Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Älven i mig

Anledningen till att jag läst denna bok var att mina tre syskon hade aningen läst den eller införskaffat den. Jag ser fortfarande fram emot att vi kan dela våra intryck vid tillfälle.

Boken är skriven av Jannete Hentati och den är utgiven på Albert Bonniers förlag år 2023. Författaren är född i Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). Vad jag förstår har hennes mamma och morfar arbetat vid vattenfall. Trots det (eller på grund av det) vill hon ta reda på hur utbyggnaden av Lilla Luleälven och Stora Luleälven påverkats av alla regleringar. Å ena sidan bidrar alla kraftverk till det svenska elsystemet och har en avgörande roll för den gröna omställningen, å andra sidan utgör utbyggnaden en enorm exploatering av hela området runt älvarna.

För Jannete Hentati handlar det också om att söka sina egna rötter. Och hon upptäcker att de finns i älven och bland de människor som lever i och kring älven. Hon och hennes man färdas till en rad olika platser och möter människor från alla sammanhang. Inte minst ett stort antal samer.

Det är speciellt att från sidan 143 och framåt läsa om en person som var ingift i vår släkt. Dåvarande rektorn för Samernas folkhögskola i Jåhkåmåhkke, Lennart Wallmark, beskrivs som en viktig person i motståndet mot en fjärde reglering av det som kom att kallas Akkajaure. Motståndarna fick på ett sätt rätt i vattendomstolen. Den konstaterar att Vattenfalls förslag om ytterligare relgering är otillåtet enligt vattenlagen. Ändå beslutas att utbyggnaden får ske. Att dispens från lagen ska ges. Lennart Wallmark var gift med Ingeborg Ekstedt. Hon var kusin med min mormor. Jag minns att vi hälsade på dem en gång i Åsele, där han tjänstgjorde som präst efter att ha slutat på Folkhögskolan.

Vår familj bodde invid Stora Luleälven år 1965 och 1967–70. Först i Miessávrre (Messaure) och sedan i Bårjås (Porjus). Messauredammen är älvens största. Det är en 2 kilometer lång och 101 meter hög, jord- och stenfyllnadsdamm.  Porjusdammen är den äldsta. Byggd 1910–15. När vi bodde i Bårjås var vi ofta på andra platser längs älven. Far var präst i Bårjås och då ingick det att leda gudstjänster i Ålloluokta, Sáltoluokta (Saltoluokta) och Vájsáluokta (Vaisaluokta). Vi bodde vissa helger i de tjänstebostäder som fanns. Det är goda minnen. En nylövad kåta med renskinn. Vi sov sida vid sida i våra sovsäckar. Nära marken.

Det innebär att väldigt många av de platser som beskrivs i boken är bekanta. När jag läste boken slog det mig att jag också har en del av mina rötter just där. Samma frågor som författaren ställer har också jag. Jag håller med när hon skriver:

Obs! Obs! Glöm ej: Priset på el står alltid – bör alltid ställas – i relation till priset för el.

Naturen betalar ett högt pris. Samerna betalar ett högt pris. Våra efterkommande betalar ett högt pris. Samtidigt är det som Anna Andersson skriver i en recension i Aftonbladet:

Inte någon gång säger Jannete Hentati, eller någon hon pratar med, att man inte borde ha byggt ut Lule älv.

Frågan är helt enkelt väldigt komplex. Men det minsta vi kan göra är att också benämna det höga pris som betalas för utbyggnaden.                                                                                                              

Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.

Några intryck från Saepmie

Den senaste tiden har Saepmie gjort sig påmint på flera olika sätt. (Saepmie är sydsamiska. Det kan också skrivas Sápmi, Sábme eller Sábmie.) Det blir nu några bloggposter om samer och om det samiska. Jag skrev för en tid sedan om en teaterföreställning som påverkade mig (och hustrun) djupt. Det går att läsa den bloggposten här. Nu har jag läst boken som ligger till grund för teaterföreställningen.

Herrarna satte oss hit

I nästa bloggpost ska jag kommentera boken lite mer. Men jag har också läst en annan bok, som heter:

Älven i mig

Det var min syster som tipsade. När båda mina bröder också hade skaffat boken gjorde även jag slag i saken. Helst skulle jag velat låna den på bibliotek men den var utlånad i hela Uppsala, så jag fick köpa ett exemplar. Mycket läsvärd. Det blir en egen bloggpost även om den. Boken handlar inte i första hand om tvångsförflyttningarna, de som det berättas om i ”Herrarna satte och hit”. Här är det regleringen av älvarna som beskrivs och det handlar helt och hållet om Luleälven. Både stora och lilla. Regleringarna av dessa vattendrag ledde förstås till förflyttningar av samer även de. 

Denna vecka har dessa båda böcker landat i min vardag eftersom vi har haft sammanträden i tre dagar. Sammanträden som rör bibelöversättning till lulesamiska och sydsamiska. Först två späckade mötesdagar i Uppsala tisdag onsdag. Därefter reste jag till Staaren (Östersund) där vi i augusti ska lansera Nya testamentet på sydsamiska. Det var viktigt att på plats få se lokaler och även möta personer som är viktiga i lanseringen. Jag leder den grupp som planerar lanseringen.

