På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Bibeln och Bibelsällskapet i ropet

När jag i morse öppnade min digitala DN-app och läste två texter på sidan två kändes det som att några pusselbitar föll på plats. Ledaren har rubriken

Ingen kan längre blunda för att SD medvetet förstör det demokratiska samtalet

Texten hävdar att SD använder sig av anonyma konton för att sprida rena felaktigheter och att de därmed inte kan hållas ansvariga för det. Det är TV4:s program ”Kalla fakta” som gjort avslöjandet. Detta kommer inte som någon överraskning för mig. Men däremot var det intressant att ledaren bland annat hänvisar till …

… akademiledamoten Ingrid Carlberg, som har skrivit en bok om dold propaganda, förklarar att det är viktigt för propagandamakarna att det alltid ska ”gå att förneka kännedom” (DN 6/9 -23).

Ingrid Carlberg är suppleant för Svenska Akademien i Svenska Bibelsällskapets Huvudmannaråd. Vi träffades i måndags.

Den andra texten är författad av Erik Helmersson. Rubriken är

När Koranen brinner ska man reagera exakt som i Malmö

Vid en koranbränning i Malmö häromdagen läste koranbrännarna ur Bibeln, beskriver Helmersson. Hans kommentar säger mycket:

Ja, och så citerade de Bibeln också, enligt Skånska Dagbladet. Vilka partier framgick inte, men det var knappast Romarbrevet: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte … Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Koranbrännarnas provokation möttes med dans. Bra metod. Men också intressant att en ledarskribent i DN ger sig in i diskussionen och använder bibelord i sin argumentation. Bibeln är inte bara en del av vår historia. Den är en del av vår nutid. Och den är viktigt för många människor i vårt land. Den är absolut inte kompatibel med islamofobi och nationalism. Den har ju sitt ursprung i Mellanöstern. Som kristen tror jag att Bibeln är Guds tilltal till oss. Till människor i precis alla kontexter.

"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

Tal till nationen

På Wikipedia beskrivs begreppet ”tal till nationen” på följande sätt:

Tal till nationen är i Sverige tal som hålls av statschefen eller statsministern vid en för landet kritisk tidpunkt.

Det är allmänt känt att Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, höll ett sådant tal torsdagen den 28 september 2023. Men det kanske inte är lika känt att ytterligare ett tal till nationen hölls i Sverige så sent som torsdagen den 19 oktober. Denna gång var det Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal till nationen. Jag vet inte riktigt varför det dök upp i mitt flöde, men det gjorde det. Talet finns på Youtube. Jag vill inte länka till det.

När jag googlar får jag alltså upp två olika tal till nationen.

Vem talar han till?

Hans tal inleds med orden: ”Sverige, svenskar och Sverige-vänner i hjärtat.” Otroligt intressant inledning. För sedan riktar han sig inte specifikt till denna grupp (vilka de nu är) i hela talet. Efter 5 minuter och 20 sekunder byts målgrupp (tror jag). För då säger han att han vänder sig särskilt de den som har sin bakgrund i en annan del av världen. Denna adressat talar han till från 5.20 till 10.40. Sedan kommer nästan samma formulering som inledningsvis. Då är det återigen Sverige-vännerna som är adressat. Från 10.40 till 13.19. Vad drar jag för slutsatser av detta: I sitt tal till nationen riktar sig Åkesson till sina sympatisörer och till människor som kommer från utlandet. Det är helt olika grupper. Men han riktar sig inte till mig.

Vad är hans budskap till Sverige-vännerna?

Först ställs frågan – till Sverige-vännerna – hur det kunde bli så här? Hur Sverige kunde bli så otryggt med så mycket våld. Det beror på ”ansvarslös politik och ansvarslösa politiker” och detta delas upp i tre delar: 1. Massiv asylrelaterad invandring från kulturellt avlägsna delar av världen. 2. Total kravlöshet där rättigheter och friheter ges utan krav på motprestation. 3. Slapp kriminalpolitik.

