Bibeln finns med i dagspolitiken

Under lång tid har jag med en dåres envishet hävdat att Bibeln inte bara påverkat vår historia (vilken den verkligen gjort) utan att den också påverkar vår samtid. Ett tydligt exempel är språket. Det senaste exemplet kommer från Moderaternas Sverigemöte, där partiledaren, Ulf Kristersson, i sitt tal sa följande:

Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!

Vad har detta med Bibeln att göra? Jo, det jag syftar på är givetvis orden:

Att gå den extra milen.

Uttrycket kommer från Bergspredikan. Det handlar inte om en svensk mil, som ju är 10 kilometer utan om en romersk mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. Jesus undervisar om hur viktigt det är att älska sina fiender och göra mer än vad som begärs av en. Han säger:

Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. (Matt 5:41)

I fotnoten i Bibel 2000 (NT 81) står det:

Romerska soldater kunde med våld rekvirera tjänster av den judiska befolkningen (jfr 27:32). 

Vad Jesus menar är alltså att när en romersk soldat, en representant för ockupationsmakten, som har rätt att be någon gå en mil, ber om detta, så ska Jesus åhörare vara beredda att gå två mil. Det var nog inte tänkt som ett sätt att visa sig underdånig utan som ett sätt att ta udden av förtrycket. Budskapet blir att den romerska soldaten hamnar i tacksamhetsskuld till den person som han ställt krav på. Det blev en slags motståndshandling. 

Tillbaka till Ulf Kristersson och hans tal. Jag förstår givetvis att detta är ett talesätt och att den som använder det inte alltid är insatt i dess bakgrund. Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över sammanhanget i Ulf Kristerssons tal.

Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land.

När jag tänker på hur talesättet ”att gå den extra milen” brukar användas, handlar det oftast inte om att göra sitt bästa för sig själv och sitt land. Utan för den andra. Medmänniskan i utsatthet. Även om hon kommer från ett annat land. I noten till Matt 5:41 hänvisas det till Matt 27:32. Vad står det där?

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. (Matt 27:32).

Samma regel som Jesus hänvisade till i Bergspredikan använder sig soldaterna av i samband med Jesus korsfästelse. Och i noten till den versen står det:

Kyrene Huvudstad i Kyrenaika, en grekisk, av romarna övertagen koloni på Nordafrikas kust, som nu utgör en del av Libyen.

Simon från Kyrene, som fick bära Jesus kors, var nordafrikan. Ha kom från Libyen. Libyen är idag ett  land i sönderfall som för många asylsökande från Afrika är ett transitland. De som går den extra milen i vår tid – ibland med en tung börda, precis som Simon från Kyrene – vandrar inte på den väg som fått namnet ”arbetslinjen” utan längs smärtornas väg, Via Dolorosa.

Ulf Kristersson pratar om Fredrik Reinfeldt. Jag minns Reinfeldts ofta citerade tal från den 16 augusti 2014, som kallas ”Öppna era hjärtan-talet”. Det talet har en egen Wikipedia-sida. Reinfeldt sa bland annat:

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.

Fredrik Reinfeldt i sitt tal "Öppna era hjärtan"
på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014.
Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.

På ett sätt är det spännande att Ulf Kristersson – i ett viktigt tal inför valet 2026 – återvänder till Fredrik Reinfeldt och hans politik. Som enligt Kristersson handlade om att ”gå den extra milen”. Ville Kristersson att jag skulle komma att tänka på ”Öppna era hjärtan”? Jag hoppas det.

Snart en miljon besök

 Ett tag trodde jag att människor i massor läser mina bloggposter. Men den senaste tiden har besökarantalet rusat i höjden. Jag närmar mig en miljon. De senaste månaderna har ökningen varit obegripligt stor.

De första bloggposterna skrev jag 2007. Då var besökarantalet blygsamt. Men sedan har det gått lite upp och ner. En bra månad har det legat på 3 000. Hundra besök om dagen. 2023 hade jag en obegriplig topp. Och så hände något efter årsskiftet, som syns på kurvan. Nu har jag över 80 000 besök den senaste månaden. Men jag blir ju lite misstänksam.

Den senaste veckan har jag 5 500 besökare från Vietnam. Nu undrar jag om detta beror på alla sökningar som görs med artificiell intelligens eller på något annat. De besök jag har från Sverige är denna vecka inte mätbara.

Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Vem får avgöra vilka värderingar som är svenska?

Regeringen har beslutat att ge fem miljoner kronor till World Values Survey (WVS) som ska göra en undersökning om värderingar i Sverige. Pengar till forskning är i sig inte fel. Men när nytillträdda utbildnings - och integrationsministern Simona Mohamsson (L) uttalar sig – på Regeringens webbplats – blir jag fundersam:

- Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället. Genom World Values Surveys (WVS) undersökning skapas ett bättre kunskapsunderlag om skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda. Det är bara med rätt kunskap som också rätt åtgärder kan vidtas.

Vi får dock inga exempel på vad dessa liberala värdering gäller. Jag får alltså söka vidare och i Expressen har Mohamsson uttalat sig och jag förstår att en aspekt är synen på sex. Expressen skriver:

World Values Survey har tidigare gjort undersökningar som visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskapet, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har deras värderingar närmat sig de inföddas, skriver DN.

