Vems perspektiv?

Ett arbetsliv som kan sträcka sig till 75 års ålder, där man ska vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet. Det kan krävas för att få den ekonomiska standard vi förväntar oss, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som öppnar för ett studiestödssystem som möjliggör studier även efter 50 års ålder.

Så står det att läsa på DNs hemsida. När jag läser om vår statsministers senaste utspel undrar jag om det var så klurigt. Det kanske rentav spelar oppositionen i händerna. Men framför allt undrar jag: vems perspektiv är det han intar? Många på arbetsmarknaden är väl rätt trötta redan vid 60? Orkar vårdbiträdena i hemtjänsten med omskolning och en nytändning vid 50 års ålder? Fabriksarbetare, restaurangpersonal, lokalvårdare? Jag vet inte. Visst måste chansen och möjligheten finnas för alla. Men hur många är det som orkar? Vems är perspektivet? Jag håller med Sam Sandberg, ordförande för SKPF - Svenska KommunalPensionärernas Förbund, som skriver på Newsmill:

Tyvärr så börjar statsministern i fel ända. Det är inte fel på människors vilja att arbeta så länge det går, det är fel på samhället, som indirekt eller direkt sätter hinder i vägen för ett långt arbetsliv.

Och idag möts vi av ett annat budskap ur ett märkligt perspektiv. På SvD Brännpunkt läser jag:

Fler borde få jobba hemifrån

Det är, enligt SvD, Ulla Hamilton (M) tillsammans med Per Adolfsson, vd Microsoft som skriver.
Låter detta vettigt? För en lokalvårdare eller ett vårdbiträde i hemtjänsten? Jobba hemifrån. De ställer bland annat en synnerligen intelligent fråga:

Stockholmaren fortsätter att sätta sig i bilen, på bussen, i pendeltåget – varje morgon och varje kväll. Varför är det så?

Kanske för att det är vårdtagare som behöver få på sig kläderna, få hjälp med sin personliga hygien, få sitt hem städat osv.
Byt perspektiv, kära makthavare. Alla jobbar inte vid en dataskärm.