Efter ett resonemang om integration (som i Åkessons värld är assimilation, vilket innebär att alla som flyttar till Sverige ska bli precis som svenskar – vad nu det är) konstaterar han: ”Om man sköter invandringspolitiken så behöver man ingen integrationspolitik.” Och han frågar sig: ”Hur i hela friden integrerar vi 100 000-tals människor som alldeles uppenbart inte vill integreras?”

(Här måste jag stanna upp och protestera. De allra flesta som har ”sin bakgrund i en annan del av världen” bidrar mycket tydligt till integration, som är en händelse som inte bara handlar om den som kommer hit utan också om den som bor här. ”It takes two to tango” som bekant. Hur integrerar ”vi” …)

Vad är hans budskap till den som har sin bakgrund i en annan del av världen?

Åkesson säger först: ”Sverige är på alla sätt möjligheternas land.” Men det följs snart av: ”Gör din plikt och kräv sen din rätt.” Han uppmanar den som kommer hit att ta seden dit man kommer, skaffa försörjning, lära sig prata begriplig svenska och respektera hur vårt land fungerar. På denna sista punkt handlar det om normer och värderingar. (Observera ordvalet ”vårt land”). I klartext fortsätter han: ”Du har kommit till svenskarnas land. Vårt land. Du kan inte fortsätta att leva på samma sätt som du är van vid från ditt hemland.”

Här får ändå sägas att Åkesson nämner att det finns personer som gjort rätt för sig. Som tagit sitt ansvar ”som gäst i vårt land”. (Observera åter valet av pronomen). Han understryker: ”Många av er som har utländsk bakgrund har gjort just detta.” Och han fortsätter: ”Tack. Och jag menar det verkligen.”

8.15 in i talet kommer så en förändring i tonen: ”Tyvärr är det också väldigt många av er som inte har tagit detta ansvar.” (Observera att det genom ordet ”er” konstrueras ett ”ni” i motsats till ett ”vi” och att denna grupp innefattar alla som har sin bakgrund i en annan del av världen. Oavsett om det tagit sitt ansvar eller ej. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det som mest går att bli en tolererad gäst i Sverige men aldrig en del av ett ”vi”.) Och så dundrar han vidare:

”Du har kanske kommit hit bara för att begå brott.”  Och andra, frågar han sig, har kanske kommit hit för att den personen behövde skydd men tycker att den kan fortsätta leva här utan att anpassa sig. Det är inte så konstigt, menar Åkesson, för det finns ju många landsmän i samma område. Det känns nästan som hemma. Man behöver inte ens jobba. Får ju pengar ändå. Och denna tänkta adressat åker kanske på semester till sitt forna hemland flera gånger om året. Ja, den personer kräver också att Sverige ska bli som det hemland den tvingades fly från. Och kräver att ”vi svenskar” ska underkasta oss påbud från ”din” gud och ”dina” heliga skrifter. Dessutom har denna person tagit med sig konflikter hit och ”ni” för ”ert” krig på ”våra” gator.

(Jag har lyssnat på talet två gånger. Jag väljer att inte lägga någon länk till det. Den som menar sig behöva lyssna på det kan lätt googla efter det. Det var plågsamt redan första gången. Och andra gången stoppade jag många gånger för att få citaten rätt. Jag kan inte hitta någon textversion av talet.) Efter nästan tio minuter in i talet säger han: ”Du kanske tycker att svenska flickor är lösaktiga slampor som du har rätt att förgripa dig på.” Och han fortsätter: ”Du kanske tycker att svenska pojkar är klena, bortskämda töntar som du kan råna och förnedra.” Här är vi framme vid 10.24 och då summerar han denna del med orden: ”Jag tycker inte att du ska va här. För mig är du inte välkommen i Sverige.” Och sedan återvänder han till huvudadressaterna.

