Kyrkomöte – kyrkohandbok – kyrkans enhet

Idag inleddes 2017 års kyrkomöte. De 251 ledamöterna samlas 3-6 oktober och 20-23 november. Enligt Kyrkans Tidning är den största frågan i år kyrkohandboken.

När jag föddes 1960 gällde 1942 års handbok. Det var enligt den jag döptes, konfirmerades, vigdes och prästvigdes. Vår nuvarande kom 1986. En av de studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut frågade mig om det var mycket strid kring den. Jag minns inte att det var det. Men jag uppfattade säkert inte allt. Dessutom fanns varken facebookgrupper eller twitter på den tiden.

Nu har diskussionens vågor gått höga. Det finns delade meningar om det förslag som kyrkomötet ska ta ställning till. Jag vill inte med denna bloggpost gå in i den diskussionen. Däremot vill jag säga något allmänt om kyrkohandbokens och gudstjänstens funktion i vår kyrka.

Det är framför allt genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som kyrkan hålls ihop. Och då menar jag inte bara Svenska kyrkan utan hela kristenheten. Det finns självklart andra aspekter på kyrkans enhet, som har betydelse. Men gudstjänsten är det främsta.

Min bön är att ledamöterna i kyrkomötet ska få kraft och inspiration att samtala och så småningom besluta med kyrkans enhet för ögonen. Det betyder inte att alla måste vara överens. Tvärtom. Varje ledamot och naturligtvis varje medlem i Svenska kyrkan måste självklart få uttrycka sin uppfattning. Det är ju oerhört viktigt att så många perspektiv som möjligt kommer fram. Enhet som innebär att inte få göra sin röst hörd, är inte någon bra enhet.

Tre tomma stolar, som jag förstår användes
i inledningsmässan tidigare idag.

Min bön till kärlekens Gud är att vi efter beslutet i november ser en gemensam väg framåt, där en ny kyrkohandbok kan tas emot med glädje i vår. Skulle kyrkomötet besluta att inte anta en ny kyrkohandbok hoppas och ber jag att det beslutet också tas emot som en möjlighet att söka djupare enhet.

Själv kunde jag inte gå på kyrkomötets inledningsmässa, som ägde rum i Uppsala domkyrka kl 14 idag. Däremot ledde jag själv mässan kl 17.30 i Sturekoret. Det var då dagens tredje mässa i domkyrkan. Vi var inte riktigt lika många som på kyrkomötets inledningsmässa. Vi var 3 st. Men även vi fick ta emot Jesus Kristus som kom till oss i bröd och vin. Och vi firade mässan i visshet om att vi alla hör ihop i Jesus.

Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Midnattssol

Nu har vi sett sista avsnittet av SVT’s uppmärksammade serie

Midnattssol

Den är upprörande. Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Samerna porträtteras antingen som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken. Synsk och sällsam sitter nåjden (musikern Sofia Jannok) vid ett bord och talar i gåtor, för länge sedan övergiven av regissören. Hiphoparen Maxida Märak figurerar som stadens mystiskt försvunna samiska ikon. Genom detta usla upplägg fortsätter majoritetssamhället att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita.

Mycket av detta skulle jag nog hållit med om. Jag menar, den framställer verkligen samer i tveksam dager. Även om ramberättelsen handlar om att de fråntagits sitt land och därmed, i det stora perspektivet, har rätten på sin sida. Även om detta, självklart inte försvarar alla de mord som begås, som en hämnd, av en av samerna. Och visst försöker åklagaren i serien ställa mycket till rätta. Och nåjden räddar två liv på slutet. Men ändå.

Därför blev jag överraskad att Sofia Jannok spelade med i serien. Så jag googlade på detta och fann att hon uttalat sig på SVT’s hemsida:

Vi har varit osynliga så länge. Nu talar man om oss i alla fall. Sedan kanske vi får börja berätta våra historier med våra egna ord. Men osynlighet är den värsta rasismen.

