde be tillsammans och blev förvånad över hans positiva svar. Det ville han gärna. Några dagar efteråt hade vi minnesstund på fabriken. Några skolelever hade jag bett följa med, för att inrama minnesstunden med musik.
Som präst är jag med i ett antal kris- och stödgrupper. Det handlar om skolor och förskolor. Jag finns med som en resurs. Om det värsta skulle hända.
Nu har det hänt oss i kyrkan. Inte var vi så förberedda och det kanske man aldrig kan vara. Någon krisplan fanns inte och hade det funnits hade det inte gjort saknaden efter en arbetskamrat mindre.
En reflektion är dock, att vi inte behöver anordna särskilda minnesstunder. Varje mässa vi firar är ett tillfälle att inte bara minnas en kollega som dött. Det är ett tillfälle att också på ett tydligt sätt, i vår tro på livets seger över döden, uppleva att den som nu inte längre finns ibland oss här på jorden ändå lever i en himmelsk dimension. Inte här men ändå nära. Det är en rikedom!
På söndag firar vi mässa i våra fem kyrkor. Bengt, som varit präst i Kalmar länge och arbetat mer eller mindre i alla, kommer att finnas med i vår förbön men också i gemenskapen kring altaret. En gemenskap som sträcker sig genom tid och rum.
Requiescat in pace – vila i frid!