Vad är hans fortsatta budskap till Sverige-vännerna?

10.40 in i talet konstaterar han: ”Vi måste angripa rötterna till det som gör oss splittrade och otrygga.” Och så ska vi bli ”landet som tog sig i kragen och körde ut kriminella, islamister och destruktiva lycksökare.” (Hela hans tal går ut på att beskriva en verklighet där brottslingar, terrorister och ”destruktiva lycksökare” ska förknippas med dem som har sin bakgrund i en annan del av världen. De som i talet är ”ni” och inte ”vi”.)

Avslutningsvis får vi veta vad den verkliga konflikten är idag: Det är konflikten mellan dom som bidrar konstruktivt och dom som inte bidrar alls. Den står mellan dom som försöker och dom som förstör. Mellan dom som bygger bilarna och dom som bränner bilarna.

Åkesson vill dock förändring. Han vill bygga det nya, moderna folkhemmet. Ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land som alla vi svenskar på nytt kan va stolta över.” (Observera återigen ”vi”). Han förstår också att det kommer att ta tid. Men ”tillsammans vänder vi utvecklingen. Tillsammans som Sverige-vänner i hjärtat.”

* * * * *

Jag har inte hört någon nyhetskanal kommentera detta tal. Det enda jag får fram när jag googlar är GP som skriver att det ”är tydligt att Åkesson vill ta Kristerssons plats.” Artikeln är låst. Detta är bara rubriken.

Det handlar alltså om en person som leder Sveriges näst största parti. En person som just nu har oerhört stort inflytande på den politik som förs i Sverige. Som vill skapa ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land” men så tydligt visar att det är ett land som ”vi svenskar” kan vara stolta över men som inte nödvändigtvis är ett land för några som har sin bakgrund i en annan del av världen. Såvida dessa personer inte har gett upp sin egen kultur och accepterat att ha svenska normer och värderingar. Vad som nu ingår i det. Personligen känner jag mig inte alls inkluderad i detta sammanhållna land.

Vad tar jag till mig personligen? En känsla av att det finns många ”Sverige-vänner” som säkert känt sig exkluderade i samhället under lång tid. Det är ett misslyckande för oss som haft inflytande. Det ångrar jag. Alla gånger jag inte lyssnat, inte förstått. Men tror jag att Sverigedemokraterna och dess ledare Jimmie Åkesson kan leda oss mot ett sammanhållet land. Nej, det tror jag inte.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.

Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Anpassa dig!

Igår lyssnade jag till Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal under den digitala Almedalsveckan. Talet började med att de fyra första raderna av Esaias Tegnérs dikt ”Svea” citerades. Den skrevs 1811, när Sverige tappat Finland.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.

Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!

Utifrån dessa rader talade sedan Åkesson om hur det politiska etablissemanget ”glömt de principer som en gång byggde och formade” Sverige, det ”som de flesta av oss minns som vårt gamla Sverige”.

Låt mig stanna där. ”De flesta av oss”! Där menar jag att det finns en nyckel till att förstå Sverigedemokraternas retorik. Det gäller sällan alla. Det finns alltid några andra, som inte hör dit. Lite senare i talet ställs exempelvis fattigpensionärer som kämpar för att klara vardagen mot ”vuxna afghaner utan skyddsskäl”. Som dessutom, enligt Åkesson, i de flesta fall inte bidrar till ett bättre Sverige. (Här måste ju ändå sägas att Afghanistan är ett land som många har goda skäl att fly från. Och att det vanliga är att de som kommer hit som flyktingar inget hellre vill än att bidra på olika sätt).

Åkesson fortsätter sitt tal och vi får veta att Sverigedemokraterna representerar folket och inte det politiska etablissemanget. Folket, som har fått tiga så länge. Vi får veta att de som Sverigedemokraterna representerar har varit tålmodiga. Men inte längre. Det finns en gräns.

