Älven i mig

Anledningen till att jag läst denna bok var att mina tre syskon hade aningen läst den eller införskaffat den. Jag ser fortfarande fram emot att vi kan dela våra intryck vid tillfälle.

Boken är skriven av Jannete Hentati och den är utgiven på Albert Bonniers förlag år 2023. Författaren är född i Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). Vad jag förstår har hennes mamma och morfar arbetat vid vattenfall. Trots det (eller på grund av det) vill hon ta reda på hur utbyggnaden av Lilla Luleälven och Stora Luleälven påverkats av alla regleringar. Å ena sidan bidrar alla kraftverk till det svenska elsystemet och har en avgörande roll för den gröna omställningen, å andra sidan utgör utbyggnaden en enorm exploatering av hela området runt älvarna.

För Jannete Hentati handlar det också om att söka sina egna rötter. Och hon upptäcker att de finns i älven och bland de människor som lever i och kring älven. Hon och hennes man färdas till en rad olika platser och möter människor från alla sammanhang. Inte minst ett stort antal samer.

Det är speciellt att från sidan 143 och framåt läsa om en person som var ingift i vår släkt. Dåvarande rektorn för Samernas folkhögskola i Jåhkåmåhkke, Lennart Wallmark, beskrivs som en viktig person i motståndet mot en fjärde reglering av det som kom att kallas Akkajaure. Motståndarna fick på ett sätt rätt i vattendomstolen. Den konstaterar att Vattenfalls förslag om ytterligare relgering är otillåtet enligt vattenlagen. Ändå beslutas att utbyggnaden får ske. Att dispens från lagen ska ges. Lennart Wallmark var gift med Ingeborg Ekstedt. Hon var kusin med min mormor. Jag minns att vi hälsade på dem en gång i Åsele, där han tjänstgjorde som präst efter att ha slutat på Folkhögskolan.

Vår familj bodde invid Stora Luleälven år 1965 och 1967–70. Först i Miessávrre (Messaure) och sedan i Bårjås (Porjus). Messauredammen är älvens största. Det är en 2 kilometer lång och 101 meter hög, jord- och stenfyllnadsdamm.  Porjusdammen är den äldsta. Byggd 1910–15. När vi bodde i Bårjås var vi ofta på andra platser längs älven. Far var präst i Bårjås och då ingick det att leda gudstjänster i Ålloluokta, Sáltoluokta (Saltoluokta) och Vájsáluokta (Vaisaluokta). Vi bodde vissa helger i de tjänstebostäder som fanns. Det är goda minnen. En nylövad kåta med renskinn. Vi sov sida vid sida i våra sovsäckar. Nära marken.

Det innebär att väldigt många av de platser som beskrivs i boken är bekanta. När jag läste boken slog det mig att jag också har en del av mina rötter just där. Samma frågor som författaren ställer har också jag. Jag håller med när hon skriver:

Obs! Obs! Glöm ej: Priset på el står alltid – bör alltid ställas – i relation till priset för el.

Naturen betalar ett högt pris. Samerna betalar ett högt pris. Våra efterkommande betalar ett högt pris. Samtidigt är det som Anna Andersson skriver i en recension i Aftonbladet:

Inte någon gång säger Jannete Hentati, eller någon hon pratar med, att man inte borde ha byggt ut Lule älv.

Frågan är helt enkelt väldigt komplex. Men det minsta vi kan göra är att också benämna det höga pris som betalas för utbyggnaden.                                                                                                              

Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.

Några intryck från Saepmie

Den senaste tiden har Saepmie gjort sig påmint på flera olika sätt. (Saepmie är sydsamiska. Det kan också skrivas Sápmi, Sábme eller Sábmie.) Det blir nu några bloggposter om samer och om det samiska. Jag skrev för en tid sedan om en teaterföreställning som påverkade mig (och hustrun) djupt. Det går att läsa den bloggposten här. Nu har jag läst boken som ligger till grund för teaterföreställningen.

