"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

Du är Seendets Gud

Idag går mina tankar till en av Bibelns första relationsdramer. Abraham, Sara och Hagar är inblandade i en asymmetrisk maktrelation. Den inbegriper våld, övergrepp och svek. Gud finns med i det som sker och tar parti för de olika individerna vid olika tidpunkt. Abraham får ett löfte om en stor släkt, trots att han är barnlös. Sara får veta att hon ska bli mamma, trots att hon tidigt beskrivs som ofruktsam. Hagar får möta Guds beskydd, när hon blir utsatt för övergrepp. Guds omsorg flyttar sig längre och längre ut i utsattheten. När Ismael till slut ligger under en buske och nästan dör, då är det just där som Guds omsorg finns.

Det är en annan tids maktstrukturer. Men Hagar flyr från en ohållbar situation. Även med den tidens regler och normer är det mycket av det som sker som inte blir rätt.

Ändå har tre världsreligioner sitt ursprung i ett skeende som är ett triangeldrama med en mäktig man och två kvinnor som på olika sätt befinner sig i utsatthet. Vad är meningen med att denna berättelse fortfarande återges? Som jag ser det vill den visa på att Gud umgås med oss människor. Ett släkte som visserligen alla är syndare men vissa blir förövare och andra kämpar för att överleva. Vi ska inte nöja oss med sakernas tillstånd. Vi ska bli medvetna om vår skuld och söka försoning och förlåtelse så att en förändring kan ske. Vi ska bli medvetna om andras skuld och stå upp för vår rätt när vi blir utsatta för övergrepp.

Jag tänker ofta på hur jag som man – och i mitt fall en man som anförtrotts makt – tar ansvar för mitt liv. Då är berättelsen om Sara, Hagar och Abraham, (och även Ismael och Isak) en viktig påminnelse om att livet är komplicerat och att det är lätt att missbruka sin makt. Samtidigt blir det en påminnelse om att Gud finns med.

Hagar är den person som blir den första i Bibeln att ge Gud ett namn.

Du är seendets Gud, säger hon.

Det betyder olika saker för olika människor. Men idag tänker jag på att Gud alltid ser oss och vill vårt väl. Faktiskt både förövare och överlevare. Men då måste vi också våga se.

Det är mycket som går snett i relationerna mellan Hagar, Abraham och Sara. Men Gud verkar i det som sker och till slut får båda barnen – Ismael och Isak – familjer och livet går vidare. In i nya komplicerade relationer. Men Gud följer med. Jag vill tro att Gud också är med oss idag och vill leda oss i det svåra och komplicerade.

Improperierna

Under min studietid i Uppsala mötte jag för första gången den text, som kallas improperierna. Ordet betyder förebråelser. Texten handlar om hur Jesus förebrår sitt folk för vad det gjort mot honom, trots allt han gjort för dem. Texten står inte i Bibeln utan är skriven på 800-talet. De kom med i ordningen för långfredagsgudstjänst i Svenska kyrkans handbok 1986. Vad jag förstår fanns de också i någon del av 1942 års handbok. De finns inte med i 2017 års handbok.

När jag var student sjöng vi den i en modern tonsättning. Annars är Palestrinas mest känd. Och det är just det som är problemet. Många körer och körledare tycker att musiken är en omistlig del av långfredagen. Och då accepterar man att texten är problematisk.

Problemet med texten är att den spelar på antijudiska bilder och symboler. Alla exempel på det som Jesus gjort för sitt folk hämtas från den tid vi kristna kallar den gammaltestamentliga.

En del av dem som menar att vi ska fortsätta använda improperierna säger att vi kan tänka oss att vi kristna är det nya gudsfolket. Att Jesus kritiserar oss. Detta brukar kallas för ersättningsteologi.

Någon som tänkt kloka tankar kring detta är professor Kajsa Ahlstrand. Läs hennes bloggpost här.

Hon avslutar sin text på följande sätt:

Om improperierna ska framföras så är min förhoppning att vi senast nästa år får en teologiskt och poetiskt genomarbetad text som för samman kyrkans bön med kyrkans lära, så att vi slipper välja mellan anti-judiska och ersättningsteologiska tolkningsalternativ vid en av kyrkoårets centrala gudstjänster.

I bloggposten har hon själv några uppslag. Jag spann vidare och ser framför mig hur antropocentrismen står i fokus för Jesu förebråelser. Det är mänskligheten (och mest den rika delen) som anklagas.

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag la uti ditt hjärta naturens lag
med vapen möter du din medmänniska 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag fört dig genom historien i tusentals år,
Och naturen den mättade dig
Du letar alltid upp det bördiga landet:
och suger jorden ut, då den räddat ditt liv. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.