Det talas därefter om multikulturalism som en ond ideologi som slår sönder vårt land.

Det eftersträvansvärda som målas upp är ett modernt folkhem, där vi tar hand om varandra och där det finns regler eller sociala koder, som innehåller ”givna kriterier för vad som är acceptabelt beteende mot varandra”.

Det ska skickas en tydlig signal till dem som inte vill bli en del av det goda hemmet.

”Anpassa dig. Gör vad du kan för att bidra eller ta konsekvenserna.”

Någon minut senare beskrivs detta synsätt som uttryck för rättvisa, inkludering och medmänsklighet. Intressant!

Sedan talas det om att vi ska satsa våra resurser på det som är vårt gemensamma och inte på andra ländernas medborgare.

Så här långt in i talet undrar jag över vad som egentligen är grunden för detta moderna folkhem. Vad ska vårt samhälle hålla samman kring? Några svar kommer cirka 19 minuter in i talet:

”Grundläggande normer och värderingar.” ”Bestående värden som sekel efter sekel har vävt oss samman”. ”En gemensam idé om det goda hemmet för alla medborgare”.

Jaha. Men vilka normer, värderingar, värden och idéer är detta? Det får vi aldrig veta.

De politiska motståndarna beskrivs som förenade av en enda sak, nämligen ett blint hat mot Sverigedemokraterna. (Min tolkning är väl att det inte rör sig om hat utan om en välgrundad uppfattning, att Sverigedemokraternas ideologi inte är bra för vårt samhälle. Det måste väl vara tillåtet att ha den uppfattningen och verka för att inte den ideologin ska få inflytande. Att Sverigedemokraterna hittills inte fått direkt inflytande på regeringspolitiken är inte antidemokratiskt.)

---

När jag reflekterar över detta tal är det några saker jag vill lyfta fram.

Anpassning

Det handlar om att människor i Sverigedemokraternas samhälle måste anpassa sig. Det är svårt att veta efter vad. Är det så att själva anpassningen är grundvärderingen? Om det är så, är det ett skäl till att jag ogillar deras politik så starkt. Jag ogillar också att flera partier verkar anpassa sig efter Sverigedemokraterna. För då anpassar de sig efter en ideologi som bärs av motsättningen mellan ett ”vi” och ett ”dom”.

Historielöshet

Jimmie Åkesson citerar en biskop från 1800-talet. Då gällde fortfarande konventikelplakatet. Som låg till grund för den första stora svenska emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen. Det var kristna som inte ville anpassa sig till statskyrkans maktanspråk.

Svenska kyrkan håller som bäst på att göra upp med sitt arv vad gäller relationerna till samerna. För samerna var den påtvingade anpassningen enda möjligheten att kunna existera.

Fram till 1951 var en svenska medborgare som ville lämna statskyrkan tvungen att inträda i ett annat godkänt kristet samfund. Det gick helt enkelt inte att vara utan religiös tillhörighet. 1951 blev det också möjligt för judar att komma in på lärarhögskolan. De kunde vara svenska medborgare sedan många generationer men för att bli lärare i den svenska folkskolan krävdes att de var kristna innan 1951.

Homosexualitet i Sverige blev inte legaliserat förrän 1944. Den medicinska klassificeringen av homosexualitet – som beskrev den som en form av psykisk störning – den kvarstod till 1979. Under sekler har stora grupper av medborgare behövt anpassa sig på detta område. Och även idag behöver exempelvis transpersoner anpassa sig, för att få vara med.

Det som inte sägs

Vad är det vi ska anpassa oss efter? Letar jag på Sverigedemokraternas webbplats står det i svepande ordalag:

I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer. 

Men vad är denna kultur? Dessa traditioner? Vad är det vi ska vårda? Här ges inga svar.

