Under de år vi var i södra Afrika, var begravning det som upptog människors tid på lördagar. Ofta var det svårt att genomföra andra aktiviteter lördag förmiddag. Utifrån ett perspektiv att begravningsgudstjänsten också är en hela församlingens gudstjänst, kan man säga flera saker. En aspekt är att vi i Sverige helt har missat - eller nästan helt - att gå på begravningar om vi inte är bjudna. Det är märkligt! En begravningsgudstjänst är liksom andra gudstjänster offentliga. Visst, man bestämmer själv om man vill annonsera. Personligen anser jag att de skulle stå med i vår egen annonsering. Det är väl bara fint om människor går dit och är med och ber för den som är död och för de efterlevande. Tvärtom i södra Afrika. Begravningen annonseras i god tid och man samlas till bön i den dödes hem varje kväll veckan innan det är dags för begravning. Ingen är ensam, när det handlar om sorg. Ett stort problem är visserligen att det kostar massor. Ofta blir folk skuldsatta. Det stödjer jag icke! Men att begravningen är välbesökt, det är fint.
En annan aspekt är att man inte 'har' en begravnings som präst. Jag är med. Jag kanske predikar. Men det är många andra, församlingsäldste, som är med och leder gudstjänsten. Det är spännande att vara en del av detta och inte alltid ha full koll på vad som händer.
Om jag fick som jag ville, skulle vi ha en liten anslagstavla i kyrkan, där det står vilka begravningar, som äger rum under veckan. Namn på den avlidne räcker. Sedan skulle jag uppmana människor att vara med - i mån av tid. Jag skulle informera om detta i församlingen och berätta för de anhöriga att vår tradition är sådan, att det inte bara är präst, kantor och vaktmästare, som representerar församlingen. Dessa gudstjänstbesökare är ju inte självklart medbjudna på samkvämet men de är med och ber. Så underbart det skulle vara!
No comments:
Post a Comment