TV-serien beskriver ju inte verkliga händelser. Mer än att samerna fråntagits sitt land och att Kiruna stad ska flyttas. Men det franska uranet och alla morden – de är fiction.

Så, förhoppningsvis blir det som Sofia Jannok önskar, att samtalen startar.

Till detta samtal bidrar säkert också den vitbok om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som kom ut i våras:

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna

Det är hög tid att detta samtal förs. Svenska kyrkans kyrkomöte fattade 2015 beslut att uppdra till kyrkostyrelsen att uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av ILO-konvention 169.

Det är också på tiden. Och det vore på tiden att Sveriges riksdag och regering gör just det.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

Har majoriteten alltid rätt?

Det har gått några dagar sedan Sverigedemokraterna, enligt det webbaserade marknadsundersökningsföretaget Yougov’s senaste mätning, beskrevs som Sveriges största parti. SD fick enligt Metro 25,2 procent. S fick 23,4 och M fick 21,0 procent.

Undersökningen bör tas med en rejäl nypa salt. Det är fritt fram att själv anmäla sig till Yougov. Det går till och med att tjäna in poäng och sedan använda dem i Yougov’s poängshop.

Självklart är resultatet ändock alarmerande. Av flera skäl. I denna bloggpost kommer jag att koncentrera mig på ett demokratiskt problem och göra det framför allt från ett specifikt perspektiv.

Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. Kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljs i direkta val, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Att 12,8 % röstar är problematiskt. Men det är å andra sidan en vanlig företeelse i folkrörelserna i Sverige. Det valdeltagande som gäller de allmänna valen har få motsvarigheter på årsmöten in vårt avlånga land.

Så låt mig i denna argumentation utgå från att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. I princip. I organisationen finns dessutom vissa korrektiv inlagda. Kyrkoordningen förstår att det inte går att rösta om trosfrågor. Därför har läronämnden ett slags veto-rätt i kyrkomötet. Där är biskoparna i majoritet. I biskopsvalen deltar förtroendevalda men dessa utgör endast 50%. Resten är präster och diakoner.

Det finns alltså en tröghet inlagd i organisationen.

Min fråga är nu: vad händer om ett parti som Sverigedemokraterna får över 50% i kyrkomötet? Kan vi då lojalt följa kyrkomötets beslut?

Som lärare i homiletik blir frågan brännande. När de första studerande anländer om någon vecka – vad ska jag säga?

För egentligen gäller ju samma dilemma idag. Den största nomineringsgruppen – Arbetarepartiet Socialdemokraterna – fick nästan 30% av rösterna 2013. Självklart har de mycket att säga till om. Den som inte sympatiserar med dem, har här rimligen ett problem.

Men problemet för mig som lärare i homiletik, ligger djupare än så. Just nu läser jag in mig på kurslitteraturen. Flera böcker behandlar frågan om hur en präst ska predika i ett post-modernt samhälle.

David J. Lose har skrivit boken: ”Preaching at the Crossroads. How the world – and our preaching – is changing” (Minneapolis, Fortress press: 2013). Han anser att vi inte kan se förändringarna i samtiden som problem, som måste lösas. Snarare ska vi uppfatta dem som mysterier, som vi kan förhålla oss till på andra sätt. Hans förslag – i korthet – är egentligen inte nytt. Som kristna måste vi förstå både Bibeln och verkligheten utifrån ett centrum: Jesus Kristus. Det kommer aldrig att bli enighet kring hur vi ska predika. Men när vi samtalar om våra olika perspektiv händer något. Han menar att vi ska lita på bibelord. ”Trust the passage”. Jag gillar det och tänker på en kollega i Sydafrika, som alltid i bibelsamtal säger:

Trust the process. (Lita på processen).

Lose verkar inte föreslå att predikans budskap ska växa fram ur omröstningar, där majoriteten avgör.

