Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.

Önskan om en tomt och klassbesök

Gårdagen blev aningen lugnare än tidigare dagar. Några ur gruppen åkte tidigare till ytterligare en radioshow för att berätta om projektet. Jag var inte med i den gruppen så det blev en lugn morgon för mig. Däremot hade Sofie fullt upp. Ett efterlängtat möte med de två team som arbetar med läskunnighetsprojekten. Det ena projektet sker i den region där vi nu är – Sefwi. Här lär sig människor läsa och skriva på esahie. Det andra teamet finns i norra Ghana och där gäller det språket gurene eller gurune. För Sofie, som är projektkonsulent, är det oerhört viktigt att få tid att tala med de personer som verkligen arbetar med detta och den tiden fanns igår förmiddag.

Just innan lunch åkte vi till en annan workshop, som bibelsällskapet anordnar. Den handlade om bibelöversättning och det var en välfylld kyrka vi kom till. Två professorer från Accra föreläste. Folk var mycket engagerade. Jag tänkte på våra egna översättningskonferenser, när människor samlas antingen runt NT2026-projektet eller för något av de projekt vi bedriver kring olika samiska språk eller meänkieli. Mer och mer inser jag att vi har mycket att lära av varandra.

Vi fick också besöka kommunkansliet en ytterligare gång. Nu fanns MCE (Municipal Chief Executive) på plats. Kanske skulle vi kalla honom kommunalråd eller kommundirektör eller borgmästare. Svårt att jämföra med vårt svenska system. Det visade sig vara en mycket vänlig och förvånansvärt ung man. Charles, som är med i ledningen för bibelsällskapet i Ghana, framförde några önskemål från bibelsällskapet som hade att göra med läskunnighetsarbetet. Det rörde sig exempelvis om att de önskar att regionala ledare ska lobba för att esahie ska bli ett ämne på universitetsnivå. (Gurene/gurune är redan det). Den fråga som avhandlades intensivt var bibelsällskapets önskemål om att få en egen tomt i Sefwi Wiawso. Charles intygade att bibelsällskapets närvaro i staden är tänkt att vara permanent. Samma önskemål hade också framförts till ”the Paramount Chief”. Nu diskuterades huruvida tomten skulle vara bland alla affärer eller i den del av staden där alla kontor finns. Skämtsamt ställdes frågan om inte bibelsällskapet kunde få två tomter. Men skämt åsido verkar det som om de lokala ledarna verkligen vill att bibelsällskapet ska få en fast plats att verka från. Så klokt att jobba nära både det politiska och det traditionella ledarskapet.

Idag hyr bibelsällskapet lokaler för sitt regionala kontor.
Men i framtiden vill de alltså helst ha en egen tomt.

Efter lunch och lite vila åkte vi sedan på ett nytt klassbesök. Denna gång var vägarna bättre eftersom det torkat upp sedan de senaste regnen. Resan tog en och en halv timme enkel väg. Vi blev stoppade i en poliskontroll. Alla fick gå ut och blev kroppsvisiterade. När de såg Sofie hämtade de en kvinnlig polis, som utförde visiteringen av henne. Det var en ren rutinkontroll men intressant att vara med om.

Julius, Samuel, Frank, John och Sofie inför 
gårdagens klassbesök. John kommer från Kenya
och arbetar även han för UBS.

Den by vi kom till låg verkligen långt ut i terrängen. Det såg nästan ut som regnskog och vi är ju på de breddgraderna. Först fick vi besöka byns traditionella ledare och anmäla vår ankomst. Ganska kort men viktigt. Jag undrar hur ofta svenska organisationer som tänker göra något på en ort bryr sig om att informera ledarna på denna ort? Även här har vi en del att lära oss.

Tre klasser med både vuxna och barn hade samlats i en kyrka och vi fick prov på deras kunskaper. Med oss har vi en expert på läskunnighetsarbete, Kimmo Kosonen, som kommer från Finland och arbetar för UBS. Kimmo observerar vad som händer och ställer mycket relevanta frågor. Det ska bli intressant att få ta del av hans utvärdering.

Kimmo är mycket intresserad av elevhäftena och ställer
relevanta frågor vid våra besök.

Det blev ett kortare besök på grund av den sena timmen men jag är övertygad om att det var både viktigt och uppskattat. Vi hinner ju bara besök en bråkdel av alla de platser där projektet pågår. Men vart vi än kommer möter vi stor glädje över att människor återtar sitt modersmål. Att se vuxna människor stolta berätta att de nu kan läsa och skriva på sitt språk är en stark upplevelse.

Radioshow, läskunnighet och leriga vägar

Dagen började med en talkshow hos en lokal radiostation. Tre personer från Ghanas bibelsällskap var med (bland annat Sebastian som r på fotot) och så Sofie och jag. Radioprataren ledde samtalet som fördes på esahie, twi och engelska. Med andra ord förstod vi inte så mycket men vi kunde viska lite i studion och få korta översättningar av våra kollegor. Alla är mycket stolta över att människor lär sig läsa och skriva på sitt modersmål. En del barn och unga kan läsa och skriva på twi eller engelska, de undervisningsspråk som används i lokala skolor. Men när det får lära sig läsa och skriva på sitt modersmål blir det enklare också i skolan. Förstås. Det är ju därför vi har hemspråksundervisning i skolan. Vilket jag hoppas vi får behålla även i framtiden.

