Det räcker – politiskt men inte partipolitiskt?

Som jag lovade i gårdagens bloggpost skriver jag idag några rader om ”huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik”. Jag hade uppfattat att detta var en viktig poäng med manifestationen.

Låt mig understryka att många tal ofrånkomligen blev politiskt laddade. Något annat var inte möjligt. En del av talen uppfattade jag som kritiska mot den politik som förs idag men det sas aldrig rätt ut. Jag förstår att det var en svår balansgång för många.

Manifestationen skulle samla alla goda krafter i samhället kring ett gemensamt uppdrag. Och visst var det stor representation från riksdagens olika partier. Tidningen Dagen rapporterade:

Partiledare efter partiledare strömmar till, från höger till vänster, även om det här i grunden inte är ett politiskt initiativ så har arrangörerna bjudit in dem, och de tvekar inte att kroka arm med civilsamhället.

Förmodligen bidrog Drottning Silvias närvaro till att många partiledare var på plats. Men säkert var de också där för att det genuint upplever att det var viktigt att vara med. Inför samlingen fick Sebastian Stakset frågan - från SvT - om hur han fick politikerna att tacka ja till att komma:

– Jag är fett envis. En av sakerna vi vill göra är att ta bort politikerföraktet, för det är ingen som blir bra av att bli hatad, säger Sebastian Stakset.

Stakset var i sitt tidigare, gängkriminella liv, uppfylld av hat och visade det exempelvis genom att hota Jimmie Åkesson. Det blev han dömd för. Stakset har också offentligen önskat att få be Åkesson om förlåtelse, något Expressen skrev om redan 2017. Så sent som förra året rann det över för Stakset i ett offentligt samtal med en politiker. Enligt Världen idag blev Staksets förlåt till denna politiker viralt: 

Predikanten och artisten Sebastian Stakset bad i ett Facebook­inlägg en M-politiker om förlåtelse för att han spårat ur i ett offentligt samtal om att låsa in unga. Hans ursäkt fick enorm spridning, lyftes fram i en ledare i DN och ledde till ett nytt och bättre samtal om ungas utsatthet.

Det finns alltså en förhistoria när det gäller Staksets relation till flera av Sveriges politiker. Han har verkligen ångrat sina hot och önskat försoning, det är min tolkning såhär från åskådarplats. Att så många politiker kom igår, är – mot bakgrund av detta – storartat. Jag vet inte om samtliga partiledare var där. På storbildsskärmen under manifestationen och i mitt flöde i sociala medier kunde jag i alla fall räkna till minst fem.

Stakset höll ett tal en bit in i programmet. Då nämnde han statsministern och den tidigare statsministern. Det uppfattade jag som en gest ämnad att lyfta frågorna om kampen mot vapenvåldet till en nivå över partipolitikens. Därför blev det spännande när statsminister Ulf Kristersson skulle hålla tal, efter att på regeringens och riksdagens vägnar fått ta emot en skulptur. Den var målad av Neo, barn till 39-åringen Mikael som sköts till döds i Skärholmen förra året och Nathaly, syster till Adriana, som sköts till döds 2020 i Norsborg, Botkyrka. På sin Facebooksida förmedlar Sebastian Stakset en hälsning från Neo till statsministern:

Tack för att du kommer till @detracker.nu statsminister Ulf Kristersson. Jag och Nathaly har målat en skulptur till dig. Den får du och dina kollegor i regering och riksdag som en påminnelse att ni måste tänka på oss barn på jobbet. Vi önskar att ni alla ska beskydda oss barn, jag tänker att inget annat barn ska vara med om det jag har gått igenom. Jag vill att alla politiker, kommuner och civilsamhället samarbetar för att hjälpa oss barn, och skapa ett tryggt land att bo i. Utan vapen och mord. Tack för du kommer! Vi ses imorgon.

Så, vad sa då statsministern? Hela talet går att läsa på regeringskansliets webbplats. Efter att ha lyssnat på plats och nu i efterhand läst igenom – och vinnlagt mig om att göra en välvillig läsning – ser jag att Ulf Kristersson avstår från sådant som brukar finnas med många gånger när han deltar i politiska debatter. Han började med att uttrycka vikten av att vi måste få ha olika uppfattningar i en demokrati. 