Frågan kvarstår dock: hur avgör vi vad som är sant, rätt och riktigt? I ett postmodernt tänkande är detta omöjligt. I sin mest vulgära form menar postmodernismen att det inte finns någon möjlighet att avgöra vad som är sant. Däremot är det inte säkert att postmodernismen (vilken ingalunda är enhetlig) förnekar förekomsten av en sanning. Det som förnekas är snarare möjligheten att finna den.

Lösningen är inte en återgång till moderniteten, som (kraftigt förenklat) trodde att det gick att fastställa vad som var sant. Vilket gjorde att trosfrågor måste hamna utanför, i en annan sfär, eftersom de inte gick att avgöra med vetenskapliga metoder.

Min fråga som lärare är: var hittar vi grunden för det som ska förkunnas? I Bibeln, såklart – men kristna är sannerligen inte överens om hur den ska förstås. Svenska kyrkan har i kyrkoordningen även sagt att bekännelseskrifterna från 1500-talet är viktiga. Men de erbjuder inte alltid hjälp, när det gäller att besvara samtidens frågor.

Helt klart är inte heller det demokratiska beslutsfattandet, där majoriteten bestämmer, en möjlig väg.

David J. Lose hjälper mig att se på ett nytt sätt. Problemet går inte att lösa. Men mysteriet går att förhålla sig till. Tillsammans med Jesus Kristus och i gemenskap med andra, som också söker svar.

Nästa bok jag ska läsa handlar bland annat om profetisk predikan. Kan det behövas idag?

För vad händer om Sverigedemokraterna mobiliserar i nästa kyrkoval och får över 50% av mandaten i kyrkomötet? Är vi beredda? Eller har majoriteten alltid rätt?

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 2.

I min förra bloggpost berörde jag Svenska kyrkans hierarkiska uppbyggnad. Framför allt på församlings- och pastoratsnivå. Det som brukar kallas den lokala nivån. Jag lovade även att fortsätta skriva om stiftsnivån. Jag ska inte skriva om detta just nu. Istället ska jag reflektera lite över ledningsstrukturen i den del av Svenska kyrkan, som jag just nu arbetar i. Svenska kyrkans internationella arbete. Som är en del av den nationella nivån.

Sedan augusti 2012 är jag anställd som utsänd medarbetare. Jag är universitetslektor i Sydafrika, sekonderad av Svenska kyrkan.

Såhär ser strukturen ovanför mig ut. Och jag använder begreppet 'ovanför' eftersom det är så det avbildas i de organisationsskisser jag har tillgång till.

Min chef är alltså team-ledare för Afrika-teamet. Över honom finns chefen för regionenheten. Över henne den internationella chefen. Över honom generalsekreteraren. Hon står i sin tur står under kyrkostyrelsen. Som är ansvarig inför kyrkomötet.

Hur många chefsnivåer blev det över mig i organisationen? Fyra. Om organisationen skulle plattas ut, skulle det bli större grupper av anställda, som fick samsas om samma chef. Det är i och för sig inte bra, eftersom det inte går att vara chef för hur många som helst.

Men det som händer i en organisation, där det finns tre nivåer mellan mig (som är lägst ner) och chefen (som är högst upp) är att det är i stort sett omöjligt att nå fram till chefen. Skulle jag ändå försöka kommunicera med de översta lagren i organisationen skapar det en del irritation. Jag har testat.

En liten reflektion om hur denna situation uppstod. Vi backar bandet till 1982, när jag kom hem efter ett år som volontär i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Jag blev inbjuden till det som då kallades missionstyrelsen och fick avlägga rapport. På kvällen var jag medbjuden till missionsdirektorns hem, där även den självskrivne ordföranden i missionsstyrelsen var med, d v s Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag minns att jag, som 21-åring upplevde mig som en del av en familj.