När jag fick ordet frågade journalisten vad vi kan bidra med, valde jag att inte svara direkt på frågan utan vände på den. Vi har också mycket att lära oss. Vi har ju ett antal nationella minoritetsspråk. Hur ser det ut i Sverige? Får barn som växer upp i samiska hem eller i romska hem det stöd de behöver? Är vi medvetna om att bara någon generation bort var det förbjudet att lära ut samiska till sina barn. Eller så självcensurerade samiska föräldrar så att barnen inte fick chansen att lära sig sitt modersmål. En skam för vårt land. 

När jag berättar detta i Ghana tror de inte sina öron. Ingen verkar veta att vi också har en historia med utmaningar vad gäller läs- och skrivkunnighet och att det i vissa fall är pågående. Och att myndigheterna har stort ansvar.

Efter radioshowen besökte vi två skolor där elever får lära sig läsa och skriva på esahie. En karismatisk lärare gick igenom vissa glosor med barnen och de fick i tur och ordning svara på frågor och även komma fram till svarta (gröna) tavlan och skriva orden. Alla uttryckte stor tacksamhet mot oss gäster. Utöver Sofie och undertecknad har vi också två representanter för United Bible Societies med oss på resan. John, som kommer från Kenya, arbetar med frågor kring institutionell finansiering och är med för att se och lära men kan även bidra med sina kunskaper i hur man driver projekt, redovisar och mycket annat. Kimmo är från Finland, även om han bor i Thailand. Han är expert på läskunnighet och ville gärna se just detta arbete, som har gott rykte inom UBS.

Ett tredje klassbesök var planerat idag men vi kunde tyvärr inte genomföra det. Vid fyratiden satte vi oss i minibussen och åkte ut mot en by som ligger en bit bort. Där skulle vi också möta vuxna som går i läskunnighetsklasser. Men ungefär halvvägs kom vi till en sträcka som gick brant nedför och regnen hade spolat undan delar av vägen och gjort djupa fåror. Vi var över 10 personer i minibussen och fastnade. Alla fick gå ut och försöka få loss bussen. Det gick inte så bra men lyckligtvis kom ett antal farmarbetare på väg hem och de ställde gärna upp. Det kom också en bil med fyrhjulsdrift som hade möjlighet att hjälpa till. Bussen kom loss och lyckades åka nerför backen, ta sats och köra upp igen. Vi fick hoppa in och åka tillbaka utan att ha gjort vårt besök. I byn väntade lärare, elever och även den lokala ledaren (chief).

Medan bussen drogs loss ringde en av de ansvariga i Ghanas bibelsällskap till byn. För att vi inte skulle gjort resan helt i onödan satte sig läraren på en motorcykel och kom oss till mötes. Vi fick prata en liten stund med honom och kunde hälsa till byn.

Sofie talar med läraren som kom och hälsade
på oss, trots att vi aldrig kom fram till byn.

Från början var tanken att detta besök skulle skett på kvällen, när det var mörkt. Jag är mycket glad att planerna ändrades. Det blir ju kolsvart vid sextiden. Det hade inte varit så bra om vi hade fastnat på vägen då.

Detta var på intet sätt bortkastad tid. Vi vet från de rapporter vi fått att regnperioden skapar stora utmaning i projektet. Nu fick vi uppleva det rent konkret. Nästa gång vi läser en rapport kommer vi att förstå på ett annat sätt.

Det går inte överskatta betydelsen av detta projekt. Så många exempel vi har fått idag på människor vars liv påverkas av att kunna läsa och skriva på sitt modersmål. Vi är med och förmedlar Sida-medel till detta. Svenskt bistånd gör verkligen nytta. Visst finns det utmaningar men tro inte på alla som idag sprider falska rykten. Projekten är omgärdade med mycket kontroll och revisorer granskar rapporterna både i Ghana och i Sverige. Jag känner mig mycket trygg med att vara med och förmedla svenska skattepengar på detta sätt.

Några kor passerade också när vi satt fast. 
Och så fick vi se kakaoträd. De gula är mogna.
Vi fick smaka på det söta fruktköttet men
bönorna är bara bittra innan de torkats.

Framme i Ghana

Nu har vi blivit väl mottagna i Ghana. Resan startade redan 03.45 igår. Först taxi till Bromma och därifrån flyg till Bryssel. Nästa flyg var 1,5 timme försenat så vi kom ganska sent till Accra, Ghanas huvudstad, där vi sov i natt. I morse åkte vi så inrikesflyg till Kumasi. På wikipedia läser jag att detta är Kofi Annans födelsestad men de jag talar med i Ghana menar att han föddes på en annan plats. Nåväl, någon koppling finns i alla fall mellan denna stad och Kofi Annan. Väl framme i Kumasi fick vi lunch och sedan bar det av med minibuss till Sefwi Wiawso, som ligger i västra Ghana. Det är framför allt här vi ska vara några dagar för att lära oss mer om det läskunnighetsprojekt som stöds med Sida-medel.