Bland annat fick vi se Mariamaljan i Stora kyrkan. Det är en stor mässingsplatta som representerar Maria, Jesus mor. Den påminner också om de smycken som samer bär i sina dräkter. De kan ibland vara av silver, ibland av mässing. Den är placerad till vänster om högaltaret uppe på en balkong men den går att flytta. I ett reportage från SvT medverkar utöver konstnären, Anna Maria Marsfjell, även prästen Karolinn Strandberg. Karolinn är med i vår projektgrupp och det är även Sofia Strinnholm, som syns på bild i reportage. Länken kommer här.

Att få vara med i arbetet för att Bibeln ska bli tillgänglig på de samiska språken är stort för mig. Det är som att en cirkel från min uppväxt sluts.

På väg hem från Staaren hittade jag en skrift på tåget. Den heter

[Kultje]

Den är utgiven av Vattenfall. Jag hittar ingen förklaring till namnet. Trodde först att det kanske kunde vara samiska men jag är tveksam. Eftersom det är hakklamrar runt ordet kanske det ska uppfattas som fonetisk skrift och i så fall ska det utläsas som det engelska ordet för "kultur":

Culture

Tidningen handlar om den enastående utvecklingen i norr. Om den gröna omställningen. Jag kunde kommentera mycket i den. Visst är det hoppfullt med grönt stål och allt annat. Men det jag undrar är, har någon reflekterat över vad detta betyder för samerna?

På sidan 81 dyker dock några rader om samerna upp. Det är i en artikel som heter

Norrbotten ur en äventyrares ögon

Det handlar om Linda Åkerberg som är just äventyrare.

För Linda innehåller Norrbottens historia två berättelser – den svenska och den samiska – som sedan blandas och blir nutidshistoria.

Men på intet sätt antyds att samerna fått och får betala ett högt pris för den industriella utvecklingen, både nu och då.

Hon skriver även om Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) som också förekommer i boken ”Älven i mig”. Linda Åkerberg skriver att platsen ”berättar om Sveriges historia från industrialism till sent 1900-tal.” Men inget om hur regleringen av Stuor Muorkke påverkade samerna.

På näst sista sidan skriver förre statsministern, Göran Persson. Han berör bland annat sitt uppdrag som styrelseordförande för Vattenfall. Han skriver:

Det här uppdraget, att vara ordförande i LKAB, är det finaste uppdrag jag har haft.

Det säger en del om omfattningen av denna omställning. Han avslutar med att önska människor välkomna till Norrbotten:

Här finns framtiden.

Men inte heller han har något som helst att säga om samerna. Jag återkommer till de båda böcker jag läst. För det finns mer att säga.

Bággojohtin (tvångsförflyttning)

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort på Uppsala statsteater. Igår utnyttjade vi en del av det. Vi gick på ett generalrepetitionen av

Herrarna satte oss hit

Föreställningen bygger på en bok av Elin Anna Labba. Hon fick Augustpriset för bästa fackbok 2020. Boken – och teatern – handlar om hur renskötande samer i Sverige tvångsförflyttades i början av 1900-talet. På stadsteaterns webbplats läser jag:

Myndigheterna kallar det för en dislokation. Men på samiska föds ett nytt ord; Bággojohtin (tvångsförflyttning).

Föreställningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. (Giron heter Kiruna på svenska). Stina Oscarson har skrivit manus. Malin Stenberg står för regin. Hon satt inte långt från oss. När vi gick, stannade vi till och pratade med henne. Hon berättade om hur spännande det känns att de ska turnera med föreställningen i Sápmi. Det kan vi absolut föreställa oss. Vi blev oerhört berörda. Hur mycket mer kommer inte personer i Sápmi dras med i föreställningen.

Det är en relativt kort föreställning. Den var över på 1 timme och 15 minuter. Ingen paus. Det är fyra skådespelare och de varvar nordsamiska och svenska. (Vi förstod på regissören att det också är några ord på lulesamiska med). Så fort det talas samiska kommer svensk text upp på en skärm. På samma skärm visas också bilder på de samer vars berättelser återges. Vid några tillfällen spelas också inspelningar upp. Starkt var att höra när en kvinna på 1920-talet jojkar själva bággojohtin.

Trots allt var det generalrepetition. Vid tre tillfällen bad skådespelarna sufflören om hjälp. Det gjorde absolut inget. Vid ett tillfälle tog de om en slags dans. Med inbjudande leenden sa de:

Det här tar vi om, va?

Föreställningen sattes upp på stadsteaterns lilla scen, vilken gjorde hela upplevelsen mer intim och det uppskattade jag.

Några ortsnamn jag uppfattade var Sáltoluokta, Ultevis och framför allt Vájsáluokta. På dessa platser var min familj ofta när jag växte upp. Vi bodde i Bårjås (Porjus). Far var präst i församlingen. På vår och höst fanns samerna i Sáltoluokta och vissa helger var vi där. Då firades gudstjänst i kyrkkåtan och vi bodde i prästkåtan. Ganska ofta gick vi upp på Ultevisheden, för där var det myggfritt. Någon gång besteg vi Lulep Kierkau. Utsikten över Stora lulevatten en klar sommardag är fantastisk.