I samma veva hade det skett en rad förändringar. SKM och Lutherhjälpen hade flyttat ihop med Sjömanskyrkan i det nybyggda kyrkans hus. Från början tror jag att organisationerna (som var i stort sett fristående och oberoende inom Svenska kyrkan) delade på ekonomiavdelningen. Kanske även på rekrytering, genom Internationell kyrkotjänst (IKT).

Det dröjde inte många år förrän allt drogs in under kyrkomötet och det som sedan kom att kallas Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet. (Kyrkomötet var ju en del av statskyrkosystemet och kunde därför inte bedriva denna typ av verksamhet.)

Sedan slogs även Lutherhjälpen och SKM ihop. Först behölls 'varumärkena', som det sades. (Jämförelser gjordes med Coca cola och Fanta: två varumärken inom samma concern). Sedan blev även varumärket detsamma: 'Svenska kyrkan, internationellt arbete'.

Det säger sig självt att SKM kunde ha en plattare organisation, eftersom det var en fristående struktur inom Svenska kyrkan. Kopplingen till Svenska kyrkan var ju solklar, inte minst genom att ombud från alla församlingarna var med och valde representater till styrelsen (om jag minns rätt). Och att ärkebiskopen var självskriven ordförande.

Min upplevelse är att förtroendevalda i Svenska kyrkans kyrkomöte inte riktigt förstod finessen i att ha fristående organisationer inom kyrkan, som SKM, Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och diakonistiftelserna, för att ta några exempel. Bland beslutsfattare, som fostrats i politiska sammanhang, föreföll det bättre och mer lättstyrt att få in allt i samma organisation. Samordning. Stordrift. Säkert ligger det mycket i det men jag tror också det handlar om makt och kontroll.

Det senaste steget i denna utveckling är att diakoner inte längre kan utbildas vid diakoniinstitutionerna (Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke). Inte heller kan församlingspedagoger utbildas vid de olika folkhögskolor, som haft det uppdraget (Sigtuna och Jämshög och kanske någon fler). Samordning eller kontroll? Välj själv.

Det som har hänt, enligt mitt sätt att se det, är att det mesta som sker inom Svenska kyrkan, trycks in i samma organisation. Det har sina fördelar. Kyrkomötet, via kyrkostyrelsen, har kontroll över det som sker och eventuellt (så är tanken, tror jag) blir Svenska kyrkans arbete samordnat och mer effektivt. Jag förbehåller mig dock rätten att tvivla på att detta verkligen sker.

Dessutom har denna utveckling ett pris. Organisationen blir mer hierakisk och därmed får vi fler chefsnivåer.

Många tycker säkert att det är bra som det är. För oss som inte tycker så kvarstår frågan: hur kan läget förbättras?

När det gäller den nationella nivån (kyrkokansliet) har jag faktiskt inga bra idéer. Men när det gäller församlingar och stift, har jag en idé, som jag ska persentera i min nästa bloggpost.

 

Samisk besvikelse – min besvikelse

Kyrkans Tidning skriver:

Samerna får inte hjälp med att utöva påtryckning på regering och riksdag för att värna sina rättigheter. Det beslutade kyrkomötet, vilket nu kritiseras av samer.

FN har ett fackorgan, som bevakar arbetsvillkor, distriminering etc. Det heter ILO. Konvention nr 169 handlar om bland annat om urbefolkningar. Sverige är ett av få lander som inte ratificerat detta.

En av motionerna till kyrkomötet (från Johan Åkesson) ville att kyrkostyrelsen skulle 

... uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av FN-stadgan om urfolkens rättigheter.

Det blev nej. Trist, anser jag.

Men jag undrar också varför det blev nej. Vågar inte kyrkomötet ta fighten? När jag läser i Kyrkans Tidning får jag inga svar.

Jag ser däremot på Sveriges Radios hemsida att biskopen i Luelå stift, Hans Stiglund, ville något annat. Stöd för samerna. Bra!