Vi har kanske olika uppfattning om exakt vad som måste göras. Det har jag stor respekt för. Men målet måste vara tydligt:

Att få stopp på våldet. Att bryta nyrekryteringen. Och att strypa den kriminella ekonomin.

Han säger inget om utvisning eller om vikten av att ha en stram migrationspolitik. Jag uppfattar att han ansträngt sig när det gäller att utesluta formuleringar som kan bidra till en uppdelning utifrån ursprung. Det var bra. Men efter denna inledning menar jag att statsministern valde en väg – av möjliga vägar till fortsättning – som var olycklig:

Ansvaret för det goda och rättvisa Sverige faller på oss alla. Men ett särskilt ansvar vilar alltid på regeringen. Att ytterst fatta besluten, att göra de svåra avvägningarna.

Den skulptur han fått var ju avsedd till honom och hans ”kollegor i regering och riksdag”. Några av dem satt på första raden. Nu valde statsministern att i stället tala uteslutande om vad regeringen gjort och gör. Och då glider argumentationen iväg åt att regeringen nu gör något som tidigare borde gjorts för länge sedan men inte gjordes. Det är svårt – intill omöjligt – att inte förstå det som en kritik mot oppositionen.

När jag läser en del andra tal som statsministern hållit ser jag att han väljer att uttrycka sig som representant för regeringen i första hand. Det kanske är en del av protokollet. Det skulle förmodligen varit riksdagens talman som hade varit rätt person att tala för hela riksdagen. Men nog hade det gått att utforma talet lite mer inkluderande, när det nu endast var statsministern av alla närvarande partiledare, som fick taltid?

Sammanfattningsvis: Statsministerns anförande hade kunnat bli ett enande tal. Det är möjligt att andra uppfattade det så. Men för mig blev det tyvärr inte så. Läs gärna själv och kom med andra perspektiv. Länken till talet kommer här igen.

Det räcker

Idag deltog vi i

Det räcker

En nationell samling för ett samhälle utan vapenvåld

Den ägde rum i 3Arena. Enligt arrangörerna kom ungefär 13 000 personer. Det hade givetvis fått plats ännu fler. Det ryms 45 000 vid konserter. Men 13 000 är väldigt många det också.

Vi satt långt upp på en läktare så det var inte lätt att
ta bilder - men på skärmarna syns Sebastian Stakset.

Initiativet kom från Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yakes och Aneta Demir. De senare har mist närstående i gängrelaterat våld. Två organisationer som stod bakom det hela var Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ideér för livet.

Det var meningsfullt att vara med. Vårt samhälle behöver hitta en gemensam kraft i kampen mot detta besinningslösa våld. Några tydliga delar i manifestationen vill jag särskilt lyfta fram:

Styrkan hos dem som mist anhöriga. Att de orkade berätta och att de inte hade valt bitterhet utan istället valt att kämpa mot våldet. De stod i första ledet som arrangörer.

Fokus fanns verkligen på barnen och hur de drabbas. Det underströks att vi vuxna behöver ta vårt ansvar. Samtidigt fick barnen ta plats på scenen och i de videofilmer som spelades upp. Barnen var inte statister i manifestationen utan deras röster var viktiga i sin egen rätt.

I många tal lyftes vikten av förebyggande arbete fram. Att nyrekryteringen av barn måste stoppas. Och att samhället måste satsa resurser där. Men även att vi alla behöver bidra.

Ytterligare ett tema handlade om techjättarnas ansvar. Hur de behandlar alla användare – även barn – som medel för sitt enorma vinstintresse.

Efteråt bär jag en stark känsla av sorg över att så många drabbas av vapenvåldet. Både sorg för dem som mist sina kära och för alla barn som blir förövare. De är ju också offer. Men det fanns också mycket hopp och beslutsamhet. En vilja att bidra till förändring.

Under de musikaliska bidragen lyste det av mobil-
telefoner från läktarna.