– Tio år är alldeles för lång tid. Det är en hel generation med tjejer som inte får välja vem de vill älska eller killar som inte kan komma ut ur garderoben, säger Simona Mohamsson till tidningen.

Även jag önskar att tjejer ska få välja vem de vill älska och att killar ska få kunna komma ut ur garderoben. Men uttalandet väcker ändå en rad frågor.

Vem avgör i slutändan vilka värderingar som är svenska?

Är det majoriteten som bestämmer det? Jag känner en mängd svenskfödda människor som inte delar majoritetens syn på sex. Hur ska vi se på dem? Är de inte svenskar? Har de osvenska värderingar?

Som jag ser det är värderingar något oerhört komplext. Det är definitivt inget som makthavare kan framtvinga. Det går inte heller att påskynda förändringar av värderingar. Det tar sin tid. Jag har varit präst i snart 40 år. Varje gång jag predikar önskar jag påverka människor. Men jag tror inte att jag kan göra det på ett manipulativt sätt. Det är de goda argumenten som kan påverka människor och att argumenten ges på ett respektfullt sätt.

När värderingar kopplas till nationalism blir jag orolig på allvar. Jag tillhör Svenska kyrkan men framför allt den världsvida kyrkan. Det är inget enkelt sammanhang. Det finns oerhört många kristna i världen som har andra värderingar än jag på många områden. Men den världsvida kyrkan är ändå mitt sammanhang. Och jag brinner för att finnas med och påverka de andra. Och jag förstår att jag också påverkas.

Alternativet är att bara vara med sådana som tycker precis som jag. Hur skulle en sådan värld se ut? Tyvärr tror jag att det är denna tankefigur som ligger bakom regeringens beslut. Idén att vi kan återskapa enhetssamhället. Där alla har samma värderingar. Men det enda sättet att göra detta vore att återinföra enväldet. Vilket i och för sig inte kommer att leda till att alla har samma värderingar. Möjligen att envåldshärskaren tror att alla har det, för ingen vågar säga emot. Vi behöver bara titta på ett stort land i väster så förstår vi att kombinationen makt, nationalism, rasism och idén om gemensamma värderingar är en mix som skapar rädsla och föder en tysthetskultur. Vill vi ha den typen av enhetskultur?

Under mina 7,5 år i Sydafrika hörde jag nog aldrig människor tala om ”sydafrikanska värderingar”. De som bor och lever i Sydafrika är oerhört medvetna om att det finns olika värderingar. De bor ju i ”the rainbow nation”. Det är viktigt att alla får finnas – med sina olika värderingar. Och att det finns yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Demokrati, helt enkelt. Men idén att alla skulle kunna ha samma värderingar, den tror jag de flesta sydafrikaner skulle uppfatta som befängd.

Så låt oss, som bor och lever i Sverige, snarare arbeta för ett samhälle där vi lyssnar på varandra och respektfullt debatterar, diskuterar och samtalar om våra värderingar. Men låt oss inte förstärka uppdelningen i grupper. Det är i slutändan inte bra för någon.

Vad firar vi idag?

Idag är det Sveriges nationaldag. Vi som bor i Sverige firar eller högtidlighåller detta. Men vad är det vi firar? Och varför?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523. Alla som levde i det som då kallades Sverige fick ju knappast rösta men någon form av val skedde i alla fall. Sverige blev samtidigt självständigt och inte längre en del av Kalmarunionen, som styrdes av en dansk regent.

1809 fick Sverige en ny regeringsform med maktdelning mellan kung, regering och riksdag.

Varken 1523 eller 1809 användes ordet demokrati om vårt styrelseskick. Även om det är ett gammalt grekiskt ord från antiken är företeelsen modern. Det är ju först 1921 som alla vuxna i Sverige får rösträtt. Innan dess går det inte tala om demokrati i någon verklig mening.

Jag tror att vi firar just detta. Att vi lever i ett demokratiskt land där allas röst är viktig.

Firar vi ”svenska värderingar”? Nej, det skulle jag inte säga. Vi som bor i Sverige har många olika värderingar. Företeelsen demokrati – som jag ser det – innebär att vi ska få ha olika värderingar. Jag blir misstänksam när någon talar om ”svenska värderingar”. Det betyder oftast att andra borde tycka som den som hävdar att det finns ”svenska värderingar”. Inte sällan har det också med maktordningar att göra. Ihopkopplat med de klassiska intersektionella perspektiven genus, etnicitet och klass. Det innebär att vita, medelklassmän som jag har tolkningsföreträde när det gäller vad ”svenska värderingar” är. Detta ställer jag inte upp på!

Det är förmodligen enklare att styra ett folk som består av människor som ordnar in sig. Men demokrati är det inte. Och jag vill inte leva i ett sådant land.

Däremot är samtalet om vad ”svenska värderingar” är, ett viktigt samtal att föra. Om vi för det samtalet i dialog, där vi lyssnar på varandra, så kan vi alla lära oss något. Tillsammans blir vi bättre. Men då måste vi som sagt vara öppna för att inte någon person eller en viss grupp har tolkningsföreträde.

Kan detta vara något att fira idag – på Sveriges nationaldag? Öppenhet, villighet till dialog, förmågan att se och lyssna på den andra? Det tror jag och därför vill jag säga:

Glad nationaldag!