Jag är glad över mycket i Sveriges historia och vårdar gärna vissa traditioner. Jag är däremot kritiskt till många saker. Och vissa kulturyttringar, som varit förhärskande, står jag inte bakom. Exempelvis bristen på jämställdhet, som fortfarande visar sig i att många kvinnor och barn (och även män) utsätts för våld i nära relationer. Jag kan heller inte säga att jag är stolt över alla traditioner. Måste jag vara det, för att få plats i Sverigedemokraternas Sverige? Eller behöver jag anpassa mig eller ta konsekvenserna? Och vad blir i så fall konsekvenserna för mig?

Min gamle rektor …

Högstadiet gick jag på Centralskolan i Hoting. Det är den största skola jag gått på. Efter att ha gått lågstadiet i Porjus, där det fanns ungefär 60 elever i årskurserna 1-6 och mellanstadiet i Långträsk, där vi var 45 elever hamnade jag 1973 i Hoting. 150 elever på högstadiet. Det kändes stort och jag hade några svåra år. Mest i skolbussen till och från Hoting. På skolan hade jag ett par stadiga kompisar, som jag fortfarande har kontakt med. Det var mycket betydelsefullt för mig. Jag var stökig dessa år och gjorde en del dumheter, som jag ångrar.

En del av dessa dumheter kom till rektorns kännedom. Jag minns ett par samtal på hans expedition. Inte med stolthet. Men har var bra. En gång var han tyst i en evighet och frågade sedan:

Varför, Anders?

Jag hade såklart inget bra svar och hade föredragit en utskällning. Men Knut Isaksson var inte sådan. Han ville hellre få oss att tänka själva, som jag minns det.

Vi hade honom som lärare i religionskunskap. Torsdagens lektion i årskurs åtta, tror jag det var, sammanföll med min lektion i piano. Så jag kom alltid tjugo minuter för sent. Med godkänd anledning. En gång möttes jag av en lapp på dörren till musiksalen:

På grund av sjukdom är alla pianolektioner inställda.

Så bra, tänkte jag. En halv håltimme. Så tjugo minuter senare gick jag in i klassrummet och Knut frågade:

Var har Du varit?

Jag tänkte inte på att han som rektor kände till vilka lärare – även i musikskolan – som var sjuka den dagen, så jag svarade käckt:

På pianolektion som jag är varje torsdag.

Jag minns inte vad Knut sa. Bara att jag blev totalt avslöjad. Tablå!

Men nu vill jag lyfta fram något jag läste i hans Facebookflöde häromdagen:

Stor respekt till Knut Isaksson, Dorotea, kristdemokratisk politiker som lämnar sitt parti efter partiledningens samarbete med SD i bland annat migrationsfrågorna.

"Jag vill gärna att det kommer ut att jag inte står för den här politiken. Jag har barn som är engagerade i flyktingfrågor och vill gärna kunna se dem i ögonen i framtiden", säger Knut Isaksson.

Käre Knut, jag blir stolt över att ha fått ha Dig som lärare och rektor i tre år. Stor respekt.

Joel Halldorf twittrade om Knut och jag skrev en kommentar, som fick många likes. Det verkar som fler känner respekt för honom.

Det går också att läsa om Knut i Västerbottenskuriren (VK) och Dagen men de är bakom betalvägg. 

Jag känner andra KD-politiker som stannar kvar i partiet. I något fall tror jag det handlar om personer som vill fortsätta att kämpa inifrån partiet. Det är också ett hedervärt agerande. Det är svårt att veta utifrån hur olika personer tänker.

Men just nu vill jag lyfta fram min gamle rektor. En person jag högaktar.

Wolodarski och jag

Igår satt hustrun och jag och tittade på nationaldagsfirandet från Skansen. Det var speciellt. Mycket var bra. En önskan om att hålla ihop som nation. Med en öppenhet, som ville säga att alla vi som lever i Sverige bör få plats.