På slutet av sjuttitalet var jag intervjuad i tidningen Året Runt. De gick runt på
Stockholms central och även jag fick frågan vilken plats i Sverige som är vackrast.
(Kul att även radioprofilen Hasse Tellemar intervjuades.)

Mitt i sommaren var det kyrkhelg i Vájsáluokta. Dit fanns på den tiden ingen bilväg. Sista tre timmarna – från Vietas – åkte vi båt. Jag var inte mer än åtta-nio år men jag minns så väl samtalet med den gamle samen Per Utsi, då han berättade om tvångsförflyttningen, samtidigt som han visade mig hur man gör skohö, att ha i skorna på vintern. Något jag berättat om i en tidigare bloggpost. Just Vájsáluokta nämndes ofta i föreställningen. En plats dit många förflyttades och trodde att de skulle få stanna. Bara för att upptäcka att de skulle flyttas ytterligare. Vájsáluokta ligger vid foten av berget Áhkká, som finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hans som reser på en gås. Ledargåsen heter Akka.

Som generalsekreterare i Bibelsällskapet gläds jag över den språkrevitalisering som sker i samband med att Bibeln översätts till olika samiska språk. Den senaste nordsamiska bibelöversättningen var klar 2019. Nya testamentet finns sedan länge på lulesamiska och arbete med Gamla testamentet pågår. I augusti ska Nya testamentet på sydsamiska lanseras. Det sker i Östersund 23-25 augusti och då är det första gången hela Nya testamentet finns på sydsamiska. En så kallad editio princeps. Det är en stor händelse. 

I en tid när storsvensk nationalism åter breder ut sig är rösterna från Sápmi så oerhört betydelsefulla. Inte bara för samerna utan för oss alla. Därför är jag så tacksam för att vi kunde se denna mycket berörande föreställning. Den rekommenderas varmt.

Urfolksspråk

Som jag tidigare skrivit är bibelöversättning till de nationella minoritetsspråken en viktig del av Bibelsällskapets arbete. Precis när jag började som generalsekreterare hösten 2019 hade arbetet med att översätta Bibeln till nordsamiska slutförts. Det är den samiska varietet som talas av flest människor. Runt 20 000 tror jag det är. Dessa bor i Norge, Sverige och Finland, så arbetet var ett samarbete mellan bibelsällskapen i dessa tre länder, även om Svenska Bibelsällskapet kom in ganska sent i processen. När Biibbal 2019 var klar hade det gått en bra bit över 100 år sedan förra gången översattes till nordsamiska.

Nu pågår arbete med översättning till lulesamiska och sydsamiska. Det är betydligt färre som talar dessa språk. Mellan 500 och 1000 personer behärskar sydsamiska. Och några fler lulesamiska, om jag har förstått saken rätt. Det innebär en stor utmaning när det gäller att få tag på översättare. Att få tag på någon som är utbildad exeget (bibelvetare) och kan sydsamiska, är ännu svårare. Därför tillämpas en delvis annorlunda metod. De som översätter utgår från den norska texten från 2011. Sedan återöversätts den sydsamiska texten till svenska – ord för ord. Detta görs för att en exeget, som inte kan sydsamiska, ska säkerställa att översättningen stämmer med grundtexten. Med andra ord är det ett tidskrävande arbete. 2024 ska Nya testamentet på sydsamiska vara klar. Då är det en så kallad editio princeps, första utgåvan av Nya testamentet på sydsamiska. Det blir stort att få vara med om det.

Arbetet med lulesamiska sker på samma sätt. På lulesamiska finns en äldre bibelöversättning från 1903. Hundra år efter den kom en ny översättning av Nya testamentet. Nu arbetar vi med Gamla testamentet. Det ska vara klart under senare delen av 2020-talet. Det är Svenska Bibelsällskapet som har ansvar för detta översättningsprojekt. Men vi samarbetar med Det Norske Bibelselskap, Den norske kirke och Svenska kyrkan. (Samma gäller sydsamiska, men där har det norska bibelsällskapet huvudansvaret.)

Det finns också fler urfolksspråk bland de samiska varieteterna. Umesamiskan talas av väldigt få men det är desto fler som skulle önska att det fanns fler bibeltexter översatta. Den första bibelöversättningen på samiska från 1755 var förmodligen en umesamisk översättning. Vi hoppas att det i framtiden ska finns möjlighet att göra något även på detta område. Sedan finns också andra varieteter, som exempelvis pitesamiska.

De samiska språken eller varieteterna är nationella minoritetsspråk i Sverige men mer än så. De är också urfolksspråk. FN har utnämnt 2022–2032 till ett decennium för urfolksspråk. På Sametingets webbplats går det att läsa vad ett urfolk är:

Etniska grupper som är de ursprungliga eller först kända invånarna i ett visst geografiskt område, kallas ofta urfolk eller ursprungsfolk (indigenous people) till skillnad från grupper som bosatt sig i eller koloniserat området under modern historisk tid. Därtill ska urfolken ha behållit traditioner och kulturella särdrag som associeras med landområdet, naturen och klimatet. 