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

En viktig och läsvärd bok

Thomas Szendrö har jag känt sedan ungdomsåren. Vi sjöng i ett antal körer tillsammans. Schola Cantorum, Collegium Cantorum och Allmänna Sången. Därefter har vi setts lite till och från. Sedan hustrun och jag flyttade tillbaka till Uppsala 2015 ses vi återigen mest i körsammanhang. Alltid trevligt.

Thomas har skrivit en bok som beskrivs som en generationsroman. Den är utgiven på Visto förlag och heter:

Jag är som Leonardo

På baksidan kan man läsa att den innehåller ”två berättelser, som vävs ihop och blir till en, om förbjuden kärlek i olika tider med olika förutsättningar”. Thomas väver skickligt. Dels hänger berättelserna ihop rent narrativt eftersom några personer dyker upp i båda berättelserna, dels - och kanske framför allt – hänger de ihop tematiskt. Inte minst eftersom boken beskriver två kärlekspar: Istvan och Peter i Ungern på 1950-talet samt David och Josef ett drygt halvsekel senare i Uppsala. Några andra viktiga teman är hur människor påverkas av totalitära system som öststatskommunism och nazism. Det framgår tydligt att förtrycket drabbade alla människor men i denna bok lyfts också HBTQ-personers situation särskilt fram. Exempelvis att de homosexuella som överlevde förintelsen sällan togs emot med öppna armar av sina familjer utan fick fortsätta att leva i stor utsatthet. Ytterligare ett viktigt perspektiv handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har det i vårt samhälle idag. Thomas är lärare och har arbetat många år i särskola.

Boken är lätt att följa. Lite av en bladvändare. Samtidigt är det viktiga och svåra frågor som tas upp. Thomas själv menar att boken ställer frågan om läsaren vågar vara sann mot sig själv. Och det är verkligen något som vi alla behöver fråga oss. Men också inse att samhället – genom historien – men också idag försvårar för vissa personer att leva sanna liv.

Det är ju omöjligt att få med allt i en enda bok. Ändå undrar jag lite varför Thomas inte tar upp den utveckling som vi ser i många länder och även i vårt land idag? Istvan och Peter kämpar ju inte bara med sina familjers känslor inför detta att de är ett par. De har hela samhället och den politik som förs, emot sig. David och Josef möts däremot av stor sympati från omgivningen. Det är endast i den nära familjen som det väcks frågor. Hade jag fått önska något hade jag gärna sett en nivå till i den andra delen, nämligen det hårdnande samhällsklimatet. Möjligen är det så att Thomas själv upplever att vårt samhälle är tillåtande och i så fall är det ju bra.

Detta är dock en liten marginalanteckning. I sin helhet vill jag verkligen rekommendera boken och gratulerar Thomas till sin debut som romanförfattare. Lite avundsjuk är jag allt.

Thet Nyia Testamentit på Swensko 1526: Boken, språket, teologin

Precis hemkommen från en tvådagars konferens om Nya testamentet 1526 fylls jag av stor tacksamhet över två verkligt intressanta dagar. Visserligen arbetar jag för Svenska Bibelsällskapet men jag har inte varit ansvarig för denna konferens utan kunna sitta och lyssna i stort sett hela tiden. Endast mellan 13.45 och 14.15 idag hade jag själv en presentation.

Redan förra året hade organisatörerna inbjudit till en första, sonderande samling. Då var vi – om jag minns rätt – drygt 20 personer. Under konferensen har vi varit uppemot 45–50 personer. Det har varierat under de två dagarna.

Fyra forskare har utgjort en styrgrupp. Lasse Mårtensson (Uppsala universitet), Jonatan Pettersson (Stockholms universitet), Richard Pleijel (Stockholms universitet) och Henrik Williams (Uppsala universitet). Av dessa är tre språkvetare och en bibelvetare. Det säger lite om konferensen. Språkvetarna var i majoritet. Helt klart. Jag tror inte ens vi var en fjärdedel teologer, även om vi räknar in auditoriet. Det var en besvikelse. Vi teologer borde ha engagerat oss mer. Det handlar ju om den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Glädjande med styrgruppen är att två av dem (Richard och Henrik) representerar Svenska kyrkan i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd. På så sätt var ju ändå Bibelsällskapet med i matchen. Och det var vi ju också eftersom både undertecknad och Mikael Winninge, vår översättningsdirektor, gjorde presentationer.

NT 1526 är en viktig del av Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). Den tillsammans med Gustav Vasas registratur som startar 1521 utgör en slags startpunkt för nysvenskan. Därför är bibelutgåvan förstås viktig för svenska språkets utveckling.

Utöver en mängd språkvetare från Sverige fanns föreläsare med från Polen och olika lärosäten i Schweiz. Så spännande att det finns experter på nordiska språk även i många andra länder i Europa.

Det fanns också experter som föreläste om den tidens boktryckande, om de kvarvarande exemplaren av NT 1526 (ungefär 30 st av en upplaga på mellan 500 och 1000), om illustrationerna i dåtidens böcker och mycket mer.