Det var många fantastiska sånginslag. Roligt med Uno Svenningsson som jag satt mitt emot på tåget till Göteborg för en vecka sedan. Det var precis då jag köpte biljetter till manifestationen. Jag kunde inte låta bli att ställa några frågor till honom, för jag såg ju att han skulle vara med. Det uppskattade han. Hans bidrag var förstås:

Under ytan

I några kommande bloggposter kommer jag att skriva om huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik och om religionens plats denna kväll.

Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.

Fördomsfulla vuxna

Vi har haft besök av äldsta dottern och hennes familj över helgen. I morse vaknade äldsta barnbarnet aningen för tidigt för min och mormoderns smak. Det blev jag som gick ut med barnbarnet i köket. Där satte vi oss med en bok. Det blev ”Min skattkammare.” Vi bestämde att vi skulle läsa ”Alfabetet”. När vi kom till bokstaven ”P” höjde både jag (och mamman, som vaknat och också kommit ut till köket) på ögonbrynen:

Pappa är så lång och stor

torkar disk åt lilla mor.

Jag tänkte att det i alla fall fint var att pappan överhuvudtaget gjorde en insats i köket. Men lite tråkigt att det uppfattades som en hjälp till mamman i familjen. Jag såg på min äldsta dotter att hon reagerade på samma sätt.

När även mormodern kommit upp ur lopporna (inte så värst lång tid efter att vi gått ut i köket) frågade hon vad vi gjort. Jag berättade att vi läst i en bok och så återgav jag några delar av ”Alfabetet” och konstaterade att en vers handlade om en pappa som diskade. Då utbrast äldsta barnbarnet – helt ärligt:

Ja, han diskade åt sin lilla mor.

Hahaha … ja, så uppfattar en sexåring en vers, som jag och hennes mamma uppfattar på ett delvis annat sätt. Med andra ord sker det en viss utveckling. Så bra.

Blondinbella och Bibeln

Det var äldsta dottern som uppmärksammade mig på att Isabella Löwengrip skrev om Bibeln häromdagen. Spännande. Det var genom bloggen Bloggbevakning hon fick upp ögonen för det.

I korthet berättar Isabella Löwengrip om att hon fått en barnbibel av sin mamma vid ett besök nyligen. Så här skriver hon:

Dels så vill jag läsa den själv (för sannolikheten att jag kommer att läsa vuxenbibeln är låg) men framförallt så ska jag läsa den med barnen. Barnen vet att ingen av oss vuxna (eller släkt) har en tro i hemmet men att känna till bibeln i stora drag ser jag som allmänbildning. Det ska bli kul att högläsa!

I kommentarsfälten – både till Blondinbella och Bloggbevakning – vittnar många om sitt intresse för Bibeln. Påfallande många har samma synsätt som Isabella Löwengrip. Att det är viktigt att känna till berättelserna. Och att det absolut är viktigt oavsett tro. Klokt. 

Bloggbevakning skriver i sammanhanget även om den version av Nya testamentet som vi på Bibelsällskapet var med och tog fram tillsammans med LL-förlaget. Roligt att bli omnämnd för det. Det var journalisten och författaren Hanna Wallsten som stod för merparten av arbetet. Den heter

Nya testamentet på lätt svenska

Den är inte tänkt för barn utan för den som lever med dyslexi eller kanske för någon som ännu inte lärt sig svenska flytande. Också en viktig sak!

Vårt samhälle mår bra av denna öppenhet att lära sig att förstå även det som man själv inte omfattar. Svenska Bibelsällskapet arbetar i skolan med just detta i form av Bibeläventyret. 

Detta icke-konfessionella läromedel bidrar till att alla elever i en klass får lära känna Bibeln och dess berättelser. Det är ju också precis det som står i läroplanen. Erfarenheten från våra instruktörer är att barnen är intresserade, oavsett om de beskriver sig som kristna eller har en annan tro eller ingen religiös tro alls. Och instruktörerna utbildas också till att vara tydliga på den punkten. Att varje elev respekteras för sin egen uppfattning men att alla behöver lära sig något om Bibeln, för att kunna göra mer informerade livsval. Det tror jag är en god investering i ett samhälle. Roligt att möta denna uppfattning i några bloggkommentarsfält. 