Att samtidigt sitta och fingra på sin smartphone är en ovana jag delar med många. I mitt twitterflöde dök en tweet upp. DN’s chefredaktör Peter Wolodarski valde att på nationaldagens kväll twittra om att söndagens upplaga av DN skulle innehålla en debattartikel av Sverigdemokraternas partiledare.

Kontrasten mellan firandet i TV och den bistra verkligheten i mitt Twitterflöde gjorde att jag skickade iväg en fråga till Wolodarski. Det skulle visa sig bli min mest lästa tweet någonsin. Såklart beroende på mottagaren mer än på avsändaren. Men ändå.

Ganska snart drog jag mig ur samtalet men har fått notifikationer därefter. Några tankar kommer här.

Jimmie Åkesson kräver alltså Anders Tegnells avgång. På det har han fått svar av Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson. Politiker bör förstås inte kräva att tjänstemän ska sluta. Om Anders Tegnell ändå skulle välja det, skulle han inte avgå. Han skulle säga upp sig eller bli uppsagd. Han är anställd. Inte politiker.

Det som stör mig är att Wolodarski tydligt har kritiserat regeringens linje. Nej, det är förstås helt i sin ordning att han gjort det. Men att hans uppfattning och Sverigedemokraternas verkar samspela. Det stör mig. Nej, kanske inte det heller. Men att DN lägger ut Sverigedemokraternas debattartikel alldeles bredvid Wolodarskis fotografi. Det verkar som en tanke.

Ska jag göra en välvillig läsning kanske titeln på Wolodarskis ledare är en kommentar till Sverigedemokraternas debattartikel.

Det är såhär demokratier dör.

Det som stör mig allra mest är inte att ett av riksdagens partier har en avvikande uppfattning och torgför den i media. Men i artikeln går partiledaren in och vill bestämma vilken tjänsteman som får sitta kvar och vilken som ska sägas upp. Skulle vi få ett sådant styre skulle den svenska demokratin kunna dö.

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.

Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Talmannen och talesmännen

Det som slår mig är att det just nu är männen som agerar. Även om kvinnor i vissa fall föreslås till talmän är det männen som föreslår. Hur kunde det bli så?

Mattias Karlsson, SD, föreslår Björn Söder.

Jonas Sjöstedt, V, föreslår Lotta Johnsson Fornarve

Anders Ygeman, S, föreslår Åsa Lindestam.

Alliansens gruppledare föreslår Andreas Norlén.

Förtroendevald

Svenska kyrkan var fram till den 31 december 1999 en statskyrka. Då hade en församling status som kyrklig kommun med egen uppbördsrätt. Det var inte så konstigt att de politiska partierna var engagerade i val till de olika beslutande församlingarna. Precis som i det borgerliga sammanhanget. (Just här har ordet ’borgerlig’ inget med höger-vänster att göra. Utan är en del av motsatsparet borgerlig-kyrklig.) De som valdes in kallades ofta för kyrkopolitiker.

Efter skilsmässan mellan kyrka och stat har en del begrepp ändrats. Nu kallas inte de grupperingar som engagerar sig i de kyrkliga valen för partier utan för nomineringsgrupper. Det kan i vissa fall röra sig om politiska partier. Men de är lika fullt nomineringsgrupper.

Det är också mer sällan som begreppet kyrkopolitiker används. I stället används ordet

Förtroendevald

Någon som har valts för att någon litar på vederbörande. Någon som inger förtroende. Det är ett fint ord.

Just nu pågår regeringsbildning i vårt land. I mina olika flöden finns en mängd olika verklighetsuppfattningar. Det handlar för det mesta om sifferexercis. Frågor som ställs och besvaras handlar exempelvis om vilket parti som är störst, vilket block som är störst, hur många olika partier som ingår i respektive block.

Den bästa versionen, som verkligen visar verkligheten som den är idag, finns på SvT's hemsida
där var och en kan bygga sin egen regering, genom att flytta klossarna.