Själv tittade jag på betydelsen av denna bibelutgåva för den svenska kyrkoprovinsens självständighet vad gäller förmågan att bedriva en egen teologi. Det var inte helt enkelt att besvara de frågor jag ställde. Jag tog hjälp av bland annat en västafrikansk teolog från förra seklet, Lamin Sanneh, och hans teorier om bibelöversättning.

Nu ska det bli en antologi som ska vara klar 2026, då vi också ska fira 500-årsjubileet av NT 1526. Den sista presentationen, som Richard Pleijel gjorde, gav tankar inför detta. Det är ju så lätt att skapa ett slags historiskt narrativ eller berättelse, som egentligen säger mer om vår tid än om 1500-talet. Richard berättade om att detta gjordes under 1800-talet och 1900-talet. Ofta då för att förstärka nationalistiska strömningar, där enheten i språk och religion var en viktig komponent. Det är inget som jag är intresserad av att delta i. Däremot vill jag vara med och understryka att NT 1526 inte bara var en reformatorisk produkt. Det fanns vissa rön från konferensen som pekar mot att de katolska klostren och medeltida stiften visst deltog i arbetet och att reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ endast sammanställde. Det verkar också som att NT 1526 hade Erasmus latinska text som förlaga i större utsträckning än Luthers översättning från 1522. Erasmus var reformkatolik. Stämmer detta så var NT 1526 en förreformatorisk översättning. Det vill jag gärna berätta. Och fira.

Biskopen i Svenska kyrkan i Karlstad stift,
Sören Dalevi, höll en spännade presentation,
tillsammans med Otfried Czaika, som är stiftsteolog.

Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.

Några intryck från Saepmie

Den senaste tiden har Saepmie gjort sig påmint på flera olika sätt. (Saepmie är sydsamiska. Det kan också skrivas Sápmi, Sábme eller Sábmie.) Det blir nu några bloggposter om samer och om det samiska. Jag skrev för en tid sedan om en teaterföreställning som påverkade mig (och hustrun) djupt. Det går att läsa den bloggposten här. Nu har jag läst boken som ligger till grund för teaterföreställningen.

Herrarna satte oss hit

I nästa bloggpost ska jag kommentera boken lite mer. Men jag har också läst en annan bok, som heter:

Älven i mig

Det var min syster som tipsade. När båda mina bröder också hade skaffat boken gjorde även jag slag i saken. Helst skulle jag velat låna den på bibliotek men den var utlånad i hela Uppsala, så jag fick köpa ett exemplar. Mycket läsvärd. Det blir en egen bloggpost även om den. Boken handlar inte i första hand om tvångsförflyttningarna, de som det berättas om i ”Herrarna satte och hit”. Här är det regleringen av älvarna som beskrivs och det handlar helt och hållet om Luleälven. Både stora och lilla. Regleringarna av dessa vattendrag ledde förstås till förflyttningar av samer även de. 

Denna vecka har dessa båda böcker landat i min vardag eftersom vi har haft sammanträden i tre dagar. Sammanträden som rör bibelöversättning till lulesamiska och sydsamiska. Först två späckade mötesdagar i Uppsala tisdag onsdag. Därefter reste jag till Staaren (Östersund) där vi i augusti ska lansera Nya testamentet på sydsamiska. Det var viktigt att på plats få se lokaler och även möta personer som är viktiga i lanseringen. Jag leder den grupp som planerar lanseringen.

Bland annat fick vi se Mariamaljan i Stora kyrkan. Det är en stor mässingsplatta som representerar Maria, Jesus mor. Den påminner också om de smycken som samer bär i sina dräkter. De kan ibland vara av silver, ibland av mässing. Den är placerad till vänster om högaltaret uppe på en balkong men den går att flytta. I ett reportage från SvT medverkar utöver konstnären, Anna Maria Marsfjell, även prästen Karolinn Strandberg. Karolinn är med i vår projektgrupp och det är även Sofia Strinnholm, som syns på bild i reportage. Länken kommer här.

Att få vara med i arbetet för att Bibeln ska bli tillgänglig på de samiska språken är stort för mig. Det är som att en cirkel från min uppväxt sluts.

På väg hem från Staaren hittade jag en skrift på tåget. Den heter

[Kultje]

Den är utgiven av Vattenfall. Jag hittar ingen förklaring till namnet. Trodde först att det kanske kunde vara samiska men jag är tveksam. Eftersom det är hakklamrar runt ordet kanske det ska uppfattas som fonetisk skrift och i så fall ska det utläsas som det engelska ordet för "kultur":

Culture

Tidningen handlar om den enastående utvecklingen i norr. Om den gröna omställningen. Jag kunde kommentera mycket i den. Visst är det hoppfullt med grönt stål och allt annat. Men det jag undrar är, har någon reflekterat över vad detta betyder för samerna?

På sidan 81 dyker dock några rader om samerna upp. Det är i en artikel som heter

Norrbotten ur en äventyrares ögon

Det handlar om Linda Åkerberg som är just äventyrare.

För Linda innehåller Norrbottens historia två berättelser – den svenska och den samiska – som sedan blandas och blir nutidshistoria.

Men på intet sätt antyds att samerna fått och får betala ett högt pris för den industriella utvecklingen, både nu och då.

Hon skriver även om Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) som också förekommer i boken ”Älven i mig”. Linda Åkerberg skriver att platsen ”berättar om Sveriges historia från industrialism till sent 1900-tal.” Men inget om hur regleringen av Stuor Muorkke påverkade samerna.