Den barnbibel som Isabella Löwengrip fick av sin mor heter Bibelns berättelser för barn och är från 1982. I kommentarsfälten var det flera som tipsade Isabella Löwengrip om en mer modern barnbibel, nämligen Barnens bästa bibel, skriven av biskopen i Karlstad stift (Svenska kyrkan), Sören Dalevi och med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson. Vi har skickat ett exemplar av just denna barnbibel till henne, så får vi se om den kan komma till användning. Alla barnbiblar har för- och nackdelar. Sören Dalevi, som forskat på just barnbiblar, har visat att barnbiblar är barn av sin tid. På 1990-talet valdes exempelvis de svåra berättelserna bort. Sören Dalevis arbete bygger på synen att barn är komplexa varelser som behöver möta olika berättelser för att utvecklas. Jag vet inte hur Bibelns berättelser för barn från 1982 är i det avseendet. 

Det viktigaste är nog att överhuvudtaget bjuda in barnen i Bibelns berättelser. Och att vi som vuxna är med och läser. Då kan många frågor utvecklas och viktiga samtal uppstå. Där både barnet och den vuxna lär sig och får tolka sina liv.

Näst äldsta dottern drog ett pappaskämt i svampskogen

Det mesta jag kan om svamp har jag lärt mig av min far. Hustrun är liksom jag alltid pigg på att plocka svamp och intresset har gått i arv till kanske framför allt näst äldsta dottern. Igår tog hon med oss till ett svampställe. Visst hade vi gärna hittat gula kantareller i mängd men det gjorde vi inte. Det blev bara till ett par små svampmackor. Men gott var det.

Däremot hittade vi soppar. Några Karl Johan, och ett antal tegelröd björksopp. Mest var det nig vanlig björksopp och en och annan grynsopp. Vi fick också med oss en citrongul slemskivling hem och några kremlor. De senare valde jag att slänga. Jag smakade på någon av dem och blev osäker. ”Better safe than sorry” som ordspråket säger på engelska.

Överhuvudtaget har jag lärt mig säkerhetstänkande kring svampplockning och framför allt svampätning. Det räcker oftast mycket bra att bara plocka säkra kort. En bra dag kan jag hitta över tio ätliga svampar som jag är säker på.

Ändå brukar jag, precis som far, ta undan ett litet smakprov när jag har smält ner all svamp till en svampblandning. Detta smakprov äter jag morgonen därpå. Om jag mår bra efter det är det ofarligt. Så gjorde jag alltså även i morse och nu strax före två mår jag fortfarande väldigt bra. Fem påsar med vardera 2,5 dl god blandsvamp finns nu i frysen.

Men hur var det med näst äldsta dotterns skämt? Jo, sedan en tid har jag lite ont i mina fötter och har skaffat speciella ilägg i skorna. Att gå i skogen är lite jobbigt, så efter någon timme – ungefär när det ändå började regna – undrade jag om vi kunde bege oss hem.

- Jag är inte så bra ”off piste”, sa jag.

- Nej, då blir Du ”pissed off”, replikerade hon blixtsnabbt.

Gemensam tvättstuga

En vanlig torsdagskväll går jag ner i tvättstugan för att hämta tvätten, som precis är torr. I en av våra gemensamma tvättstugor. Vi är många hushåll som delar på denna resurs. I den lilla finns det två tvättmaskiner. I den stora tre. Eftersom vi numer bara är två i hushållet behöver vi inte tvätta så ofta.

I tvättstugorna finns stora ytor. Det är enkelt att vika allt och lägga det i prydliga högar. Behöver vi stryka eller mangla finns det förutsättningar även för det.

I vår lägenhet finns inte plats för någon tvättmaskin. Jag kan förstå de hushåll som har det. Särskilt om de har barn och därmed mer tvätt än vi.

Själva är vi nöjda med att utnyttja de gemensamma faciliteterna. Fint på något sätt.

Gillar barn växelvis boende?