När jag var 7 år flyttade vi till Bårjås (Porjus) och där gick jag lågstadiet. Det känns som om en cirkel sluts när jag nu får vara med och främja bibelöversättningsarbete till flera samiska språk. Under åren 1967-70 blev vi på olika sätt inbjudna i samernas liv och det är goda minnen som jag värdesätter.

 

Om navelsträngar och modersmål

På väg hem från Bokmässan i Göteborg reflekterar jag över några seminarier vi besökte. I några kommande bloggposter kommer jag att berätta om några saker jag lärt mig.

På lördagsmorgonen lyssnade vi till Åsa Simma, teaterchef på Giron Sámi Teáhter. Som framgår av namnet är det en samisk teaterscen i Kiruna. Med i samtalet var också Sabata Mpho Mokae, sydafrikansk författare som framför allt skriver på SeTswana. Samtalet leddes av Helena Thorfinn. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae läste dikter på sina egna språk. Jag får erkänna att jag hängde med bättre i dikten på SeTswana än på nordsamiska (tror det var det). Oavsett vilket är det befriande när olika språk får ta plats, även om man inte förstår orden. Det finns en djupare förståelse.

Seminariet hade rubriken Förlorat land. Men det handlade kanske mest om förlorade språk. Eller egentligen om både och. Landet och språket går nog inte att skilja åt. 

Sabata Mpho Mokae berättade om vad dikten han läste handlade om. Den berättade hur hans pappa som alla fäder i släkten begravt Sabatas navelsträng under ett träd. Den djupa symboliken var att det nyfödda barnet därmed förenas med jorden. På samma sätt som det varit förenat med modern. 

Vad händer då om en familj tvångsförflyttas från en plats? Då klipps navelsträngen till jorden av. I Sydafrika tvångsförflyttades oerhört många människor under apartheidtiden. Det handlade inte bara om ekonomi. Det handlade om ekonomi men även om djup andlig tillhörighet.

Från denna berättelse om det förlorade landet gled samtalet över till att handla mer om det förlorade språket. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae berättade om hur deras folk fråntagits sina språk. Och det fortsätter. Det är därför Sabata valt att skriva sina böcker på SeTswana.

Landets (markens) och språkets betydelse är svår att riktigt begripa för den, som liksom jag, aldrig blivit utsatt för tvångsförflyttning eller blivit förbjuden att tala sitt språk. 

Det var ett oerhört viktigt samtal som jag bär med mig. Jag menar också att det är bra att alla som bor i Sverige får chans att lära sig svenska. Men jag vill inte delta i misstänkliggörandet av andra språk. Därför är det meningsfullt att arbeta i Bibelsällskapet där vi översätter Bibeln både till svenska och flera nationella minoritetsspråk och i Bibelbutiken säljer biblar på mer än 100 språk. 

The Church is universal

This morning I attended the Gottesdienst (Service) in Stadtkirche Karlsruhe. It belongs to the 

Evangelische Landeskirche in Baden. This denomination is unified, which means that it is a merger between the Lutheran and the Reformed. Some of the German landeskirchen are that. The unification of the church in Baden took place in 1821. 

The service was held in German, and I was surprised that I could follow rather much, even the sermon. The theme was about the gifts that God gives to us. This was also the theme in Church of Sweden last Sunday, when I led the Eucharist service in Vindhemskyrkan in Uppsala. Such a coincidence. Our choir – Fyris Kammarkör – sang that Sunday, and the Choir Leader, Nils Pålbrant, asked me if I could suggest a song. I looked in some books and found a German hymn, translated into Swedish by the renown hymnwriter Per Harling. I had never seen the song before, but I felt that the text was in line with the theme.

Today we sang exactly that hymn in the service. Isn’t that amazing? And I must say, that the preacher today said a few things that I also touched upon last Sunday. Especially that the gifts are given to the community and not to us as individuals. It is biblical, so I take it for granted that preachers should draw that conclusion. It is still reassuring to realise that we are in line with each other.

Two new elders were installed, and it felt nice to be part of that, too. And also, to be part of the Eucharist which we shared in a different manner, forming full circles in front of the altar and receiving soft bread in pieces and wine or juice in small cups.

After a few planning sessions in preparation for the start of the preassembly I ended by taking part in a ceremony with the indigenous preassembly. We were approximately 60-70 people in a circle and the meaning of the ceremony was to acknowledge that the whole assembly takes place in a specific space. Led by representatives of different indigneous peoples from all over the globe, including sami people from my part of the world, we greeted soil, water, fire and wind. All was closed with the blessing. I felt privileged to be part of this. Now it feels good to rest and tomorrow I am prepared.

 

 

 

Bibelsällskapet - del 7: olika språk.