På näst sista sidan skriver förre statsministern, Göran Persson. Han berör bland annat sitt uppdrag som styrelseordförande för Vattenfall. Han skriver:

Det här uppdraget, att vara ordförande i LKAB, är det finaste uppdrag jag har haft.

Det säger en del om omfattningen av denna omställning. Han avslutar med att önska människor välkomna till Norrbotten:

Här finns framtiden.

Men inte heller han har något som helst att säga om samerna. Jag återkommer till de båda böcker jag läst. För det finns mer att säga.

Pyramider i Sverige

Igår, på Bibelns dag, predikade jag i två kyrkor. Dels i Sankta Birgitta kyrka i Knivsta. Dels i Järfälla kyrka. Denna bloggpost handlar inte om vad jag predikade om, inte heller om de båda kyrkorna. Den handlar om en grav i Järfälla. Den som är begravd i denna grav är Olof Adlerberg, som var med i Karl XII:s fälttåg. (Aktuellt i det senaste avsnittet i ”historien om Sverige” som går på SvT och kan ses i efterhand på SvT Play).

Han dog dock inte i fält utan blev kammarherre hos Fredrik I och sedan adlad av Adolf Fredrik. Familjen Adlerberg bodde på Säby gård i närheten av Järfälla kyrka från 1749. 1757 grundlades den Adlerbergska gravkoret. Det stod klart 1762. Utöver Oskar Adlerberg och hans hustru Sofia Gyllenborg vilar flera ättlingar i graven. Den senaste gravsättningen skedde så sent som 1940. Kyrkvaktmästaren Rickard berättade att man går ner i graven via en gravhäll i kyrkan. Detta görs med jämna mellanrum för att inspektera regelverket i gravkoret.

Varför skriver jag om detta? Jo, graven är utformad som en pyramid. Och skälet till att familjen Adlerberg fick en pyramid som gravkor – berättar ett pdf-dokument, som jag hittar på Järfälla kommuns webbplats – är att det fanns en svensk arkitekt som hette Jean Eric Rehn. Han var i Rom 1755–56 och besökte bland annat Cestiuspyramiden. I den vilar Gaius Cestius. Han var en romersk ämbetsman och hans grav uppfördes år 12 f.v.t. och var en marmorklädd pyramid.

Arkitekten Rehn anlitades ofta av hovet, där Adlerberg tjänstgjorde som kammarherre. Detta sakförhållande har fått historieskrivaren Ingrid Kennerstedt Bornhall, Järfälla kultur, att tro att just Rehn ritat pyramiden i Järfälla.

Nästa fråga som nu uppstår är varför jag är så intresserad av denna pyramid? Svaret är enkelt. 1997–2002 var jag kyrkoherde i Aneby. I pastoratet ingick nio kyrkogårdar samt en enskild gravplats. Den enskilda gravplatsen, som förvaltades av en stiftelse, som ett av kyrkoråden hade ansvar för, låg vid Stjärneborgs slott. Den graven var också utformad som en pyramid. Personen som vilar i denna grav hette Malte Liewen Stierngranat. På Jönköpings länsmuseums webbplats går det att läsa:

Stierngranat lät också bygga ett eget mausoleum. Vid en resa till Egypten 1908 väcktes idén att skapa en kopia av Cheopspyramiden. Pyramiden göts i betong i förminskad skala 1923 och avsågs kläs med granitplattor. Gravkammaren, som har formen av ett gotiskt kapell, är rikt dekorerad med valvmålningar, av konstnären George Trapp, Gränna, med bilder ur Stierngranats liv. [Sarkofagen] beställdes redan på 1920-talet och togs med vid längre utlandsvistelser för säkerhets skull. Stierngranat gravsattes i sin sarkofag 1960.

George Trapp hade målat altartavlan i Aneby gamla kyrka och även i kapellet på Gransnäs ungdomsgård.

Det finns mycket att säga om den excentriske adelsmannen Stierngranat. Det kanske mest spektakulära var att han fick SJ med på noterna, när han ville ha en hållplats för järnvägen precis utanför slottet Stjärneborg, där han bodde. Motprestationen var att han lät bygga ett eget stationshus. Det var Sveriges enda privatägda stationshus. Enligt vad jag hört tröttnade SJ på Stierngranat, för varje gång han var på hemväg drog han i nödbromsen utanför sitt slott. Han betalade böterna och fick till slut sin hållplats.

Pyramider. Adel. Fasoner. Det är väl bra att de finns kvar. Påminner oss om att vissa personer har behov av att framstå som förmer än andra. Även efter sin död. En illusion. Inför döden är vi alla lika.

Ett ord betyder så mycket

Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var). 

Att döma av deras vita klädsel gjorde jag bedömningen att de kom från kyrkan de också och att de förmodligen var från Eritrea (eller kanske Etiopien). När jag såg att pappan hade en bit bröd i handen kunde jag inte låta bli att utbrista:

Ambasha

Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta en bit och så bars det vidare.

Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!

Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son. Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack. Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.

Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.

Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare  bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.

Tal till nationen

På Wikipedia beskrivs begreppet ”tal till nationen” på följande sätt:

Tal till nationen är i Sverige tal som hålls av statschefen eller statsministern vid en för landet kritisk tidpunkt.