Om inte något skett före nästa års kyrkomöte, hoppas jag motionen kommer tillbaka.

Kyrkovalsfunderingar

Det börjar bli lite sent. Men det är också lite spännande. Det har varit kyrkoval i Svenska kyrkan och valresultatet är snart klart. (Kanske går jag och lägger mig innan det är färdigräknat).

Helt klart har Sverigedemokraterna fördubblat antalet mandat i kyrkomötet. Ett utslag för valsystemet. Jag är emot direktval till kyrkomötet och menar att man borde återgå till s k indirekta val. Man röstar i den församling man tillhör och sedan utses elektorer som röstar till stift och kyrkomöte.

Jag tror också att många av de andra nomineringsgrupperna gav Sverigedemokraterna för stort utrymme. Det tjänade de uppenbarligen på.

Men: De människor som kandiderar på Sverigedemokraternas listor är självklart också skapade av Gud – skapade till Guds avbild. Jag håller inte med dem om så mycket men skulle jag vara med i t ex ett kyrkoråd, där en eller flera Sverigedemokrater väljs in, så skulle jag försöka möta dem som jag försöker möta alla andra.

Biskop Eva i Stockholm stift twittrade så här nyss:

110 000 röstande i Stockholm. Välkomnar SD till mer samverkan i kyrkomötet. Med Kristus i centrum gör vi inte skillnad på människor.

Vi har ett demokratiskt valsystem. De som väljs in är definitionsmässigt förtroendevalda.

Jag hoppas att valsystemet förändras till nästa gång det är dags. Men jag hoppas också att de som valts in på olika nivåer får uppleva Guds kärlek och Andens ledning. Jag hoppas att alla – oavsett nomineringsgrupp – frågar sig: Vad skulle Jesus göra? Och inte bara frågar sig själva det utan också frågar Jesus direkt.

Samt att vi andra, som inte är förtroendevalda, ber för dem som nu valts.

Svenska kyrkan väljer väg – eller inte?

Just nu pågår två viktiga val i Svenska kyrkan. Jag ser på dessa val lite på distans. Och med viss uppgivenhet. Var finns visionerna? Var finns ivern och glöden? Tittar vi inåt ser vi tomma kyrkor och sammanslagningar av svårskötta pastorat, som leder till stordrift. Ser vi utåt ser vi stora utmaningar på alla plan, inte minst klimathotet. Varför genomsyras inte dessa två viktiga val av frågan: Hur kan kyrkans eget liv länkas till världens nöd? Är det inte det som kristen tro handlar om? Tror vi inte längre att Jesus är befriaren/räddaren/frälsaren? Jag skulle kanske redan initialt be om ursäkt för att denna bloggpost blir väl negativ. Men jag låter faktiskt bli att be om ursäkt. För jag tror att jag har en del poänger.

      Kyrkovalet 

Detta val får nästan alla medlemmar i Svenska kyrkan över 16 år delta i. Det handlar om val till församling, stift och till nationell nivå (kyrkomötet). Vi som är med i Svenska kyrkan men bor utomlands har inte rösträtt. Har bloggat om detta tidigare. Länken: här!

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte. Svenska kyrkans demokratiska system tillåter vilken grupp som helst att ställa upp. Det är alltså formellt helt riktigt att även ett politiskt parti ställer upp. (Redan här vill jag deklarera att jag inte ifrågasätter enskilda personer som ställer upp till val i kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Många av dessa, även de som ställer upp genom politiska partier, har goda bevekelsegrunder och bidrar på ett konstruktivt sätt.) Men visst är det märkligt att t ex socialdemokraternas partistyrelse fastställer det kyrkopolitiska programmet? På partiets hemsida kan man läsa följande:

Kyrkopolitiken vi driver inom Svenska kyrkan syftar till att vi ska ha en öppen folkkyrka och att kyrkan ska vara på människans sida.