Vad mer borde jag ha gjort för dig och gjorde det inte?
jag planterade en lustgård åt dig,
men du har gjort den till en avskrädeshög.
Miljögift gav du den att dricka,
och med en borr gör du sår i var kulle. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag skapade havet omkring dig:
Du fyllde det med plast utan ände. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag lät dig finna mineraler i klippan:
du plundrar den på allt vad den rymmer. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag gav dig nästan obegränsad tankeförmåga.
Du använder den till våld och förtryck. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Du upphöjer dig själv till storhet och ära:
men medskapelsen prisges på köpet. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig:
du har rest korset åt din Frälsare. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.

Jag är inte helt nöjd med att ställa hela mänskligheten till svars. Men eftersom kontexten är just långfredagsgudstjänsten blir det ju den del av mänskligheten som är kristen som får känna sig träffad. Så det kanske kan fungera. Kajsas förslag var annars att rikta texten specifikt till kyrkan. Det är också en möjlig väg att gå. I så fall krävs en annan text. 

Visuell läskunnighet

Begreppet lärde jag mig i torsdags, när jag deltog i ett symposium, som anordnades av Svenska kyrkans ärkebiskop, Samarbetsrådet förjudar och kristna, Judiska centralrådet och Katolska kyrkan i Sverige. Överskriften var:

Att måla "den Andre" på väggen - symposium om antijudisk kyrkokonst

I inledningen förstod jag att Gunnel Borgegård, ordförande för Samarbetsrådet för judar och kristna, var den som kom med idén, efter att ha lyssnat på en uppsättning av Palestrinas Improperierna i Uppsala Domkyrka. Texten är djupt problematisk. Kristus anklagar i sångerna sitt folk för sitt lidande. Hon tog därför kontakt med Ärkebiskop Antje Jackelén, som tyckte ett symposium skulle vara en god idé. Förstod jag det hela rätt involverades sedan bland andra Centrum för Religionsdialogi Stockholms stift och det var de som kläckte idén till rubriken.

Under förmiddagen fick vi lyssna till Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, som bedriver projektet Representation och diaspora. Judar i det medeltida Europa. Hans föreläsning hette:

Mellan välvilja och förakt. Bilder av judar i svenska kyrkor

Oerhört informativt och påläst. Samma sak gällde nästa föreläsning. Herman Bengtsson, forskare vid Upplandsmuseet och docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hans tema var snarlikt:

Medeltida bildkonst och antijudiska tendenser

Om Anders Andrén var mer översiktlig, så gick Herman Bengtsson mer på djupet. Det är verkligen upprörande att se alla dessa exempel på antijudisk kyrkokonst.

Den som ändå grep mig starkast var den tredje föreläsaren, Joanna Rubin Dranger, affilierad professor i illustration vid Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. 

Stereotyper och bilders makt

I början av sin föreläsning benämnde hon hur det måste riva upp sår hos dem som utsätts för antisemitism, när alla dessa bilder visas. I lokalen fanns ju ett antal rabbiner och säkert andra judar. Tanken hade farit genom mitt huvud att det måste vara förenat med stor självövervinnelse att närvara denna dag. Hon satte ord på det och det uppskattade jag.

Joanna Rubin Dranger visade en bild av Moa Sundkvist, som illustrerar
GöteborgsPostens omslag  från 1862, vart 25:e år, fram till 2012. Den synliggör dagstidningens
utveckling mot ett allt mer visuellt media.  I bilden representeras text av streck och bilder av kryss.

 Men hon vidgade också frågan till att gälla många olika visuella representationer och gav oss begrepp och verktyg för att förstå vad det är som händer, när ”den andre” framställs. Hon underströk att de stereotypa bilderna av judar inte är avbildningar utan ett

… inlärt skyltssystem

Ja, så måste det ju vara. Hon visade övertygande om hur t ex Hergé i boken Tintin i Kongo inte följer sin gängse stil, när han målar afrikaner. Tvärtom är de kraftigt stiliserade. Enligt Joanna Rubin Dranger var Hergé förmodligen inte medveten om det utan ritade utifrån detta inlärda skyltsystem.

Hon menade att vi behöver bli visuellt läskunniga idag, när alltmer kommunikation handlar om bilder. Det behövs på samma sätt som vi behövde lära oss läsa, när boktryckarkonsten gjorde att det kom fler och fler böcker.