Det är allmänt känt att Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, höll ett sådant tal torsdagen den 28 september 2023. Men det kanske inte är lika känt att ytterligare ett tal till nationen hölls i Sverige så sent som torsdagen den 19 oktober. Denna gång var det Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal till nationen. Jag vet inte riktigt varför det dök upp i mitt flöde, men det gjorde det. Talet finns på Youtube. Jag vill inte länka till det.

När jag googlar får jag alltså upp två olika tal till nationen.

Vem talar han till?

Hans tal inleds med orden: ”Sverige, svenskar och Sverige-vänner i hjärtat.” Otroligt intressant inledning. För sedan riktar han sig inte specifikt till denna grupp (vilka de nu är) i hela talet. Efter 5 minuter och 20 sekunder byts målgrupp (tror jag). För då säger han att han vänder sig särskilt de den som har sin bakgrund i en annan del av världen. Denna adressat talar han till från 5.20 till 10.40. Sedan kommer nästan samma formulering som inledningsvis. Då är det återigen Sverige-vännerna som är adressat. Från 10.40 till 13.19. Vad drar jag för slutsatser av detta: I sitt tal till nationen riktar sig Åkesson till sina sympatisörer och till människor som kommer från utlandet. Det är helt olika grupper. Men han riktar sig inte till mig.

Vad är hans budskap till Sverige-vännerna?

Först ställs frågan – till Sverige-vännerna – hur det kunde bli så här? Hur Sverige kunde bli så otryggt med så mycket våld. Det beror på ”ansvarslös politik och ansvarslösa politiker” och detta delas upp i tre delar: 1. Massiv asylrelaterad invandring från kulturellt avlägsna delar av världen. 2. Total kravlöshet där rättigheter och friheter ges utan krav på motprestation. 3. Slapp kriminalpolitik.

Efter ett resonemang om integration (som i Åkessons värld är assimilation, vilket innebär att alla som flyttar till Sverige ska bli precis som svenskar – vad nu det är) konstaterar han: ”Om man sköter invandringspolitiken så behöver man ingen integrationspolitik.” Och han frågar sig: ”Hur i hela friden integrerar vi 100 000-tals människor som alldeles uppenbart inte vill integreras?”

(Här måste jag stanna upp och protestera. De allra flesta som har ”sin bakgrund i en annan del av världen” bidrar mycket tydligt till integration, som är en händelse som inte bara handlar om den som kommer hit utan också om den som bor här. ”It takes two to tango” som bekant. Hur integrerar ”vi” …)

Vad är hans budskap till den som har sin bakgrund i en annan del av världen?

Åkesson säger först: ”Sverige är på alla sätt möjligheternas land.” Men det följs snart av: ”Gör din plikt och kräv sen din rätt.” Han uppmanar den som kommer hit att ta seden dit man kommer, skaffa försörjning, lära sig prata begriplig svenska och respektera hur vårt land fungerar. På denna sista punkt handlar det om normer och värderingar. (Observera ordvalet ”vårt land”). I klartext fortsätter han: ”Du har kommit till svenskarnas land. Vårt land. Du kan inte fortsätta att leva på samma sätt som du är van vid från ditt hemland.”

Här får ändå sägas att Åkesson nämner att det finns personer som gjort rätt för sig. Som tagit sitt ansvar ”som gäst i vårt land”. (Observera åter valet av pronomen). Han understryker: ”Många av er som har utländsk bakgrund har gjort just detta.” Och han fortsätter: ”Tack. Och jag menar det verkligen.”

8.15 in i talet kommer så en förändring i tonen: ”Tyvärr är det också väldigt många av er som inte har tagit detta ansvar.” (Observera att det genom ordet ”er” konstrueras ett ”ni” i motsats till ett ”vi” och att denna grupp innefattar alla som har sin bakgrund i en annan del av världen. Oavsett om det tagit sitt ansvar eller ej. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det som mest går att bli en tolererad gäst i Sverige men aldrig en del av ett ”vi”.) Och så dundrar han vidare:

”Du har kanske kommit hit bara för att begå brott.”  Och andra, frågar han sig, har kanske kommit hit för att den personen behövde skydd men tycker att den kan fortsätta leva här utan att anpassa sig. Det är inte så konstigt, menar Åkesson, för det finns ju många landsmän i samma område. Det känns nästan som hemma. Man behöver inte ens jobba. Får ju pengar ändå. Och denna tänkta adressat åker kanske på semester till sitt forna hemland flera gånger om året. Ja, den personer kräver också att Sverige ska bli som det hemland den tvingades fly från. Och kräver att ”vi svenskar” ska underkasta oss påbud från ”din” gud och ”dina” heliga skrifter. Dessutom har denna person tagit med sig konflikter hit och ”ni” för ”ert” krig på ”våra” gator.

(Jag har lyssnat på talet två gånger. Jag väljer att inte lägga någon länk till det. Den som menar sig behöva lyssna på det kan lätt googla efter det. Det var plågsamt redan första gången. Och andra gången stoppade jag många gånger för att få citaten rätt. Jag kan inte hitta någon textversion av talet.) Efter nästan tio minuter in i talet säger han: ”Du kanske tycker att svenska flickor är lösaktiga slampor som du har rätt att förgripa dig på.” Och han fortsätter: ”Du kanske tycker att svenska pojkar är klena, bortskämda töntar som du kan råna och förnedra.” Här är vi framme vid 10.24 och då summerar han denna del med orden: ”Jag tycker inte att du ska va här. För mig är du inte välkommen i Sverige.” Och sedan återvänder han till huvudadressaterna.