Ikväll har vi blivit högtidligt välkomnade och fått vackra kläder och en halsduk med våra namn, där det står att vi är just välkomna.

Imorgon blir det fullt program. Först en talkshow på en lokal radiostation, sedan besök i några klasser och därefter en del samtal. Även på kvällen ska vi besöka klasser.

Med på resan är Sofie och jag från Svenska Bibelsällskapet, samt Kimmo och John från United Bible Societies. Detta läskunnighetsprojekt drar till sig intresse på grund av de goda resultaten och att det sker med en tydlig koppling till mänskliga rättigheter och FN’s globala mål (Sustainable Development Goals). Det är mycket spännande att vara här.

Världsvid bön i coronatid

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet ingår jag i ett nätverk av ledare för världens cirka 150 bibelsällskap. Vi möts ibland i olika konstellationer. Innan pandemin slog till träffade jag generalsekreterare från Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa vid ett möte i Istanbul. Mycket lärorikt.

Det skulle varit ett stort möte i Kapstaden i början av juni. Ni som känner mig förstår att jag längtade dit. Vi skulle bland annat fira att Sydafrikas bibelsällskap fyller 200 år. Men framför allt skulle vi haft överläggningar i viktiga samverkansfrågor. Svenska Bibelsällskapet deltar i ett tiotal projekt i olika delar av världen och vid ett möte där nästan alla bibelsällskap är representerade finns möjlighet att lösa många frågor på kort tid. Men mötet i Kapstaden blev förstås inställt.

Då har vi, liksom många andra, blivit hänvisade till digitala mötesformer. I vårt fall Zoom. Igår samlades ett 25-tal till bön. 35 minuter. För vissa av oss morgonbön och för andra aftonbön. I mitt fall blev det middagsbön.

Först fick representanter för bibelsällskapen i Brasilien, USA och Gulfen berätta om hur pandemin påverkade deras liv och arbete. Det som slog mig var inte minst i vilken utsatthet alla migrantarbetare i Gulfstaterna lever och hur pandemin blir en extra smäll för redan drabbade. Vi bad för alla som drabbas på olika sätt av pandemin.

Jag hade fått uppdraget att därefter leda en kort bön med inriktningen:

Thanksgiving prayer for God’s protection and provision during COVID-19 pandemic.

För det finns också sådant som ger anledning till tacksamhet. Människor som tillfrisknat. Ekonomiska problem som fått en lösning om än tillfälligt.

Mot slutet ledde jag också en bön från ” the Symposium of the Episcopal Conferences in Africa and Madagascar”. Den var fin och jag vill därför återge den på engelska:

Almighty and merciful Father, who show your love to all your creation.
We come before you asking for a quick control of the Coronavirus currently ravaging our world.
Hear graciously the prayers we make for those affected by the virus in various parts of the world.
Grant healing to the sick, eternal life to the dead and consolation to the bereaved families.
We pray that an effective medicine to combat the sickness be speedily found.
We pray for the relevant governments and health authorities that they take appropriate steps for the good of the people.
Look upon us in your mercy and forgive us our failings. Amen.

Att sitta vid en dator i Sverige och se ett tjugotal ansikten från hela klotet framför sig och få leda en bön med ursprung på den kontinent som blivit hemma för mig, det var stort.

I pandemin får vi göra det som kristna i alla tider sammanfattat med de latinska orden:

Ora et labora!

Bed och arbeta! Runt om i världen arbetar bibelsällskap inte bara med att ge möjlighet för människor att läsa Bibeln. Många av dessa bibelsällskap är också djupt involverade i olika humanitära insatser. Ofta för att ingen annan organisation finns att tillgå på platsen. Och för att bibelsällskapen ofta har högt anseende.

El Camino – dag 6

Orden "Africa" och "muerte" i
samma mening? Skumt!

Idag skedde det vi väntat på. Kyrkorna längs vägen var öppna. Och bemannade. En äldre herre, förmodligen en församlingsbo, satt vid ett bord i den första kyrkan, där pilgrimer bildade ett led, för att få den eftertraktade stämpeln. Döm om vår förvåning, när samme herre dök upp i nästa kyrka ett antal kilometer senare längs vägen. Eller var det hans tvillingbror? Tror inte det, för han kände igen oss och vi fick en guidad tur till dopfunten. Han talade endast spanska. Vi tror att han var döpt i just den dopfunten.

Den första kyrkan ådrog sig vårt intresse av en särskild anledning. En skulptur föreställande en man, som håller i en karta på Afrika med texten:

Afrika o muerte

Vad betydde det? Min första reaktion var att Afrika var dött. Men vid närmare eftertanke insåg jag att personen avlidit i Afrika. Skulpturen föreställde Sankt Daniel Comboni från Italien. Han var romersk katolsk biskop i Sudan mot slutet av 1800-talet. Han avled också där. Av någon anledning var han skyddshelgon för denna lilla kyrka i nordvästra Spanien.

Spännande att möta en missionärskollega från en
nordligare del av den stora kontinenten Afrika.

Hustrun skaffar sig vänner både här och där.

Det var i vart fall mycket trivsamt att äntligen komma in i en kyrka och dessutom finna en representant för den lokala församlingen där.