I tisdags åkte jag upp till Jokkmokk. Det är tredje gången i år som jag åker en längre sträcka tåg. I januari blev det en resa till Småland och en till Västerbotten. Denna månad en till Jokkmokk och om några veckor till Småland igen och i samma veva Skåne. Svenska Bibelsällskapet är hela Sveriges Bibelsällskap. Från norr till söder.

Det är allas Bibelsällskap. Bland våra huvudmän har vi inte bara kyrkor och samfund utan några andra organisationer finns också med. Svenska akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns också representerade i huvudmannarådet. (När jag nämner detta för en del av det uppväxande släktet, som aldrig hört ordet ”vitterhet” tror de att det finns en ”bitterhetsakademi”. De blir väldigt imponerade över att någon också tänkt på detta behov!)

Att Svenska akademien är en av huvudmännen skulle kunna peka i riktning att Svenska Bibelsällskapets uppdrag endast är att översätta Bibeln till svenska och nå dem som talar svenska. Men så är det inte alls. Dels finns Ekumeniska rådet i Finland också med som huvudman, vilket visar att vi arbetar för svensktalande även i andra länder, dels arbetar vi med översättningar till andra språk än svenska. Några av de erkända minoritetsspråken i Sverige håller vi precis på med: meänkieli och fler av de samiska varieteterna (för tillfället sydsamiska och lulesamiska). Dessutom säljer vi ju biblar på ett antal andra språk, som också talas i Sverige, i Bibelbutiken.

Kungaparet ser rätt så glada ut. Längst t v Ingrid Inga.

Därför var det också rimligt att jag som generalsekreterare i höstas skrev till hovet för att erbjuda kungen ett exemplar av Biibbal 2019, Bibeln på nordsamiska. Svaret kom i december. Kungen ville gärna ta emot Biibbal 2019 men helst i Jokkmokk i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Därav min resa i den gångna veckan.

När vi hade överläggningar med de projektgrupper som arbetar med bibelöversättning till sydsamiska och lulesamiska fick jag rådet att be någon same vara med och överlämna bibeln. På så sätt skulle det nordsamiska språket också kunna höras i samband med överlämnandet. Därför bad jag ordföranden i Svenska kyrkans samiska råd, Ingrid Inga, att vara med. Trots det lärde jag mig också att läsa en psaltarvers (Ps 119:105) själv. Jag kan inte låta bli att fascineras över språk och ser det alltid som en positiv utmaning att försöka lära mig.

Du sátni lea lámpá mu juolgái
ja čuovga mu bálgái.

I Bibel 2000 står det:

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.

Mitt korta anförande följer nedan:

Det är med stor tacksamhet vi idag överlämnar ett exemplar av Biibbal 2019 till Bibelsällskapets beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
År 2019, UNESCO:s internationella år för urfolksspråk, slutförde bibelsällskapen i Sverige, Norge och Finland arbetet med en ny nordsamisk bibelöversättning.
Teamet av översättare från de norska, finska och svenska delarna av Sápmi, har fått lägga många timmar på att hitta en gemensam stavnings- och språkstil som omfattar hela det nordsamiska språkområdet.
Vi hoppas och tror att denna bibelöversättning ska vara betydelsefull för standardiseringen av det nordsamiska skriftspråket.
Det är också vår övertygelse att Bibelns ord genom denna historiska översättning får nå ännu fler människor. På deras hjärtas språk.

Därefter läste Ingrid Inga ett längre stycke ur Bibeln (Psalt 96:10–13) på nordsamiska:

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.
Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,
marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla
inför Herren – se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Det var en av mina medarbetare som hjälpt mig att välja detta bibelord. Mycket passande. Dels konstateras att Gud står över alla världsliga ledare, dels talar psalmen om att Gud dömer rättvist, med oväld. Det uppfattade vi som ett viktigt budskap med tanke på Girjasdomen. Dessutom beskriver psaltarpsalmen att även skapelsen har en egen roll att spela.

Ingrid Inga övertygade mig dessutom också om att vi borde ge kungen och drottningen varsitt exemplar av Bibeln. Det blev väldigt bra. Jag är glad att jag lyssnade på det rådet.

Samma dag hade också Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och biskopen i Luleå Stift, Åsa Nyström, publicerat ett uttalande, där de fördömde den rasism som getts uttryck för genom hot och hat efter Girjasdomen. Viktigt. Länken kommer här.

Körmusik

När jag ser tillbaka på mina hittills snart 57 levnadsår inser jag att mitt största fritidsintresse har varit och är körsång. Jag räknade efter för ett tag sedan och tror att jag sjungit i minst 15 körer i mitt liv:

2016-	Fyris Kammarkör, Uppsala
2007-10	Sancta Birgittae Sångare, Kalmar
1996-99	Carpe Diem (kvartett), Aneby
1988-90	Skellefteå Kammarkör
1988-90	Bastuträsk kyrkokör
1980-87	Allmänna sången, Uppsala
1985-86	Collegium Cantorum, Uppsala domkyrka
1978-80	Uppsala kommunala musikskolas kammarkör
1977-84	Schola Cantorum, Uppsala domkyrka
1976-77	Vindhemskören, Uppsala
1976-78	S:t Olofs Ungdomskör, Uppsala
1976-79	Cantemus, Fjellstedtska skolan kör, Uppsala
1975-76	Tåsjö kyrkokör
1975	Hotings centralskolas kör
1970-73	Barnkören, Långträsk

Tillbaka i Uppsala efter många år norröver eller söderut går vi på en del konserter. Inte minst när äldste sonen sjunger. Vilket han gjorde idag. Han är med i Västgöta Nations Manskör (VGMK) även känd som Korgossarna.