Vad är hans fortsatta budskap till Sverige-vännerna?

10.40 in i talet konstaterar han: ”Vi måste angripa rötterna till det som gör oss splittrade och otrygga.” Och så ska vi bli ”landet som tog sig i kragen och körde ut kriminella, islamister och destruktiva lycksökare.” (Hela hans tal går ut på att beskriva en verklighet där brottslingar, terrorister och ”destruktiva lycksökare” ska förknippas med dem som har sin bakgrund i en annan del av världen. De som i talet är ”ni” och inte ”vi”.)

Avslutningsvis får vi veta vad den verkliga konflikten är idag: Det är konflikten mellan dom som bidrar konstruktivt och dom som inte bidrar alls. Den står mellan dom som försöker och dom som förstör. Mellan dom som bygger bilarna och dom som bränner bilarna.

Åkesson vill dock förändring. Han vill bygga det nya, moderna folkhemmet. Ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land som alla vi svenskar på nytt kan va stolta över.” (Observera återigen ”vi”). Han förstår också att det kommer att ta tid. Men ”tillsammans vänder vi utvecklingen. Tillsammans som Sverige-vänner i hjärtat.”

* * * * *

Jag har inte hört någon nyhetskanal kommentera detta tal. Det enda jag får fram när jag googlar är GP som skriver att det ”är tydligt att Åkesson vill ta Kristerssons plats.” Artikeln är låst. Detta är bara rubriken.

Det handlar alltså om en person som leder Sveriges näst största parti. En person som just nu har oerhört stort inflytande på den politik som förs i Sverige. Som vill skapa ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land” men så tydligt visar att det är ett land som ”vi svenskar” kan vara stolta över men som inte nödvändigtvis är ett land för några som har sin bakgrund i en annan del av världen. Såvida dessa personer inte har gett upp sin egen kultur och accepterat att ha svenska normer och värderingar. Vad som nu ingår i det. Personligen känner jag mig inte alls inkluderad i detta sammanhållna land.

Vad tar jag till mig personligen? En känsla av att det finns många ”Sverige-vänner” som säkert känt sig exkluderade i samhället under lång tid. Det är ett misslyckande för oss som haft inflytande. Det ångrar jag. Alla gånger jag inte lyssnat, inte förstått. Men tror jag att Sverigedemokraterna och dess ledare Jimmie Åkesson kan leda oss mot ett sammanhållet land. Nej, det tror jag inte.

Bibeln på svenska

Just nu pågår ett stort arbete med att översätta Nya testamentet till svenska. Det tror jag många av de personer som känner mig är medvetna om. Jag är ofta ute i församlingar och andra sammanhang och berättar om detta, som vi kallar NT2026.

Svenska språket har förstås en särställning i Sverige och även i vårt arbete som bibelsällskap. Just nu pågår viss debatt om varför vi dragit igång detta arbete. Läs gärna vad jag skrivit i tidningen Dagen.

Det är bra att frågan diskuteras även om beslutet att göra denna översättning redan är fattat. I den katolska tidskriften Signum beskrev Anders Ekenberg arbetet som rentav kontraproduktivt.

Men jag tror det kommer att bidra till ett ökat intresse och engagemang att vi jobbar med bibeltexten. Det är inte bara översättarna som gör det. Vid våra teologiska lärosäten diskuteras översättningen. Kyrkor och samfund men även andra deltar som referensgrupper. Även enskilda skickar in synpunkter. Det kan alla göra. De texter vi hittills översatt finns att läsa här. Respons kan skickas till nt2026@bibeln.se – välkommen med synpunkter.

Dessutom ordnar vi en översättningskonferens om en dryg månad. 6–7 mars i Uppsala. Här kan Du läsa mer och anmäla Dig.

Svenska talas även av många finska medborgare. Därför har ekumeniska rådet i Finland en representant i vårt huvudmannaråd. I vår ska jag besöka Finland för att få reda på mer om hur Svenska Bibelsällskapet kan finnas till för svensktalande i Finland. Det ska bli spännande. Jag har inte varit i Finland sedan jag började i Bibelsällskapet för snart 3½ år sedan.

När vi lanserar en ny översättning av Nya testamentet år 2026 är det 500 år sedan den första översättningen av Nya testamentet till svenska kom. Då såg Sverige annorlunda ut. I Skåne, Halland och Blekinge talades inte svenska. Inte heller i Jämtland. I Sápmi var svenska rimligen också ganska okänt. Däremot tillhörde delar av nuvarande Finland det territorium som utgjorde Sverige. Jag hoppas att denna rörlighet i gränser och språkområden kan tas upp till belysning på något sätt under 2026. Jag vet att det redan tas initiativ vid några av våra lärosäten att belysa hur viktig översättningen 1526 var för svenska språket.