Jag är kanske inte direkt förvånad. Men satsen ”kyrkan ska vara på människans sida” – vad säger den? Kyrkan består väl av människor? Men ska inte kyrkan vara på hela skapelsens sida? Även djur och natur, alltså! Så går det när ett politiskt parti ska göra teologi. Det blir s k plakat-politik.

Jag blir inte heller så imponerad av Centerpartiets kyrkopolitik. På partiets hemsida kan man leta sig fram till följande, under rubriken ”Centerpartiets mål i Svenska kyrkan”:

Centerpartiet vill stärka demokratin i Svenska kyrkan. Den lokala församlingen ger bäst möjlighet till engagemang och trygghet för församlingsborna och ska vara grunden i kyrkans arbete, samtidigt som församlingen är en del av den rikstäckande folkkyrkan.

Vår tids olika utmaningar kan församlingarna möta genom nytänkande samverkan. Sammanläggning av församlingar ska växa fram underifrån och ska endast ske på församlingarnas egna initiativ. Centerpartiet ser positivt på att kyrkan tar tillvara möjligheten att nybilda församlingar för att stärka det lokala engagemanget.

Centerpartiet vill att Svenska kyrkans alla tillgångar ska förvaltas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt.

Är detta mål? Är inte demokratin ett sätt att fatta beslut? Är inte sammanläggningar av församlingar eller inte en organisatorisk fråga? Är inte förvaltning av kyrkans tillgångar ett medel, snarare än ett mål?

Det tredje riksdagspartiet, som ställer upp i kyrkovalet är Sverigedemokraterna. Det första de skriver om på hemsidan om sin kyrkopolitik säger väl allt:

Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan för att slå vakt om våra traditioner, vårt kulturarv och vår historia.

Hur slår man vakt om sin historia? Vad betyder det? Och vems historia avses? Sverigedemokraternas? Är det verkligen kyrkans uppgift att slå vakt om den?

Kort sagt: jag undrar vad partierna har i Svenska kyrkan att göra? Låt mig vara tydlig igen: det är ju klart att personer som är medlemmar i politiska partier ska ställa upp i kyrkoval. Det är ju toppen. Jag gillar att kyrkans medlemmar engagerar sig i partipolitiken. Men grunden för engagemang i Svenska kyrkan måste ju vara den kristna tron, som tar sig uttryck i delaktighet i kyrkans liv. Därför är det bättre att skapa fristående nomineringsgrupper.

Sammanblandningen mellan partipolitik och s k kyrkopolitik är djupt olycklig. Jag är övertygad om att den beror på att Svenska kyrkan fortfarande är en maktfaktor. Svenska kyrkan har många medlemmar och fortfarande mycket jord och skog. Självklart intressant för politiska partier att vilja styra. Och som sagt: helt enligt reglerna. Därför måste en förändring komma genom samtal och opinionsbildning. Men där är jag hoppfull. Jag tror att förändring är möjlig!

Ärkebiskopsvalet

Det känns helt enkelt bara som en gäspning. Jag har bloggat om detta förut. Länken: här. Det piggaste är att två personer från utlandet förts fram på pläderingsmötena. Men Graham Cray är född 1947 och fyller alltså 66 år i år. Biskop Thomas i den koptiska kyrkan är på många sätt en beundransvärd person. Men är det realistiskt att tro att han blir vald? Tre av de andra föreslagna har redan hoppat av. Kvar blir alltså:

Antje Jackelén

Ragnar Persenius

Per Eckerdal

Cristina Grenholm

Johan Dalman

Eftersom det måste vara fem kandidater på hearingen är det väl lika bra att skippa provvalet och gå på hearingen med en gång. Spar både tid och pengar.

Vad vill då dessa kandidater? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske följer med dåligt men jag får intrycket att det är bäst att inte sticka ut för mycket. Varför? Jo, för att de politiska partierna, som jag skrivit om ovan, också har oerhört mycket att säga till om i valet av ärkebiskop.