Skulle jag vilja flytta varje vecka? Skulle jag vilja ha två bostäder och pendla mellan dem. Varje vecka?
I aktuellt ikväll handlade det om växelvis boende för barn i separerade familjer. Förmodligen stämmer det att det är bättre att bo lika mycket hos varje förälder.
Om det nu blivit så att föräldrarna inte sett någon annan lösning än att separera. Det blir ju så ibland. Jag har ingen lust att sätta mig till doms över detta.
Men när jag hör inslaget slår det mig: tänk så många barn som lever såhär? Ena veckan hos den ena föräldern. Flytt. Nästa vecka hos den andra. Flytt. Osv. Var finns barnperspektivet? Är det rimligt att så många barn måste leva så?
Barnpsykologen som var intervjuad ansåg att barn inte är som vuxna. Vi vuxna säger: mitt hem är min borg. För barnen är mamma och pappa tryggheten. Så länge man bor hos någon av föräldrarna är man trygg.
Stämmer detta? Eller är det en efterhandskonstruktion? För att orka leva med hur barn har det, när de vuxna går skilda vägar?
Nog borde det vara en prioriterad uppgift i ett samhälle att underlätta för familjer att hålla ihop. Om man skulle anlägga ett barnperspektiv?
Kan det rent av vara bättre för barn att komma till genom insemination? Och bara ha en förälder? Då uppstår ju en situation där barnet aldrig behöver utsättas för separation och inte heller för växelvis boende.
Jag raljerar inte. Jag funderar högt.
Definitivt tror jag att två föräldrar är att föredra. Även om det blir separation. Konflikter och osämja tillhör verkligheten. Barn i separerade familjer kan säkert vara nog så harmoniska. Barn i hem som inte är separerade kan vara olyckliga.
Men i varje situation behöver någon ta tillvara barnets perspektiv. Både i den familj som splittras och i den som väljer att inte gör det. I bästa fall är det vi föräldrar som själva kan ta barnets perspektiv. Det är väl det som är att vara förälder.

Vad händer sen – eller konsten att klippa av en navelsträng

Året är 2011. Månaden augusti och barnen lämnar boet, ett efter ett. Äldsta dottern var bara hemma och vände i början av månaden. Det resulterade i alla fall i en traditionsenlig middag på sommarstället. Hela barnaskaran samlad. Samt morföräldrarna, såklart! Därefter hastade sjömannen iväg. En vecka tidigare än beräknat mönstrade han på ett nytt skepp. Denna gång tankfartyget Astral, med första destination Luleå. Även då åt vi mat ihop, hela familjen. Avskedsmiddag nr 2, alltså. Avresan hemifrån skedde sistlidna lördag. Fem minuter innan sysslingen från Geneve anlände till Kalmar, så med hjälp av denne yngling behölls den ungdomliga närvaron konstant. Sysslingen åkte iväg igår, torsdag och vi passade på att ställa till med avskedsfest i onsdags, för säkerhets skull. I morse skjutsades näst äldsta dottern till bussen, för att fortsätta tredje årets studier i Uppsala. Vi åt lite mat igen igår kväll. Även denna gång med mormodern och morfadren, för säkerhets skull. Idag packar vi det sista för yngsta dottern, som åker imorgon vid tolvtiden. Första anhalt Lund och sedan bär det av till USA ett år. Om detta kan man läsa på bloggen ”Lerato”, som på seTswana betyder ”Kärlek” och är det namn yngsta dottern fick i Sydafrika, ett antal år sedan. Snart ska vi äta lite mat igen. Ytterligare en avskedsmåltid. Denna gång är det pannbiff och lök på menun!
Kvar blir endast äldste sonen, men det kan nog hända att även han drar mot nordligare trakter inom kort. Då blir det lämpligt med ytterligare näringsintag.
Vad kan vi alltså lära oss av detta? Barn föds, navelsträngar klipps. Sedan ska barnen lämna hemmet. Och navelsträngar klipps. Konsten att göra detta, är att äta tillsammans! Avskedsmåltiden är inte oviktig. Kanske ett tal, eller en skål eller bara känslan av att vi hör ihop.
Jesus valde att markera sin samhörighet med lärjungarna på liknande sätt, kvällen innan han skulle lämna dem. Genom att upprepa den måltiden behålls gemenskapen genom tid och rum.
Mina barn känner jag stark gemenskap med även efter alla dessa navelsträngsklipp. Genom tid och rum!