Masja Goundorina leder kören i Voujnha Biegga.

De firade 25 år idag, i Uppsala Missionskyrka. Eller 405 år. Det berättas att kören fanns redan 1632. Jag undrar om det är sant. Det mesta som sägs under en konsert med Korgossarna är nämligen ytterst skämtsamt. Eller vad säger ni själva om att Ingemar Bergmans hela filmproduktion i själva verket är en hyllning till manskörssång i allmänhet och VGMK i synnerhet. Tja, vem vet?

Mitt i all studentikos humor fick vi lyssna till god körmusik. Alltifrån klassiska manskörssånger som ’Hej, dunkom’ till mer nutida stycken som ’Syokonsulentens marsch’.

Konserten innehöll tre versioner av VGMK. En storkör med nästan alla de som varit med under dessa 25 år. En mindre version med korister som övat extra inför denna konsert och så den minsta uppsättningen: de som är aktiva i kören idag. De sistnämnda sjöng verk av Poulenc, Rautavaara och Schubert. Allt under god ledning av den nuvarande dirigenten, Rebecka Gustafsson (vars far jag märkligt nog haft som student vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut).

Det som fastande mest hos mig var ändå när en av körens tidigare dirigenter, Masja Goundorina, som nu dirigerar Allmänna Sången, ledde kören i stycket:

Voujnha Biegga

Verket har text på Lulesamiska (tror jag) av Johan Märak. Johan har varit kyrkoherde i Jokkmokk och jag har känt honom sedan jag var barn. I stycket gav kören prov på stor inlevelse när de både sjöng den finstämda texten och imiterade många slags djur, som möter i fjällvärlden. Allra sist uppfattade jag en renhjord, som sprang över kalfjället.

Texten med översättning - från programbladet.

Det var fint att få ta emot välsignelsen på detta sätt. Sammantaget var det också den sång som harmonierade bäst med det kyrkorum i vilket konserten hölls.

Midnattssol

Nu har vi sett sista avsnittet av SVT’s uppmärksammade serie

Midnattssol

Den är upprörande. Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Samerna porträtteras antingen som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken. Synsk och sällsam sitter nåjden (musikern Sofia Jannok) vid ett bord och talar i gåtor, för länge sedan övergiven av regissören. Hiphoparen Maxida Märak figurerar som stadens mystiskt försvunna samiska ikon. Genom detta usla upplägg fortsätter majoritetssamhället att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita.

Mycket av detta skulle jag nog hållit med om. Jag menar, den framställer verkligen samer i tveksam dager. Även om ramberättelsen handlar om att de fråntagits sitt land och därmed, i det stora perspektivet, har rätten på sin sida. Även om detta, självklart inte försvarar alla de mord som begås, som en hämnd, av en av samerna. Och visst försöker åklagaren i serien ställa mycket till rätta. Och nåjden räddar två liv på slutet. Men ändå.

Därför blev jag överraskad att Sofia Jannok spelade med i serien. Så jag googlade på detta och fann att hon uttalat sig på SVT’s hemsida:

Vi har varit osynliga så länge. Nu talar man om oss i alla fall. Sedan kanske vi får börja berätta våra historier med våra egna ord. Men osynlighet är den värsta rasismen.

TV-serien beskriver ju inte verkliga händelser. Mer än att samerna fråntagits sitt land och att Kiruna stad ska flyttas. Men det franska uranet och alla morden – de är fiction.

Så, förhoppningsvis blir det som Sofia Jannok önskar, att samtalen startar.

Till detta samtal bidrar säkert också den vitbok om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som kom ut i våras:

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna

Det är hög tid att detta samtal förs. Svenska kyrkans kyrkomöte fattade 2015 beslut att uppdra till kyrkostyrelsen att uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av ILO-konvention 169.

Det är också på tiden. Och det vore på tiden att Sveriges riksdag och regering gör just det.

Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Samernas nationaldag

Uppsala domkyrkas flickkör - klädda i rött och blått - de dominerande
färgerna i Sapmis flagga. 

Cariola Rosdotter Eriksson

Med anledning av samernas nationaldag gick vi iväg till Uppsala domkyrka. Konsert med Uppsala domkyrkas flickkör (under ledning av Margareta Raab, som kommer från Norsjö i Västerbotten, inte långt från Bastuträsk). Organist Andrew Cunning. Men framför allt, denna dag, Cariola Rosdotter Eriksson. Hon är ättling i 12:e generationen till den förste samiske prästen i Svenska kyrkan, Andreas Petri Lundius. Hon är född och uppvuxen utanför Gällivare men bor nu utanför Uppsala.