Kan det vara så, att de största grupperna i kyrkomötet (som antingen är politiska partier eller har starka kopplingar till sådana) egentligen inte vill ha så stort valdeltagande i kyrkovalet, för det hotar i så fall deras ställning? Kan det vara så att de heller inte vill ha så stort engagemang kring valet av ärkebiskop, för det bästa är att nästa ärkebiskop blir en person som inte syns och hörs så mycket i det offentliga rummet. Jag bara frågar. Och jag hoppas jag har fel!

När det sedan gäller de andra nomineringsgrupperna, har en del organiserat sig efter partibeteckning, utan att ha formella band till de olika politiska partierna. Sedan finns det ett antal s k partipolitiskt obundna alternativ. Jag tycker det sistnämnda är en självklarhet. Ändå uppmanar jag var och en att granska samtliga grupper. Gå på sakfrågorna. Leta efter visionerna. Fråga vilken grupp eller kandidat som bäst uttrycker det som är kristen tro. What would Jesus Do? Hur skulle Jesus göra?

I Kyrkans Tidning visas de senaste artiklarna om kyrkovalet. 

Bland de 6 senaste handlar 3 om Sverigedemokraterna. Hur tänkte de då?

Skilj kyrkan från staten!

Är inte kyrkan och staten redan skiljda åt? Skedde det inte redan vid millennieskiftet? Ja och nej. Fortfarande finns en, av riksdagen stiftad, lag: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som styr kyrkans väl och ve. Enligt succesionsordningen ska regenten och tronföljaren vara av den rena evangeliska läran (läs: tillhöra Svenska kyrkan). Dessutom har fortfarande de flesta riksdagspartier motsvarande organisationer för påverkan i kyrkoråd och kyrkomöte.

Denna fortfarande starka koppling till staten gör sig påmind nu när Svenska kyrkan snart ska gå igenom en stor omorganisation. Svenska kyrkan ska enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Hur kan en kyrka vara rikstäckande? En kyrka som i grunden är en organisatorisk konstruktion kan naturligtvis vara rikstäckande. Det räcker med att ha ett kontor i Uppsala och kalla hela Sverige för Uppsala församling. En präst och högmässa varje söndag i Domkyrkan. Så får folk ta sig dit om de vill och kan!

Men kyrkan är ju en organism. I kyrkan finns människor. Huruvida vi är rikstäckande eller ej är en betydligt svårare fråga att avgöra.

Om några veckor ska Svenska kyrkans kyrkomöte besluta om en ny organisation. Utredningen hade namnet ”Närhet och samverkan”. Problemet var (och är) att många församlingar inte har kandidater till kyrkoråden. Ett annat problem är att vissa beslut fattas på församlingsnivå (de inre, s k mjuka frågorna) och andra beslut fattas på pastoratsnivå eller samfällighetsnivå (de yttre, s k hårda frågorna. T ex personal, fastigheter mm). Uppdelningen är felaktig. Den grundar sig på en västerländsk dualism där kroppen och själen inte hänger ihop. Naturligtvis måste det vara samma beslutande församling som tar hand om personalfrågor och verksamhetsfrågor. Inte kan man skilja ut fastighetsfrågor som något mindre viktigt? Så långt är jag med förslaget.

Men det finns ett dilemma i nuvarande konstruktion som måste lösas: de minsta kyrkoråden kan inte hantera personalfrågor. Kunskapen saknas liksom resurserna. Vi måste samverka! Det gör man i pastorat. Men samtidigt ska församlingarna besluta om verksamhetens innehåll. Det blir skevt. Därför är nu förslaget att flytta även verksamhetsfrågorna till pastoratsnivån. Vad som händer då är att pastoraten i stort sett blir församlingar. Det är också på denna nivå som det kommer att finnas kyrkoråd. Det som förut kallades församlingar blir distrikt. Där finns församlingsråd.