En mycket välsmakande dessert. Och en kaffe på det, förstås!

Vid vårt lunchställe var vi med om en annan speciell upplevelse. Vi hade redan tidigare smakat på traktens specialitet vad gäller bakverk:

Tarta Santiago

En mandeltårta som var riktigt god. Ofta såg vi dem liggande i sina förpackningar på bardiskar och insåg att de nog tillverkas vid större bagerier. Ungefär som Delicato på våra breddgrader. Men på detta näringsställe erbjöds ägarinnans egen version. Det kunde vi inte motstå. När vi skulle sätta tänderna i varsin bit, kom värden ut med en liten karaff med vanligt rödvin. Sedan instruerade han oss i hur vi skulle hälla lite rödvin på kakan och på så sätt skapa en slags savarin. Mycket gott. Den söta kakan och det ordinära rödvinet gifte sig, som det brukar heta.

Repstump på plats och ryggsäcken så gott som ny!

Under dagen fick jag också laga hustruns ryggsäck ytterligare en gång. Den kvarvarande ståltråden brast mer och mer. Jag lyckades få tag på en snörstump under en byggnadsställning och den var betydligt enklare att hantera än ståltråden.

Vi kom fram till Melide, där vi skulle stanna för natten. Värdinnan på hotellet bad om ursäkt för avsaknaden av hiss. Rummet låg på tredje våningen och jag räknade till 57 trappsteg. Ingen större fara men efter ett par mils vandring och med ryggsäck och allt är det en annan sak. Hustrun var måttligt förtjust. Att jag gjorde hoppsa-steg hjälpte inte riktigt upp situationen. Men rummet var bra.

I Melide fick vi reda på att det skulle firas pilgrimsmässa på kvällen. Så här i efterhand förstår vi att det nog dagligen sker på de flesta större orter. Men vi hade ju bott på en del mindre ställen och därmed gått miste om mässorna.

Vi blev mycket positivt överraskade. En kvart innan mässan började, kom det in en kvinna med sju-åtta barn i släptåg. De var klädda i helt vanliga sommarkläder och småsprang fram till sakristian. Sedan såg vi hur prästen tålmodigt instruerade dem i olika uppgifter. Några liturgiska dräkter blev det aldrig tal om. Barnen deltog som de var. Textläsning, bön, dukande av altaret och annat. Mycket fint. Våra vänner från Guatemala deltog också i mässan. Igenkännandets glädje.

Mindre än 60 km kvar till det hägrande målet.

En särskild frågeställning gäller huruvida vi som lutheraner kan ta emot nattvard i en romersk katolsk kyrka. Den officiella linjen känner vi till. Endast romerska katoliker kommunicerar. Vi andra tar emot välsignelsen. Denna mässa gjorde vi för enkelhets skull så, att vi gick fram och la höger hand på vänster axel. Prästen var med på noterna och tecknade oss med kors i pannan. Det är också fint. En slags respekt för att vi fortfarande har en bit kvar på vägen mot synlig enhet.

Slutligen en reflektion över nedskräpning och klotter. Med jämna mellanrum finns betongpelare som en märkning av leden. På dessa finns pilgrimssnäckan och de berättar även hur långt kvar det är till Santiago de Compostella. Det betyder mycket. Dels för att inte gå vilse, dels för att få ny energi, när man ser att avståndet till målet minskar. Jag sökte med ljus och lykta efter en som inte var nedklottrad. Den ville jag fotografera. Och jag fann också en. Glädje! I vissa städer finns det även snäckor i trottoaren. På sina håll hade dessa plockats bort. Som souvenirer? Så onödigt. Vad gäller nedskräpning, så förekommer det i viss utsträckning. Exempelvis lämnar människor toalettpapper, när de uträttar sina behov i någon dunge. Mindre trivsamt. Det går väl ända att gräva ner eller dölja under en sten. Men på det stora hela var det rent och snyggt. Det är ändå väldigt många människor som vandrar, cyklar eller rider längs leden.

Afrika i fokus

Barnen får prova på att hålla i jorden. Foto: Matilda Göranzon

- Idag är det vi vuxna som styr världen men i framtiden kommer ni barn att ta över. Så därför får ni nu prova att hålla världen.

Ungefär så sa Amanda Parrow, som ledde barnens stund och söndagsskolan i Sankta Maria kyrka, Uppsala, tidigare idag. Så fick de barn i kyrkan som ville, komma fram och hålla i jorden. Enkelt och föredömligt.

Detta var en del av mässan, som inledde en dag med överskriften:

Öppet för alla om Afrika

Tidigare missionärerna Elisabeth och Erland Hillby hade tagit initiativet. De har arbetat för Svenska kyrkans mission bland annat i Tanzania. Bland de medverkande fanns vokalensemblen Uppslaget. De sjöng både i mässan och vid den efterföljande samlingen. Hans Engdahl, tidigare missionär och professor i Sydafrika, berättade om tre viktiga afrikanska teologer. John S Mbiti, Desmond M Tutu och James H Kone. Mbiti är en mycket betydande afrikansk teolog. Tutu beskrivs mer som en företrädare för Black Theology liksom Kone, som avled tidigare i år, och var verksam i USA. Elisabeth Hillby berättade om utbildning för f d pojksoldater i Sydsudan. Erland Hillby talade om viktiga förebilder för Tanzanias lutherska kyrka och dessutom berättade några från Helga Trefaldighets församling om en resa till Anafora i Egypten.