Konserten varade ungefär en timme och bestod av körsång, orgelmusik och jojk. Cariola Rosdotter Eriksson hade också en traditionell trumma med sig, som hon trummade på.

I dagarna har det kommit ut en bok om Svenska kyrkans och den svenska statens förtryck av samerna. Den heter:

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”

Den kan beställas – följ länken här. Den handlar om nomadskolorna. Vissa samiska barn tvingades gå i internatskola långt hemifrån. Andra fick stanna kvar och gå i vanlig skola. Svenska kyrkan och den förste biskopen i Luleå, var drivande bakom tillkomsten av nomadskolorna. De fanns enligt DN mellan 1913 och 1962. Jag har på andra håll läst att de lades ner först 1967. Det var en ohelig allians mellan stat, kyrka och rasbiologiska ideer, som födde fram förtrycket.

Svenska kyrkan på nationell nivå arbetar sedan några år tillbaka med en s k vitbok, som ska komma ut i mars. Idag är det, såvitt jag förstår, ingen i Svenska kyrkan som försvarar det som skedde. Ärkebiskopen, Antje Jackelén, säger på Svenska kyrkans hemsida, angående boken om nomadskolorna.

Berättelserna i denna bok måste höras! Utan dem kan inte Sverige göra upp med sin koloniala historia. I Svenska kyrkan vill och måste vi ta ansvar för vår del av denna historia.

Det som händer i Sverige idag är viktigt. Inte bara att Svenska kyrkan gör upp med sitt förflutna. Domen i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby, enligt Svenska Dagbladet, får rätt emot staten, är mycket glädjande.

Naturligtvis går det att hitta former för samexistens i de delar av Sverige, där samerna av urgammal hävd, bedrivit renskötsel, jagat och fiskat. Det tror i alla fall jag.

Det fanns en tid när samernas trummor
brändes. Det är på tiden att de återigen
får höras.

Idag vajade Sapmis flagga utanför Uppsala domkyrka. I bakgrunden Gustavianum,
som var Universitetets huvudbyggnad när det begav sig.

Hustrun hade en samisk handväska i kyrkan idag.
Det kan vara Hanna Tuolja i Tarfekluokta,
utanför Porjus, som har gjort den.

Samernas nationaldag idag

Länken till denna sång ges om Du klickar här.

Läser på Aftonbladet om 9 skäl till att uppmärksamma Samernas nationaldag. Spännande. Bland annat upptäcker jag en artist, som jag tidigare inte hört talas om. Hennes namn är:

Sofia Jannok

Hon sjunger sången

Snölejonninna

Jag har försökt leta efter texten. Internet gäckade mig länge. Kanske för att sången är så ny. Det verkar som den släppts idag. Men så hittade jag texten på facebook:

Jag finns visst, jag är feminist, miljöaktivist och pacifist
jag är skoterligist och egoist. jag är buddhist, jag tror på Jesus Krist Jag var här först inte sist Deala inte med mig som en rättstvist mellan ditt, mitt, rader på vitt, historiska lögner och påhitt Antirasist my ass när du inte ser från vem du snott all din cash Han, hon, hen, son av oss stal du landet en gång
Urfolkskvinna, snölejoninna, jag är regnbågen på din näthinna jag är allt det men jag är mer, mon lean queer, har funnits här i tusentals years
Hej minister, kan jag byta nåt ord fast du har så litet bord Det här rör faktiskt vår jord Vet du om att vi tar självmord för att vi är för små för att finnas för att det som rör få inte kan hinnas Kan du förstå, en vill inte försvinna när en levt så länge vidder kan minnas Är det demokrati när massan styr över såna som vi Jag vill vara fri, mer än inuti Är det nåt jag gör är det att höra hit
Urfolkskvinna, snölejoninna, jag är regnbågen på din näthinna Jag är allt det men jag är mer, mon lean queer, har funnits här i tusentals years.
Eamiálbmot, álo gávdnon, mon lean lejonváibmu garra fámuin Mon lean gait, bonju maid, arvedávgi ravddas ravdii

Det går att lyssna på sången och se 'musik-videon' på youtube. Jag gillar den. Det är alltid uppfriskande med människor som är frimodiga. Dessutom gillar jag rap. Samt den 'bruksanvisning' som medföljer på youtube:

Hi! This song - Snölejoninna- is released on Sami National Day, Feb 6th 2015. This is not really a music video, more like an instructional video for how to put on a Sami costume within 3 min 30 sec. To all of us who are always fashionably late... Enjoy!

För övrigt anser jag att Sverige ska ratificera ILO 169.

 

Några dagboksanteckningar

Vårt liv i Sydafrika är inne i en intensiv fas. Efter ett skönt sommarlov (jo, i Sydafrika firar vi jul och nyår på sommaren) drog 2014 igång med många intressanta arbetsuppgifter. Både för mig och hustrun. Jag ska kort kommentera några av mina.