Men detta är ju bara ett sätt att beskriva verkligheten. Visst är frågan om förtroende viktigare. Inte minst när det gäller huruvida Sverigedemokraterna ska få vara med och påverka regeringens politik. Visst har runt 18% förtroende för Sverigedemokraterna och deras politiker. Men 82% har det inte. Det finns skäl till det. Partiledarens uttalande om att de som inte är svenskar inte passar in, det ingav inte förtroende för fler än de 18% som sedan röstade på SD. Däremot var det fler än de 9% som röstade på Centerpartiet som kände förtroende för Annie Lööf, när hon slog näven i bordet. Detta vet jag inte men jag tror att det är så.

Politik handlar inte bara om siffror utan också om förtroende. Det är många inom alliansen som inte har förtroende för vänsterpartiet. Det må så vara. Men alliansen har i alla fall, under fyra år, släppt fram en regering, som byggt sitt stöd på vänsterpartiet. Jag tror att många i alliansen har mer förtroende för Jonas Sjöstedt än för Jimmie Åkesson. Jag vet inte men jag tror att det är så.

Det är möjligt att detta kan ändras. SD kommer att få inflytande i många kommunala sammanhang. Framför allt i Skåne. Kommer de att regera på ett sådant sätt, att det inger förtroende? För alla medborgare? Eller kommer deras politik att göra skillnad på människor? Det vet vi inte än.

Att få många röster är en sak. Men att få stöd för en budget eller en regeringsbildning, oavsett om det sker i stat, region/landsting eller kommun, det är en annan sak. Det bygger ytterst på förtroende.

Vem bildar regering?

UppsalaTidningen damp ner i brevlådan igår morse, som den brukar göra. När jag slog upp sidan 4-5 möttes jag av de nio största partiernas svar på åtta olika frågor. Det jag först fäste mig vid var ordningen. Till vänster alliansen och till höger de rödgröna. Det kunde jag se. Men varför hade Fi placerats mitt i alliansen och SD mitt bland de rödgröna? Obegripligt. Ända tills jag förstod att partierna helt enkelt stod i bokstavsordning.

Vad jag ska rösta på har jag redan bestämt. Det som nu intresserar mig är hur den framtida regeringen kommer att se ut. Det kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis bli en minoritetsregering. Vi har ju haft minoritetsregeringar förut. Dåvarande Folkpartiet regerade från oktober 1978 till oktober 1979. Detta sedan Centerpartiets ledare, Torbjörn Fälldin, lämnat in sin avskedsansökan, då riksdagen beslutade att tillåta kärnkraft. Det var första gången jag hörde ordet

Dagtinga

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Ett antal år dessförinnan hade också det parlamentariska läget varit krångligt. Riksdagen bestod då av 350 ledamöter och de två blocken hade 175 mandat var. Vid ett antal beslut tvingades talmannen lotta om vilket beslut som skulle tas. Riksdagen kallades därför

Lotteri-riksdagen

Så, hur blir det efter valet i år? Ingen vet såklart. Elisabeth Marmorstein på SvT analyserar läget och hänvisar just till hur Ola Ullsten bildade regering 1978 med endast 10,6% av riksdagsrösterna. Men de andra partierna avstod från att rösta nej till minoritetsregeringen. De möjliga alternativ som SvT diskuterar är:

S+MP

M+KD+L+C

S

M

S+MP+V

S+M

S+C+L

Men de tar inte upp det alternativ som jag såg någonstans i mitt flöde. Idén att Centerpartiet och Liberalerna bildar en minoritetsregering.

Det skrivs en del om att Stefan Löfven vill samarbeta mer med dem i framtiden. Ett steg i den riktningen kunde vara att släppa fram en regering med de partierna. De kunde söka stöd åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna skulle ställas helt utanför inflytande.