Ett seminarium med Olle Kristenson var utlovat liksom dans även grupp Afarer från Etiopien. Jag tror dock att dessa två programpunkter ströks av olika skäl. Hustrun och jag medverkade genom att leda kontextuellt bibelsamtal.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket av innehållet. Det verkade dock som om deltagarna var nöjda. Visst troppade en del av efter några timmar – så är det ju ofta. Men i stort sett var det livliga samtal och goda möten.

Det kändes viktigt att vara med. Det är inte så ofta som en av världens största kontinenter – Afrika – står i centrum. Helst skulle ju afrikanska röster få höras. Nu får det vara gott nog att vi som har bott många år i Afrika och återvänt på besök, får möjlighet att berätta.

Vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans. Det fanns också försäljning av afrikanska kläder och hantverk.

En viss tveksamhet hade vi inför underrubriken:

Från Kap till Kairo

Det var ju Cecil Rhodes stora koloniala projekt. Att binda ihop Afrika med en telegraflinje och en järnväg från sydväst till nordost. Cecil Rhodes kallas ibland för södra Afrikas Hitler, vilket säger en del om den avsky som fortfarande finns i södra Afrika över hans inverkan.

För ett par år sedan krävde studenter och universitetspersonal i Kapstaden att den stora Rhodes-statyn framför University of Cape Town (UCT) skulle tas ner. Allt under parollen:

#Rhodesmustfall

Prästen Martina Larsson tackar Erland och Elisabeth Hillby för deras
engagemang. Även vi andra medverkande fick fina blommor.

Detta skedde också. Fortfarande finns dock Rhodes University och en stiftelse med Rhodes – och Mandelas – namn. The Mandela Rhodes Foundation. Den koloniala historien måste hela tiden berättas och ifrågasättas. Bäst är det ju när afrikaner och européer kan mötas. Om detta har jag bloggat förut. Länken kommer här.

Som jag ser det är det dock positivt att vi i alla fall försöker uppmärksamma världen utanför Europa – och gör det på ett konstruktivt sätt.

Elisabeth och Erland är två eldsjälar. Åldersmässigt pensionärer men i alla andra avseenden ytterst aktiva. Mer sådana personer behövs.

Gammal byggnad får nytt liv

En domkraft kan vara en mycket upplyftande medarbetare.

Idag har jag varit med och lyft en gammal byggnad. Eller åtminstone en del av den. Det är spännande att se hur ett hörn liksom svävar i luften med hjälp av två domkrafter. Nu var jag enbart med på ett hörn, så att säga, men det gör inte så mycket. Det visar att det som är gammalt går att förnya och förbättra och på så sätt kan ges nytt liv. Även om det verkar svårt och även om delar är murkna och behöver bytas ut.

Det är inte första gången jag är med och lyfter en byggnad med hjälp av domkraft. Förra gången skedde det i Aneby. Då gällde det bara en liten lekstuga men det byggde på samma princip.

Idag börjar de nya asyllagarna gälla i Sverige. Donald Trump blir nominerade till presidentkandidat för republikanerna i USA och läget i Turkiet ser mörkt ut. För att inte tala om situationen för världens flyktingar, svältande människor i Afrika och terrorismens offer. Listan kan göras längre.

Det är lätt att ge upp och gripas av missmod. Men på samma sätt som en gammal byggnad kan få nytt liv finns det också hopp för mänskligheten. Det kräver arbete, uthållighet och målmedvetenhet. Men det går.

Kvinnan bakom mig ...

Det är måndag morgon och jag sitter på bussen till jobbet. Jag testar hur det är att vara pendlare. Jag är kluven. Visst får jag en stund mellan hem och arbetsplats. Mellan arbetsplats och hem. En stund att varva upp eller ner. Men samtidigt går det bort 1½ timme varje dag. Jag vet inte vad jag tycker.

Undrade idag vad kvinnan bakom mig tyckte. Hon ringde hem till sina barn. Jag har hört liknande samtal förut.

Kan jag få tala med Knut-Viktor?
Hej, det är mamma. Ta de varma skorna på Dig. Och glöm inte gympa-påsen. Nu vill jag prata med Ulla-Greta.
Du får äta makaroner och fiskpinnar när Du kommer hem.

Någon gång har jag även hört en mamma ge instruktioner till en hemmavarande pappa, som ännu inte hunnit lämna hemmet.

Det går säkert att anlägga många perspektiv på detta. Just nu tänker jag på gränsen mellan det privata och offentliga. Nyss hemkommen från tre veckor i Sydafrika är just den tanken inte så långsökt. I många afrikanska samhällen finns nästan ingen gräns mellan privat och offentligt. Ja, jag vet att jag generaliserar. Men i jämförelse med vårt svenska samhälle är det tydligt. Lediga dagar upprätthålls inte på samma sätt. Lärare på skolor jobbar lördagar och kvällar om det behövs. Skolan är en slags familj även den.