Herrarna satte oss hit

I nästa bloggpost ska jag kommentera boken lite mer. Men jag har också läst en annan bok, som heter:

Älven i mig

Det var min syster som tipsade. När båda mina bröder också hade skaffat boken gjorde även jag slag i saken. Helst skulle jag velat låna den på bibliotek men den var utlånad i hela Uppsala, så jag fick köpa ett exemplar. Mycket läsvärd. Det blir en egen bloggpost även om den. Boken handlar inte i första hand om tvångsförflyttningarna, de som det berättas om i ”Herrarna satte och hit”. Här är det regleringen av älvarna som beskrivs och det handlar helt och hållet om Luleälven. Både stora och lilla. Regleringarna av dessa vattendrag ledde förstås till förflyttningar av samer även de. 

Denna vecka har dessa båda böcker landat i min vardag eftersom vi har haft sammanträden i tre dagar. Sammanträden som rör bibelöversättning till lulesamiska och sydsamiska. Först två späckade mötesdagar i Uppsala tisdag onsdag. Därefter reste jag till Staaren (Östersund) där vi i augusti ska lansera Nya testamentet på sydsamiska. Det var viktigt att på plats få se lokaler och även möta personer som är viktiga i lanseringen. Jag leder den grupp som planerar lanseringen.

Bland annat fick vi se Mariamaljan i Stora kyrkan. Det är en stor mässingsplatta som representerar Maria, Jesus mor. Den påminner också om de smycken som samer bär i sina dräkter. De kan ibland vara av silver, ibland av mässing. Den är placerad till vänster om högaltaret uppe på en balkong men den går att flytta. I ett reportage från SvT medverkar utöver konstnären, Anna Maria Marsfjell, även prästen Karolinn Strandberg. Karolinn är med i vår projektgrupp och det är även Sofia Strinnholm, som syns på bild i reportage. Länken kommer här.

Att få vara med i arbetet för att Bibeln ska bli tillgänglig på de samiska språken är stort för mig. Det är som att en cirkel från min uppväxt sluts.

På väg hem från Staaren hittade jag en skrift på tåget. Den heter

[Kultje]

Den är utgiven av Vattenfall. Jag hittar ingen förklaring till namnet. Trodde först att det kanske kunde vara samiska men jag är tveksam. Eftersom det är hakklamrar runt ordet kanske det ska uppfattas som fonetisk skrift och i så fall ska det utläsas som det engelska ordet för "kultur":

Culture

Tidningen handlar om den enastående utvecklingen i norr. Om den gröna omställningen. Jag kunde kommentera mycket i den. Visst är det hoppfullt med grönt stål och allt annat. Men det jag undrar är, har någon reflekterat över vad detta betyder för samerna?

På sidan 81 dyker dock några rader om samerna upp. Det är i en artikel som heter

Norrbotten ur en äventyrares ögon

Det handlar om Linda Åkerberg som är just äventyrare.

För Linda innehåller Norrbottens historia två berättelser – den svenska och den samiska – som sedan blandas och blir nutidshistoria.

Men på intet sätt antyds att samerna fått och får betala ett högt pris för den industriella utvecklingen, både nu och då.

Hon skriver även om Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) som också förekommer i boken ”Älven i mig”. Linda Åkerberg skriver att platsen ”berättar om Sveriges historia från industrialism till sent 1900-tal.” Men inget om hur regleringen av Stuor Muorkke påverkade samerna.

På näst sista sidan skriver förre statsministern, Göran Persson. Han berör bland annat sitt uppdrag som styrelseordförande för Vattenfall. Han skriver:

Det här uppdraget, att vara ordförande i LKAB, är det finaste uppdrag jag har haft.

Det säger en del om omfattningen av denna omställning. Han avslutar med att önska människor välkomna till Norrbotten:

Här finns framtiden.

Men inte heller han har något som helst att säga om samerna. Jag återkommer till de båda böcker jag läst. För det finns mer att säga.

Pyramider i Sverige

Igår, på Bibelns dag, predikade jag i två kyrkor. Dels i Sankta Birgitta kyrka i Knivsta. Dels i Järfälla kyrka. Denna bloggpost handlar inte om vad jag predikade om, inte heller om de båda kyrkorna. Den handlar om en grav i Järfälla. Den som är begravd i denna grav är Olof Adlerberg, som var med i Karl XII:s fälttåg. (Aktuellt i det senaste avsnittet i ”historien om Sverige” som går på SvT och kan ses i efterhand på SvT Play).