Dropbox

För någon tid sedan flyttade min far och min mamma från en villa till en lägenhet. (Nu undrar vän av ordning varför jag skriver ”far” och ”mamma”. Antingen skriver man väl ”far och mor” eller ”pappa och mamma”. Saken är den att min mor dog för 12 år sedan. Några år senare gifte sig far igen och jag fick helt enkelt en mamma. Det insåg jag, när jag i Afrika försökte förklara att min mor var död och att den kvinna, som gift sig med min far, inte är min mamma. Ingen förstod vad jag menade.

She is your mother!

I en afrikansk kontext är det inget problem att ha mer än en mamma eller mor. Nu är dock ordet ”mor” förbehållet just ”mor” men en mamma är jag glad att ha fått på gamla da’r. Nåväl tillbaka till flytten.)
Vi var där och hjälpte till med packningen och sedan dess pågår en viss aktivitet inom den närmaste släkten. Allt det som fanns i villan ryms inte i lägenheten och vi som är barn och barnbarn har nu möjlighet att få en och annan minnessak från vårt föräldrahem/morföräldrahem/farföräldrahem. Eftersom flytten skedde ganska snabbt och villan är ute till försäljning, behöver vi dela upp det som blev över. Att fyra barn och sjutton barnbarn ska kunna träffas nu i sommar låter sig inte göras. Då finns något som heter ”dropbox”. Man kan ladda upp listor, fotografier mm och sedan bjuda in alla som ska ha tillgång till det man laddat upp. I denna dropbox är det som aktiviteten pågår.
Jag tror det kommer att gå bra med uppdelningen. Det handlar ju om att få något minne med sig. Och själv blir jag nog lika glad över att jag får det jag önskat som att något av mina syskon eller syskonbarn eller för den delen mina egna barn, får något de önskat sig. Det som ingen vill ha skänks till en loppmarknad, där överskottet går till internationellt arbete.
Samtidigt pågår en viss aktivitet i min egen hjärna. Saker, prylar, minnen. Behöver jag mer saker? Eller ägodelar? Nu pratar jag inte om Feng Shui och negativa energier. Utan vanligt sunt förnuft. Därför kommer en viktig del av hösten innebära att hustrun och jag går igenom vårt hem och rensar ut en del saker, som vi egentligen inte behöver.
Men nu finns det också ett annat skäl till detta städprojekt. För en tid sedan köpte vi en extern hårddisk. På den laddade vi ner en massa fotografier mm. Sedan skulle vi vara bortresta och jag tyckte det var en god idé att gömma den externa hårddisken, om det, mot förmodan, skulle bli inbrott. Så jag hittade ett mycket fiffigt ställe, där jag placerade den externa hårddisken, för att ingen eventuell inbrottstjuv skulle kunna hitta den. Detta mycket fiffiga ställe kan jag nu inte själv komma på var det är. Vi har verkligen letat men nu återstår alltså att metodiskt gå igenom skåp, lådor mm. Samtidigt kanske sortera ut ett och annat. Vilken ”dropbox” dessa tillhörigheter ska hamna i återstår att se. Något kanske ska erbjudas ätteläggarna. Ett och annat säljas. Annat skänkas och mycket förmodligen kasseras. När/om vi hittar den externa hårddisken, kommer den dock att behållas och placeras på ett ställe där vi kan hitta den.

Vilken blick

Varje lördag döps ett antal barn i Kalmar Slottskyrka. Prästerna i Kalmar turas om. Idag var det min tur. Jag döpte två barn. Den ena flickan ville hållas under magen och titta ner i dopfunten. Inte mig emot. Den andra höll jag som vanligt. D v s hon tittade rakt upp. När jag mötte hennes stadiga blick tänkte jag:
- Om Du skulle kunna berätta för mig om vad tro är. Tillit! Det verkar som om Du vet allt och Din blick är djup som en ocean.
Båda flickorna var lugna och vakna hela tiden. Det blev en otrolig närvaro i hela dopgudstjänsten.
När jag döper tänker jag ofta på detta. Tro, är inte något som sitter i förnuftet bara. (Visst, en del sitter även där!) Det är en slags livsinställning. Inte konstigt att Jesus tog fram ett barn och ställde det mitt i skaran av lärjungarna, som en förebild.

Har vi fattat vad Jesus menar? Hur ofta gör som Jesus?