Min reflektion är att bussen blir ett slags mellanting mellan hemma och på jobbet. Kvinnan bakom mig tror jag även satt och åt frukost. Det lät så. Och på sättet mitt emot satt en man och åt frukostsmörgåsen. Någon sover en stund. Den där sista kvarten, som de flesta skulle uppskattat mer i den egna sängen.

Mest fascinerad är jag dock över mobilsamtalen, som sker så öppet. Detta är ju inget nytt. Många har reflekterat över det och reagerat på det. Vi blir inbjudna i folks privata sfär.

En teori: i vårt postmoderna samhälle reagerar vi mot individualism och ensamhet genom att göra bussen och pendeltåget till en förlängning av våra hem. Vi bjuder in andra i vårt privatliv. Och ändå inte!

Bra eller dåligt? Eller har jag helt missuppfattat vad som händer?

Engellau vill ha vänlighet - inte stryk

Den 23 april publicerade Patrik Engellau en text på bloggportalen, Det goda samhället. Rubriken lockade mitt intresse:

Hur mycket stryk ska man ta?

I korthet är Engellau upprörd över att DN publicerar en artikel av Igiaba Scego, i vilken Patrik Engellau

... anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Ja, så skriver Engellau. Han skriver inte att han känner sig anklagad utan att han anklagas. Min fråga blir: "Har Scego verkligen anklagat Patrik Engellau?" Svaret är nej. Engellau nämns överhuvudtaget inte i artikeln. Däremot nämns den världsdel, som Engellau kommer ifrån. D v s Europa. Och därmed är Engellau anklagad. Menar Engellau. Dessutom verkar han anse att detta är vanligt förekommande. Att västerlänningar blir anklagade:

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså.

Varifrån han får genusperspektivet fattar jag inte. Det finns inte i Scego's artikel.

Jag har försökt läsa artikeln för att utröna om Engellaus kritik är rimlig. Jag kommer fram till följande:

1. En verklighet beskrivs, där européer framställs som priviligierade i förhållande till människor från andra delar av världen.

I det sammanhanget skriver Scego om

... Marco från Venedig eller en Charlotte från Düsseldorf ...

Med andra ord vinlägger hon sig om, i detta avsnitt om västerlänningars privilegierade ställning, att lyfta fram både kvinnor och män. Det ser inte Engellau.

Scego skriver vidare om européer:

Att resa betyder, för en europé, att man kan kombinera en rad olika transportmedel efter lust och behov ...

Motsatsen är alla världens flyktingar, som inte har detta val. Är det kontroversiellt?

2. Europa anklagas

Visst är det sant att Europa som helhet anklagas. På detta sätt bemöts idag en flykting, menar Scego:

Europa vägrar se dig i ansiktet, du är reducerad till ett problem.

Personligen uppfattar jag inte detta som att jag, Anders Göranzon, är anklagad. Men jag tar så klart åt mig och frågar: "Kan jag göra något åt detta?" Vid ett par andra tillfällen anklagas också västerlandet kollektivt:

Att resa är i dag en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden.

Andra utsagor i DN-artikeln är mer allmänt hållna:

Du är i händerna på ett ont öde som dömt dig efter din härkomst och inte för vad du har gjort.

Eller:

Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet.

Scego säger också om bemötandet i Europa såhär:

Jag skulle kunna säga att allt som finns är likgiltighet.

Visst finns en kollektiv kritik av Europa. Men måste jag, som enskild europé, ta åt mig personligen och fråga:

Hur mycket stryk ska jag ta?

Den enda gången hon verkligen anklagar någon, som jag ser det, anklagar hon sig själv:

Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt.

Och sedan för hon in något, som Engellau inte alls ser. Nämligen räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det är i den kontexten som hon beskriver det som händer i Medelhavet som ett dråp, snarare än en tragedi.

3. Det handlar mest om vad Europa inte gör

I hela artikeln är det tydligt att hon skriver om det som vi eruopeer inte gör snarare än vad vi eventuellt har gjort.

Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar.

Att Engellau upplever att han fått för mycket stryk förstår jag inte. Tvärtom menar jag att vi, som tillhör Europa, behöver lyssna på den kritik som finns här. Och som på många sätt, trots det ibland höga tonläget, är saklig.

Själv känner jag mig däremot upprörd när Engellau beskriver DN Kultur som

... ett särskilt stormigt ställe ...

i samma andetag, ja i samma mening som han skriver om drunkningsolyckorna med flyktingar i Medelhavet. Smaklöst!

Engellau är upprörd över att

... [l]andets främsta och mest prestigeladdade tidning, Dagens Nyheter, publicerar alltså en artikel där [han] anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.

Det som sedan händer i Engellaus text är att han jämställer Scegos kritik med en tänkt kritik av romer, kvinnor eller judar:

Tänk om någon hade utslungat den sortens kollektiva anklagelser mot romer eller kvinnor eller judar. Att beskylla mig för att ägna mig åt massutrotning är, enligt min uppfattning, grövre än att ...