Riksdagen och dess utskott skulle då få större makt. Och det är väl bra. Frågan är vad som skulle hända med den i särklass viktigaste framtidsfrågan, vår miljö. Jordens överlevnad. Utan en framtid för planeten faller ju allt.

Samtidigt står det helt klart att en första förutsättning för en någorlunda seriös miljöpolitik är att Sverigedemokraterna hålls utanför.

Vi får ju se hur det går. Men detta är vad jag tror. Just nu.

Sveriges nationaldag och wok

Det var ett välfyllt tält vi sjöng inför. Tyvärr var inte de akustiska
förutsättningarna de bästa. Men resultatet blev nog ändå godkänt.

Idag var det nationaldagsfirande på Linnés Sävja. Vi var där, eftersom vår kör, Fyris Kammarkör, bjudits in att sjunga. Det var ett trivsamt firande, som började vid mataffären i Sävja, varifrån ett tåg med flaggor avgick kl 12. Väl framme vid Linnés Sävja hissades den svenska flaggan och alla sjöng Sveriges nationalsång.

Det är klart att texten är ytterst tveksam. Vad är det för minnen Sverige tronar på? Och hur flög Sveriges namn ärofullt runt jorden? Men nu råkar det vara en sång som fått status av nationalsång, trots att den aldrig officiellt har antagits i lag.

Själva företeelsen nationaldagsfirande är vi inte vana vid i Sverige. Igår diskuterade vi runt matbordet varför just 6 juni är vår nationaldag och någon större enighet fanns inte. Men det går ju ändå att vara glad för att vi får möjlighet att bo i ett land, som har så många positiva sidor. Klimatet är behagligt och det finns gott om råvaror. Under många år har vi byggt upp ett samhällsklimat som präglas av öppenhet och delande av resurser. Det går ju så klart upp och ner med detta. Starka vindar blåser just nu i fel riktning. Desto viktigare att samlas kring värderingar som talar mer om det gemensamma än om stängda gränser, lag och ordning.

Therez Olsson samt en för mig okänd fanbärare.

Vi sjöng en blandad repertoar med psalmer, Evert Taube och Uti vår hage. Det verkade uppskattat. Dessförinnan hade en grupp underhållit med folkmusik. Innan det blev vår tur talade också ett av kommunalråden i Uppsala, Therez Olsson (M). Det var ett lättlyssnat tal. Hon berättade ett personligt minne från sin barndom. När hon var sju år hade hennes mamma samlat familjen runt matbordet för att de skulle äta en ny maträtt. Det hade liknat en blandning av spagetti och maskar. Det var första gången de åt wok. Hon berättade detta på ett målande sätt och wokätandet blev en metafor för hur viktigt (och naturligt) det är att ta in influenser från andra delar av världen.

Vid inget tillfälle hemföll hon åt att måla hotbilder som skulle försvara hårdare tag. Det var befriande. Att hon hade skrivit upp sitt tal på kort, vars baksida pryddes av moderaternas logotype, får väl vara ursäktat. Särskilt som partiet dras med negativ publicitet på grund av sitt närmande till Sverigedemokraterna. Min upplevelse var ett helt annat, öppet, moderat budskap. Självklart var hon inte där för att tala moderat politik, vilket hon inte heller gjorde. Men mina tankar gick i alla fall mer till den förre moderatledaren än den nuvarande.

Avslutningen av talet var också den första versen i psalm 791:

Du vet väl om att Du är värdefull

Det betyder självklart något, när vi i kören också avslutade vår del med att tillsammans med publiken sjunga:

En vänlig grönskas rika dräkt

I psalmerna finns helt klart ett språk, som passar in i ett sammanhang som detta. Ett språk, som både talar om naturens storhet och varje människas okränkbara värde.

För kören var det ett värdefullt framträdande. Om några veckor åker vi till Gotland, där vi ska sjunga både i Vamlingbo kyrka och i Visby Domkyrka, S:ta Maria.

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.