Svenska kyrkans forskningsenhet besökte Pietermaritzburg i slutet av januari. Det blev goda samtal, möten mellan svenska forskare och lärare från mitt universitet här i Pietermaritzburg samt studiebesök i två kyrkor i Durban. Jag hade en del ansvar för planeringen av detta besök.

Samtidigt behövde jag förbereda mig för det akademiska året, som startade andra veckan i februari. Samma vecka som terminsstarten, genomfördes en workshop i Mariannhill – halvvägs till Durban. Det var representanter från fem stift i södra Afrika som mötte representanter för sina fem vänstift i Sverige. Här var framför allt hustrun ansvarig för programmet och mycket praktiskt men även jag var med och medverkade med några föredrag. Vi jobbade mycket med det s k missionsdokumentet: 

Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes. 

Spännnade. En viktig del var de kontextuella bibelstudierna, som en sydafrikansk kollega ledde.

Detta år undervisar jag mycket. Jag är ansvarig för en kurs i Homiletik och Liturgik. (Homiletik kan översättas som predikokunskap och liturgik handlar om hur vi firar våra gudstjänster). Det är fyra lektioner varje vecka och jag uppskattar studenternas engagemang.

Jag är också kurssamordnare för en kurs i metod och teori. Där är vi fem lärare som undervisar ihop. Nästan 40 studenter från hela Afrika (samt två från Costa Rica). Vi använder våra olika discipliner för att arbeta kring ett case study, som handlar om homosexualitet. Just nu sitter jag och rättar drygt 35 essayer, som studenterna lämnat in.

Dessutom deltar jag i några andra kurser, där jag hoppar in med enskilda lektioner eller bistår i examinationen. Det rör sig om en kurs i ledarskap och några kurser i kristendomens historia. Bland annat ska jag ha en dubbelföreläsning om Svenska staten, Svenska kyrkan och samerna. Det ska handla om kolonialism och mission. Men det blir först i april. Jag har dock redan börjat förbereda mig.

På min fritid är jag också en del på det lutherska prästseminariet. Jag predikar vid vissa gudstjänster och har en kurs i själavård. Det känns viktigt att ha kontakt också med vår egen partnerkyrkas prästutbildning.

Däremot har jag inte så många arbetsuppgifter i den församling vi tillhör, i Eastwood, men jag hade t ex ansvar för askonsdagsmässan. Det kanske blir mer framöver. Vi får se. Å andra sidan leder jag morgonmässa varje torsdag i den anglikanska katedralen. Så jag är rätt nöjd. Där ska jag också leda fem bibelstudier under fastan. Det ser jag fram emot!

Säkert blir andra halvåret mindre intensivt. Då kommer vi att ha färre kurser och ägna oss mer åt handledning av studenter. Just nu koncentrerar jag mig på två doktorander, så att de kommer igång med sina litteraturstudier och börjar förbereda sina s k research proposals. Vid vårt universitet behöver man aldrig försvara sin avhandling – de har helt enkelt inga disputationer men däremot ska man muntligt försvara sin research proposal, som är mycket omfattandet. Får man ordning på den blir det senare mycket lättare att utföra sin forskning och sammanställa avhandlingen.

Under årets andra del hoppas jag också få tid att skriva några vetenskapliga artiklar. Jag är på gång med en, som jag fått löfte om att publicera men fler ska det bli. Hoppas jag!

Allt detta har varit och är mycket givande och inspirerande. Visst kräver det mycket men det ger också massor tillbaka. För att inte helt uppslukas av det akademiska har det därför varit gott att ha många besök under denna period. Både släkt, vänner och arbetskamrater har besökt oss och vårt stora hus har verkligen varit en välsignelse. Det är härligt med alla dessa besök – välkomna avbrott i undervisning och förberedelser.

Både hustrun och jag är oerhört tacksamma för att få vara här just nu. Vi trivs!

Kallak, Liberia och Marikana

En av mina kollegor i den världsvida kyrkan gör mig uppmärksam på en krönika om situationen i Kallak. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren, skriver om samernas situation och inte minst hur konsten kan vara en del i kampen för mänskliga rättigheter i Sapmi, när provsprängning ska ske och kortsiktiga ekonomiska intressen råder.

Jag tänker på att Luleåstift har vänskapsband med den Lutherska kyrkan i Liberia, där Sverige varit mycket aktiv i gruvnäringen.

Liberia, som också försöker leva försoning efter sitt långa inbördeskrig. Den Lutherska kyrkan driver ett Trauma Healing & Reconciliation Program.  I det arbetet har man samarbetat med the Institute for Healing of Memories i Sydafrika.

Detta institut grundades av Michael Lapsley. Om honom skriver Härnösands stifts biskop Tuulikki Koivonen Bylund på sin blogg under rubriken:

Dags visa vad försoning betyder. 

Hon skriver om samerna. Då var vi tillbaka där denna bloggpost började. Men Härnösands stift har också ett vänstift, Cape Orange Diocese, i södra Afrika, där Marikana ligger.

Allt hänger ihop. Kristi kyrka finns också högst inblandad i det som sker. Frågan är bara:

Hur?