Problemet är att kyrkans tradition känner just församlingen som själva basenheten. Vi säger att församlingen är en pastoral nivå. En nivå där saker och ting händer: En nivå där det firas gudstjänst, och undervisas. En nivå där diakoni och mission äger rum. Pastoratet eller samfälligheten är inte en sådan nivå. Har aldrig varit och ska inte heller vara. Men nu, i det nya förslaget, blir i praktiken det som kallas pastorat själva församlingen. Fair enough. På många håll kan det fungera. Men inte i stora städer som Göteborg, där pastoratet skulle kunna omfatta 300 000 kyrkotillhöriga. Om detta pastorat i själva verket är en församling förstår man att kartan och verkligheten inte längre stämmer.

Efter att ha funderat mycket på detta tror jag att jag egentligen är mot den nya ordningen. Men jag vill heller inte ha kvar den gamla. Hur ska då ekvationen lösas? Min lösning består i att ta in en annan av Svenska kyrkans pastorala nivåer. Stiftet! Biskopens ansvarsområde! Såhär tänker jag (och jag har nog skrivit om det förut - i en annan bloggpost). Gör fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Kanske ett 50-tal. Sälj biskopspalatsen. Utrusta biskoparna med enklare kläder och biskopsstavar i trä (om de inte redan har det). Anställ kompetenta personalvetare på stiftskanslierna samt fastighetsfolk som kan sin sak. Se till att alla anställda blir anställda av stiften och att alla fastigheter ägs och sköts av stiften.

Behåll de små, nära församlingarna. Skapa enkla, obyråkratiska kyrkoråd, som väljs vid en kyrkstämma dit alla kan komma. (Den som är sjuk kan rösta via ombud!) Kyrkoråden får hand om sin egen ekonomi och bestämmer själva hur många anställda de ska ”köpa” av stiftet. Någon form av grundläggande avtal skrivs angående fastigheterna. Har man inte råd med en fastighet inleds en process att sälja, stänga eller spränga.

Kyrkomöte

Jag läser lite bloggar från kyrkomötet. Det finns en samlingsblogg, som några har. Den heter kyrkomötesbloggen. Men de skriver ju så lite. Mest skriver de om att de varit på stiftsmiddagar. Någon skriver, att biskopen bjudit på middag. Men det kan väl knappast stämma. Det är väl hela stiftet, som de representerar, som bjuder. Eller tar biskopen ur egen ficka? I alla fall verkar det vara väldigt mycket hemlighetsmakeri vad som händer på kyrkomötet. Marta Axner skriver under rubriken: 'Varför bloggas det så lite?' att vi i alla fall har fått 'lite småbitar'. Min fråga är: Vems kyrkomöte är det? Går det inte att vara lite öppnare i den öppna folkkyrkan?

En som är mycket öppen är Dag Sandahl. Jag kan nog tycka att en del av det han skriver hade kunnat förbli oskrivet. (Men vem är jag att skriva så, jag som själv också talar först och tänker se'n.)

Men en sak skriver Dag, som jag vill lyfta fram. Det är att prästen Karin Långström Vinge gett honom och Ola Isacsson sitt stöd när det gäller deras motion. Här finns alltså ett samarbete över åsiktsgränserna. Just så ska kristen försoning levas. Halleluja!

Karin skriver också på kyrkomötesbloggen. Fast hon hänvisar till sin egen blogg. Det är kanske OK. Det är 13 stycken på bloggen men bara vissa bloggar. Och de som bloggar är kvinnor. Männen är tysta. Biskop Sven Thidevall verkar inte ha någon blogg själv. Det är väl i och för sig OK. Det har däremot Stig-Göran Fransson. Han skriver på sin egen blogg men inte kyrkomötesbloggen. Å andra sidan undrar jag varför han skriver över huvud taget. Han berättar mest självklarheter.

Men det kanske kommer mera!