Och så skriver Engellau fram ett par grova sterotyper, som han naturligtvis inte står bakom, men som han ändå för vidare. Obegripligt! Jag menar att det finns fog att fråga oss i Europa, kollektivt, vad vi gör för att ändra på den politik som nu förs. Ja, det är hårda ord från Scego men inte helt osakliga. Hur kan Engellau jämställa detta med de sterotyper kring romer och judar, som han för vidare i sin text?

För att förstå lite mer av hur Engellau tänker, googlar jag och hittar hans hemsida. Där finner jag en text med rubriken:

Vänlighet är en dygd

I texten beskriver han hur han träffat en engelsk präst och undrat hur denne präst hanterar det problem som Engellau beskriver såhär:

För en hederlig präst är Jesus rimligtvis en stötesten.

Den som vill kan läsa själv. Det som texten kommer fram till är att allt handlar om vänlighet. Engellau säger i texten till prästen:

England har skapat världens mest civiliserade kultur ...  England och dess ättling USA.  

Och han fortsätter:

Vad kan vara mer sympatiskt och tilltalande än detta, ett folk som inte har andra ambitioner än den älskvärda lusten att göra sina nästa så positiv till sinnes att hon köper varorna?

Så bra. Låt oss alltså inte uppröra varandra med tal om flyktingar som druknar i Medelhavet. Låt oss i stället vara lite vänligare, så att dessa världens fattiga gör det de ska, nämligen köper våra varor.

Året som gått 3

Make, präst och mycket mer
livet gott och bra sig ter

jobbar hårt och arbetsleder
morgonbön jag ofta beder

ändå vill jag annat göra
får om tjänst i söder höra

säljer hus och säger upp oss
ifrån hamnen kastar vi loss

packning, magasin och visa
ej för själen någon lisa

kurser ska jag också hinna
gå tillsammans med min kvinna

mitt i allt går far ur tiden
unnar honom denna friden

avtackning och goda tankar
känslorna i bröstet bankar

kommer sakna många vänner
tänk så många som jag känner

då på flyget snart vi sitter
fylls min varelse av glitter

Afrika, Du mor för alla
åter mig Du lyckats kalla

vilket efterlängtat ljud!
Därför jag nu tackar Gud!

Tillsammans med Tshegofatso i Bultfontein, norr om Bloemfontein

Året som gått 1

Det börjar vara dags att summera året som gått. Jag vill ta min början i det globala perspektivet. Men hur angriper jag problemställningen? Vad är det viktigaste som hänt? För att få lite struktur valde jag att göra en begränsad enkät vid lunchbordet. Mina informanter var hustrun och de tre döttrarna. Frågeställningen löd:

Vilken var den viktigaste händelsen eller skeendet inom världspolitiken 2012?

Jag fick följande svar:

Situationen i Syrien (som faktiskt två av informanterna angav som svar).

Presidentvalet i USA

Euro-krisen i relation till världen i övrigt

Naturligtvis hänger det mesta av det som sker i världen ihop. Situationen i Syrien ska jag inte försöka analysera men bara konstatera att världssamfundet av något skäl inte väljer att intervenera. Tydligen är Ryssland fortfarande att betrakta som en stormakt (om än inte en supermakt). Jag är ändå inte så mycket för att FN/EU/USA går in med militär intervention. Blev det bättre i Irak? Jag är inte säker.

När det gäller presidentvalet i USA är jag positiv till att Obama fick förnyat förtroende. Samtidigt verkar det vara ett faktum att USA’s militära närvaro i andra länder inte minskat under hans första period. Guantánamo-basen finns kvar, trots löften om motsatsen. Förmodligen har det inte så enormt stor betydelse i världen vem som styr USA. Jo, betydelse har det förstås men det är inte så att en enskild president kan ändra särskilt mycket av utrikespolitiken.

Däremot tror jag att världen ändå förändras. Att Europa just nu genomgår en ekonomisk kris kan vara något tillfälligt övergående men också tecken på en mer genomgripande förändring. Jag kanske inte helt köper Oswald Spenglers teorier om västerlandets undergång men något ligger i tanken på att alla civilisationer har sin glansperiod. Det är ju ingen sensation att påstå att Kina framöver kommer att få större betydelse. Eller varför inte Afrika. Det är ju den kontinent som har den största tillväxten (om nu det är något att stå efter). Kan det vara så att en ny världsordning står för dörren? Lika lite som jag helt köper Spengler köper jag Maya-folkets profetia om att den 13:e Bak'tun-eran tog slut förra veckan. Att jorden inte gick under verkar ju vara tydligt. Ändå tror jag att vi ser genomgripande förändringar i maktbalansen i världen. Tyvärr tror jag inte det per automatik leder till att världen blir godare. Även om jag älskar Afrika och ska flytta till dess södra del, är jag inte så blåögd så jag tror att ett rikt Afrika och ett fattigt Europa gör världen mer god. Men inte heller mindre god.

Det jag hoppas är att många människor och inte minst världens ledare i förändringsprocessen väljer att fatta kloka och goda beslut. Världen är inte styrd av ett blint öde. Vi som bor på denna planet kan påverka utvecklingen. Och våra beslut har betydelse inte bara för oss människor utan för alla levande varelser - nu levande och kommande. Huruvida de s k milleniemålen uppnås eller ej är ett sätt att mäta om världen blir bättre eller sämre. Visserligen går det framåt, om man ska tro milleniemålens hemsida men klyftorna ökar dessvärre. Om jag förstår det rätt är det sämst med mål 7 och 8, som tydligt handlar om hur vi tar hand om vår planet och hur vi samarbetar kring bistånd och handel. Jämställdheten (mål 3) imponerar inte heller. Däremot minskar fattigdomen och barnadödligheten och fler barn börjar i skolan.