Det hennes föreläsning fick mig att förstå är att vi förmodligen fortsätter med dessa stereotyper. Och att vi behöver mer kunskap om hur de fungerar.

Som jag ser det behöver vi verkligen tala om de antijudiska stereotyperna. Inte minst i vår tid, när antisemitismen blossar upp på nytt. För mig som lärare i homiletik (predikokonst) var det en inspirerande förmiddag. Jag arbetar mycket med parallella frågor i predikan. Många nytestamentliga texter innehåller för oss problematiska beskrivningar av judar. Det predikanter behöver förstå är att inte använda judisk tro som en mörk bakgrund till Jesus. Det är lätt att köra i diket och använda även verbala stereotyper.

Dessvärre missade jag eftermiddagen. Det utlovades att dessa föreläsningar ska läggas upp på hemsidan. Länken kommer här.

Den som är intresserad av den visuella makten kan titta mer i den kunskapsbank, som bland andra Joanna Rubin Dranger står bakom, som heter

Bilders makt

Detta är viktigt för det har att göra med hur vi ska kunna leva ihop i vår värld. Jag vill inte oreflekterat tillhöra den minoritet, som med hjälp av stereotypa representationer förtrycker stora delar av världen.

Följande två filmer visar tydligt vad det handlar om. Den ena kommer som en länk här. Den andra kan Du se genom att klicka i filmen.

Pittsburgh – why?

Yesterday, Saturday 27 October 2018, one of the deadliest attacks on the Jewish community in US history took place, according to CNN, when 11 persons were shot dead in the Tree of Life Synagogue in Pittsburgh.

US Attorney Scott W. Brady said:

The actions … represent the worst of humanity

It is appalling that the person who murdered the eleven people and wounded others have used bible quotations on social media to fuel his anti-Semitism. This is of course nothing new, which makes it even worse. We who confess ourselves to be Christians need to work even harder to stop this abuse of God’s name.

Late Archbishop Nathan Söderblom, Nobel Peace Prize
Laureate in 1930, looks down on the panel. I think he
would have been pleased with the conversation.

With this outrageous background it felt as a positive and constructive initiative that the Archbishop of Church of Sweden, Antje Jackelén, gathered a group of deacons and pastors on Friday around issues of dialogue between Jews, Muslims and Christians. We who are ordained and employed by Church of Sweden on national level stand under her oversight. Hence she gathers us twice every year for deliberations. This time the theme was

Learning and teaching in our different traditions

The panel consisted of Morton Narrowe, former Rabbi of the Stockholm Synagogue, Mohammad Fazlhashemi, professor of Islamic Theology and Philosophy at Uppsala University and Antje Jackelén, Archbishop of Church of Sweden.

It is difficult to cover a one and a half hour long conversation in a blog post. Suffice it to say, most of the time they were in agreement. To me that in itself was a good thing. That religious leaders from different traditions meet in peace and understanding.

One thing I would like to comment, though. The moderator, Jakob Wiren, theological secretary at the Archbishop’s office, has published a book on Christian Education, where he also speaks about the way different religions teach faith. He claimed that textbooks in school often describe people of faith in a stereotype way. If there for instance is a photo of a Jew, he is often orthodox with ringlets. The same with Muslims and Christians. Always the extremes. He wished for the education of school teachers to take this into account and safeguard that they are aware of this risk. Religious people are often alienated or exoticized.

Right now my wife is studying religion at Mid Sweden University. She shares a lot with me and I am under the impression that her studies are taking this into account. The literature and the teacher portrays the different religious traditions with respect and in their web seminars they discuss exactly the issue that Jakob Wirén pointed to. That is reassuring to know.

The illustration shows Judaism as a Tree of Life.

My wife also showed me a report she and her study group produced while she studied at Sigtuna Folk High School in the early eighties. She trained to become a Parish Educator and this study had the title:

Judaism. What can the roots teach us?

She has been working with Christian Education since then. With every age – from infant to old aged. In Sweden and Southern Africa. This also belongs to the full picture. While we as preachers have struggled with our theology on the relation between Christianity and Judaism, the Parish Educators have known better. It is important to know that this challenge lies with every Christian. How to look at the other with respect and curiosity.

I am also happy to be part of the Preaching Blog named Tala väl. (Literally: Speak well - meaning that we have to talk about other people of faith in a benevolent manner. And especially about our Jewish siblings.)

Let us continue the good work and always avoid describing the other in a way that is untrue. The rules of late Bishop Krister Stendahl still stands:

1. When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.

2. Don't compare your best to their worst.

3. Leave room for “holy envy.”

Fiddler on the roof

Nu har vi varit på Uppsala Stadsteater och sett en fantastisk musikal:

Spelman på taket

Vilken rik berättelse. Berörande. Och upprörande. Det går knappast att sammanfatta den i en kort bloggpost. Men jag vill ändå lyfta fram några motiv.