Han dog dock inte i fält utan blev kammarherre hos Fredrik I och sedan adlad av Adolf Fredrik. Familjen Adlerberg bodde på Säby gård i närheten av Järfälla kyrka från 1749. 1757 grundlades den Adlerbergska gravkoret. Det stod klart 1762. Utöver Oskar Adlerberg och hans hustru Sofia Gyllenborg vilar flera ättlingar i graven. Den senaste gravsättningen skedde så sent som 1940. Kyrkvaktmästaren Rickard berättade att man går ner i graven via en gravhäll i kyrkan. Detta görs med jämna mellanrum för att inspektera regelverket i gravkoret.

Varför skriver jag om detta? Jo, graven är utformad som en pyramid. Och skälet till att familjen Adlerberg fick en pyramid som gravkor – berättar ett pdf-dokument, som jag hittar på Järfälla kommuns webbplats – är att det fanns en svensk arkitekt som hette Jean Eric Rehn. Han var i Rom 1755–56 och besökte bland annat Cestiuspyramiden. I den vilar Gaius Cestius. Han var en romersk ämbetsman och hans grav uppfördes år 12 f.v.t. och var en marmorklädd pyramid.

Arkitekten Rehn anlitades ofta av hovet, där Adlerberg tjänstgjorde som kammarherre. Detta sakförhållande har fått historieskrivaren Ingrid Kennerstedt Bornhall, Järfälla kultur, att tro att just Rehn ritat pyramiden i Järfälla.

Nästa fråga som nu uppstår är varför jag är så intresserad av denna pyramid? Svaret är enkelt. 1997–2002 var jag kyrkoherde i Aneby. I pastoratet ingick nio kyrkogårdar samt en enskild gravplats. Den enskilda gravplatsen, som förvaltades av en stiftelse, som ett av kyrkoråden hade ansvar för, låg vid Stjärneborgs slott. Den graven var också utformad som en pyramid. Personen som vilar i denna grav hette Malte Liewen Stierngranat. På Jönköpings länsmuseums webbplats går det att läsa:

Stierngranat lät också bygga ett eget mausoleum. Vid en resa till Egypten 1908 väcktes idén att skapa en kopia av Cheopspyramiden. Pyramiden göts i betong i förminskad skala 1923 och avsågs kläs med granitplattor. Gravkammaren, som har formen av ett gotiskt kapell, är rikt dekorerad med valvmålningar, av konstnären George Trapp, Gränna, med bilder ur Stierngranats liv. [Sarkofagen] beställdes redan på 1920-talet och togs med vid längre utlandsvistelser för säkerhets skull. Stierngranat gravsattes i sin sarkofag 1960.

George Trapp hade målat altartavlan i Aneby gamla kyrka och även i kapellet på Gransnäs ungdomsgård.

Det finns mycket att säga om den excentriske adelsmannen Stierngranat. Det kanske mest spektakulära var att han fick SJ med på noterna, när han ville ha en hållplats för järnvägen precis utanför slottet Stjärneborg, där han bodde. Motprestationen var att han lät bygga ett eget stationshus. Det var Sveriges enda privatägda stationshus. Enligt vad jag hört tröttnade SJ på Stierngranat, för varje gång han var på hemväg drog han i nödbromsen utanför sitt slott. Han betalade böterna och fick till slut sin hållplats.

Pyramider. Adel. Fasoner. Det är väl bra att de finns kvar. Påminner oss om att vissa personer har behov av att framstå som förmer än andra. Även efter sin död. En illusion. Inför döden är vi alla lika.

Bággojohtin (tvångsförflyttning)

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort på Uppsala statsteater. Igår utnyttjade vi en del av det. Vi gick på ett generalrepetitionen av

Herrarna satte oss hit

Föreställningen bygger på en bok av Elin Anna Labba. Hon fick Augustpriset för bästa fackbok 2020. Boken – och teatern – handlar om hur renskötande samer i Sverige tvångsförflyttades i början av 1900-talet. På stadsteaterns webbplats läser jag:

Myndigheterna kallar det för en dislokation. Men på samiska föds ett nytt ord; Bággojohtin (tvångsförflyttning).

Föreställningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. (Giron heter Kiruna på svenska). Stina Oscarson har skrivit manus. Malin Stenberg står för regin. Hon satt inte långt från oss. När vi gick, stannade vi till och pratade med henne. Hon berättade om hur spännande det känns att de ska turnera med föreställningen i Sápmi. Det kan vi absolut föreställa oss. Vi blev oerhört berörda. Hur mycket mer kommer inte personer i Sápmi dras med i föreställningen.

Det är en relativt kort föreställning. Den var över på 1 timme och 15 minuter. Ingen paus. Det är fyra skådespelare och de varvar nordsamiska och svenska. (Vi förstod på regissören att det också är några ord på lulesamiska med). Så fort det talas samiska kommer svensk text upp på en skärm. På samma skärm visas också bilder på de samer vars berättelser återges. Vid några tillfällen spelas också inspelningar upp. Starkt var att höra när en kvinna på 1920-talet jojkar själva bággojohtin.

Trots allt var det generalrepetition. Vid tre tillfällen bad skådespelarna sufflören om hjälp. Det gjorde absolut inget. Vid ett tillfälle tog de om en slags dans. Med inbjudande leenden sa de:

Det här tar vi om, va?

Föreställningen sattes upp på stadsteaterns lilla scen, vilken gjorde hela upplevelsen mer intim och det uppskattade jag.

Några ortsnamn jag uppfattade var Sáltoluokta, Ultevis och framför allt Vájsáluokta. På dessa platser var min familj ofta när jag växte upp. Vi bodde i Bårjås (Porjus). Far var präst i församlingen. På vår och höst fanns samerna i Sáltoluokta och vissa helger var vi där. Då firades gudstjänst i kyrkkåtan och vi bodde i prästkåtan. Ganska ofta gick vi upp på Ultevisheden, för där var det myggfritt. Någon gång besteg vi Lulep Kierkau. Utsikten över Stora lulevatten en klar sommardag är fantastisk.

På slutet av sjuttitalet var jag intervjuad i tidningen Året Runt. De gick runt på
Stockholms central och även jag fick frågan vilken plats i Sverige som är vackrast.
(Kul att även radioprofilen Hasse Tellemar intervjuades.)

Mitt i sommaren var det kyrkhelg i Vájsáluokta. Dit fanns på den tiden ingen bilväg. Sista tre timmarna – från Vietas – åkte vi båt. Jag var inte mer än åtta-nio år men jag minns så väl samtalet med den gamle samen Per Utsi, då han berättade om tvångsförflyttningen, samtidigt som han visade mig hur man gör skohö, att ha i skorna på vintern. Något jag berättat om i en tidigare bloggpost. Just Vájsáluokta nämndes ofta i föreställningen. En plats dit många förflyttades och trodde att de skulle få stanna. Bara för att upptäcka att de skulle flyttas ytterligare. Vájsáluokta ligger vid foten av berget Áhkká, som finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hans som reser på en gås. Ledargåsen heter Akka.

Som generalsekreterare i Bibelsällskapet gläds jag över den språkrevitalisering som sker i samband med att Bibeln översätts till olika samiska språk. Den senaste nordsamiska bibelöversättningen var klar 2019. Nya testamentet finns sedan länge på lulesamiska och arbete med Gamla testamentet pågår. I augusti ska Nya testamentet på sydsamiska lanseras. Det sker i Östersund 23-25 augusti och då är det första gången hela Nya testamentet finns på sydsamiska. En så kallad editio princeps. Det är en stor händelse. 

I en tid när storsvensk nationalism åter breder ut sig är rösterna från Sápmi så oerhört betydelsefulla. Inte bara för samerna utan för oss alla. Därför är jag så tacksam för att vi kunde se denna mycket berörande föreställning. Den rekommenderas varmt.

Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.