Jag är ingen utvecklingsoptimist. I varje människa, liksom i mänskligheten i stort, sker en kamp mellan ont och gott. Att det goda skulle segra i vår värld tror jag inte. Inte desto mindre är det vad vi bör sträva efter. Även om världen aldrig (här i tiden) kommer att bli helt igenom god, finns det inget som säger att den inte kan bli bättre. Vi kan påverka!

Därför blir 2013 i viss mån vad vi gör det till. Och jag för min del vill försöka bidra till att världen blir något lite bättre – åtminstone i den mån jag kan påverka skeendet.

Men svaret på frågan om vilket som var det viktigaste skeendet i världen? Tja, kanske att världen förändras (som den alltid gjort) och att andra delar av världen får det bättre. Lärdomen skulle kunna vara att gå in i framtiden med ett öppet sinne och inte själviskt och räddhågset tänka på sig själv utan vara med och, i möjligaste mån, bygga en bättre värld! Deo volente! In šā' Allāh! God willingly! Om Gud vill!

Vilket jag tror att Gud faktiskt vill! Så vad hindrar oss?

Från FN-högkvarteret i New York. Ett vapen ombyggt till gitarr.

Att mista sina föräldrar

Imorgon, för tre veckor sedan, dog far. Det skedde inte på något dramatiskt sätt. Han dog i sin egen säng ganska precis vid midnatt. Han hade hunnit fylla 90 år och det är som en 100-årig kvinna i Västerbotten en gång sa till mig:

Unga människor kan dö men gamla människor måste dö.

När jag på morgonen fick veta det, satte jag mig i bilen och körde de tre timmarna till västkusten. Vi gjorde i ordning far. Vi la honom, iklädd prästkläder, i en kista. Den barnsligt trosvissa tanken var och är att det finns en fortsättning. En himmelsk gudstjänst, där far kan fortsätta som präst.

Varför gör vi ordning våra döda inför begravningen? Vi gör det på olika sätt i olika kulturer. I den traditionella Zulu-kulturen läggs de döda upp och ner - i fosterställning - eftersom de då lättare kan återfödas i förfädernas värld, som finns som en spegelbild till vår värld. I andra traditioner och kulturer gör man annorlunda. Men i de flesta sammanhang gör man något.

Det är starkt att få göra i ordning sin egen förälder. Tvätta och klä i den sista dräkten. Jag var med och gjorde det med mor och det var viktigt att få göra det också med far. Det var viktigt för mig att få sörja med mina händer och med min kropp.

Imorgon blir det begravningsgudstjänst och gravsättningen sker på måndag. Då lägger vi far i samma grav som mor. Då kommer vi – på afrikanskt vis – få möjlighet att lägga en spade jord i graven. Vi fyller den inte, det gör personalen på kyrkogården, men vi är med. Även det ett sätt att sörja med kroppen.

Det är inte så långsökt att något afrikanskt finns med kring fars begravning. På 1960-talet arbetade han för Svenska kyrkohjälpen och reste bland annat i Östafrika. Om detta pratade vi det sista samtalet vi hade förra månaden. Jag inser att jag borde frågat mer. Gör man inte alltid det, när det är för sent att ställa fler frågor?

Tiden mellan dödsfall och gravsättning ska enligt en ändring i begravningslagen inte överstiga en månad. I många andra delar av världen sker det inom en vecka. Det är nog bra att det satts en gräns. För tiden mellan dödsfall och begravning är speciell. Själva bearbetningen – sorgearbetet – går in i en annan fas när begravningen varit. Så känns det påtagligt för mig just nu. Jag vet inte hur min väg i detta kommer att se ut. Är man yngst i en syskonskara, som jag är, blir det inte lika dramatiskt att nu tillhöra den äldsta generationen. Jag är ju ändå yngst! Men det är naturligtvis speciellt att inte längre ha sin far och mor i livet.

Detta delar jag med många andra. Med dem som mist sina föräldrar men också på ett sätt med dem som har föräldrar, som av olika skäl inte finns där eller ställer upp. I någon mening får varje människa uppleva mer eller mindre av detta. Föräldrar är inte supermänniskor. Ibland räcker de/vi inte till. Det betyder ju att livet är ett ständigt sorgearbete. Hela tiden får vi arbeta med vår besvikelse – stor eller liten. Men när nu mina föräldrar definitivt inte finns kvar i världen sker något annat. Att det är naturligt, det vet jag. Vad det kommer att göra med mig, vet jag inte.

Jag finner dock styrka i Gudsgemenskapen. Min tro och erfarenhet sedan mor dog, är att Guds rike går rakt genom tid och rum. Därför är de inte borta utan kanske snarare hemma. Därför fanns i dödsannonsen, utöver korset - som var självklart också scouternas internationella symbol med betydelsen: Jag har kommit hem!