Det som först drabbar mig är relationen mellan en far och hans döttrar. Jag är ju själv pappa och identifierar mig med mjölkutköraren Tevje. Så komiskt. Min svärfar, som jag benämner svärfadren, och som jag ibland skriver om på denna blogg, brukar ofta återge ett uttryck, som han stött på. Någon, som inte riktigt visste vad han skulle säga i ett sammanhang, sa:

Jag vet inte. Jag är bara här med mjölken.

Det är en träffande beskrivning av Tevje. Han är en mycket vacklande natur. Har svårt att veta hur han ska vända sig. Tvekar. Vrider och vänder på argument.

Han har fem döttrar. De två yngsta träder i kraft av sin ringa ålder inte riktigt fram. Det gör de tre äldsta. De tvingar pappan att inse att saker och ting förändras. Han försöker benhårt hålla fast vid traditionen men måste ge upp den ena efter den andra ståndpunkten, eftersom hans kärlek till döttrarna är större än hans principer. Till stut vinner dock traditionen. När en av hans döttrar ska gifta sig med en man som har en annan religion går det inte längre. Han betraktar henne som död.

På ett annat plan handlar musikalen om en grupp judar i tsarens Ryssland. De scener som först målas upp kring denna judiska bosättning är oerhört vackra. Sabbatskvällen när kvinnorna tänder de två ljusen. Bröllop, där de nygifta står under baldakinen. Tevjes pågående samtal med Gud, som är berörande i sin humorik, har en hög igenkänningsfaktor.

Till slut tvingas judarna bort från sina hem på grund av tsarrysslands pogromer. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Sceniskt slutar musikalen med att spelmannen på taket ligger död, ensam på scenen. Tragiskt! Tänkvärt! Mänskligheten har inte lärt sig mycket. I Sverige känner sig judar otrygga idag. Kring synagogor och judiska skolor är säkerheten förhöjd. Och blickar vi ut över världen är detta verklighet även för många andra människor. De som befinner sig i marginalen – oavsett anledning – drabbas.

En annan aspekt är könsrollerna. Männen har sina uppgifter och kvinnorna sina. Klimax är när män och kvinnor dansar ihop vid ett bröllop. Det är just då som problemen börjar, menar vissa. Det har inte riktigt med dansen i sig att göra, för det har inte saknats dans dessförinnan. Män har dansat med män och kvinnor med kvinnor. Problemet verkar vara att män och kvinnor dansar med varandra. Mitt i detta är spelmannen svårfångad. Det går inte att veta om hen hör hemma bland kvinnorna eller männen. Eller båda.

Det finns så mycket liv och hopp i denna berättelse även om den slutar i tragik. Den starkaste scenen är lätt att missa. Den dottern som gift sig med en rysk, kristen soldat kommer i slutscenen hem för att säga farväl till sin far. Han vägrar tala med henne, eftersom han betraktar henne som död. Den äldsta dottern trotsar då faderns vilja och talar med sin syster. Jag uppfattar att fadern då viskar till den äldsta dottern något om välsignelse. Han förmår inte säga det själv, men hon får förmedla faderns välsignelse till sin syster.

Det var mycket upplyftande att vara med om denna föreställning. En enda person på scenen känner vi. Det är Maria Hartman, en ung och lovande musikalartist. Maria sjöng i kören och fanns med i många scener med både sång och dans. Även om hon inte hade några repliker eller sjöng solo vill jag ta med henne i min övergripande respons. Det vi var med om var inte en rad soloframträdanden, som det ibland kan bli på musikaler. De som sjöng och agerade i de olika rollerna gjorde det bra. Men ingen stack ut. Det var en ensemble som agerade tillsammans. Det blev tydligt också när de tog emot publikens ovationer. Alla kom ut på en enda linje. Det gav hopp. Det är så vi bör tänka som mänsklighet.

Kvinnan har en central roll i sabbatsmåltidens liturgi.

Det var mycket andlighet i föreställningen. Baldakinen vid ett judiskt bröllop
har funnits med även i kristen tradition - men jag har aldrig varit med om det.

Männen dansar för sig. Kvinnorna är åskådare.
"The Fiddler" rör sig fritt mellan de olika världarna.

Maria Hartman och en annan körmedlem gestaltar flykten
i en av musikalens slutscener.
(Det var svårt att få bra foton från rad 17).

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.