Nåväl, när Nya testamentet översattes till svenska var kungamakten inblandad och ännu mer när hela Bibeln var klar 1541. Sedan har det varit en statlig angelägenhet ända in i våra dagar. De stora översättningarna är ganska få. 1541 kom Gustaf Vasas Bibel. 1917 var det Gustaf V som stadfäste den och så kom den tredje officiella bibelöversättningen inför millennieskiftet i form av SOU 1999:100 men fick namnet Bibel 2000. (Carl XII:s bibel 1703 var däremot ingen ny översättning).

När Svenska Bibelsällskapet idag gör en översättning blir det inte en officiell översättning. Vi har inte det mandatet. Däremot finns vi som en förlängning av den officiella översättningstraditionen eftersom översättningen finansieras av Stiftelsen Svenska Bibelsällskapets Bibelfond, som förvaltar den royalty som kommer från försäljning av Bibel 2000. Det är dock kyrkor, samfund och andra användare som kommer att avgöra huruvida NT2026 blir en huvudtext på det svenska språkområdet eller inte. Som ledare för Bibelsällskapet hoppas jag ju det. Men jag vet att det finns fler översättningar och tycker det är positivt. Många läser Svenska Folkbibeln 2015. Vissa läser nuBibeln från 2017. Det finns också en populär parafras, som heter The Message, som är översatt till svenska. Och så har ju Bibel 2000 en fortsatt stark ställning. Inte konstigt, för det är en god översättning.

Det är inte så konstigt att vi i en pluralistisk tid också läser olika översättningar. Jag ser det som en möjlighet. Ytterst handlar det om att lyssna efter Guds tilltal i bibelordet. Det kan komma till oss på olika sätt och genom olika översättningar.

Att vara kyrka i samtiden 1

För någon vecka sedan skrev jag en insändare i Dagens Nyheter. Där kritiserade jag Tidöavtalet, som jag ser som oerhört problematiskt. Utifrån detta funderar jag nu över hur jag som kristen ska förhålla mig till den politiska makten och hur jag utifrån det ska påverka min egen kyrka eller kristenheten i stort, att förhålla sig till den politiska makten på ett liknande sätt.

Det jag skriver i denna bloggpost grundar jag på saker jag fann, när jag studerade Sydafrikas kyrkoråd (South African Council of Churches) och deras relation till den politiska makten före och efter 1990. Det går att läsa mer om det i min avhandling.

När jag skulle beskriva SACC’s roll hämtade jag begrepp från en amerikansk teolog; Walter Brueggemann. Han talar om olika ”trajectories” i den Hebreiska bibeln (det kristna kallar Gamla testamentet). Det finns ingen bra svensk översättning – en trajectory är den bana en boll eller kula löper i. Men jag använder det svenska ordet ”perspektiv” i brist på bättre. Brueggemann skiljer på ett mosaiskt perspektiv och ett davidiskt. När Mose går till Farao (2 Mos 5) är det för att befria sitt folk från en illegitim tyrann. Israels folk ska lämna Egypten. Uttåget, exodus, är målet. Det är ett mosaiskt perspektiv.

När profeten Natan går till David (2 Sam 12) och ställer honom mot väggen, eftersom David förgripit sig på Batseba och tagit livet av hennes man Uria, är det ett annat perspektiv. Natan ifrågasätter aldrig att David är kung. Han ifrågasätter Davids sätt att vara kung.

Under kampen mot apartheid övervägde det mosaiska perspektivet. Efter demokratiseringen det davidiska.

I Sverige har vi en legitim regering som samverkar med ett parti utanför regeringen. Rent konstitutionellt är det inget märkligt. Det har hänt förr. Men Tidöavtalet är i så stora delar ett uttryck för den politik som regeringens stödparti för, att det är viktigt att vara observant.

Det behövs en profetisk röst som liknar Natans. Ett mod att gå till makten och säga ifrån när de personer som lever i utsatthet hotas. Gäller kritiken regeringen så är utgångspunkten att den är demokratiskt vald och legitim.

I nästa bloggpost funderar jag över några begrepp som SACC använde efter 1990. Det handlar om begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. Det var inte helt enkelt för SACC att hitta sin nya roll i förhållande till en regering som man fäste så stora förhoppningar vid men som med åren ådrog sig mer och mer kritik.

Missakta befolkningen

På sidan 37 i Tidöavtalet står det:

Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares (sic!) på grund av bristande vandel

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska (sic!) gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.

Att det finns stavfel i båda meningarna är illa nog. Fyra partier kommer överens om ett dokument som ska ligga till grund för den kommande politiken. Och det går inte ens att få tag på någon som korrekturläser. I ett dokument som på sidan 11 skriver:

Språkkrav ska utredas för personal i äldreomsorgen 

Men låt oss bortse från detta. Det är ändå petitesser i sammanhanget. Skälet till att jag citerar just dessa två meningar handlar om något annat. Jag undrar vad det innebär att ”inte i handling missakta befolkningen”.

Enligt SAOL betyder "missakta" att "ringakta".

En rad frågor uppstår: Vilka räknas till befolkningen? Vad innebär det att missakta dessa? Hur ska man kunna bedöma om någon har missaktat befolkningen? Vem ska bedöma om någon har missaktat befolkningen? Hur ska detta kunna komma i närheten av rättssäkerhet?

Egentligen skulle jag kunna skriva en oerhört lång bloggpost om allt jag chockas över i detta dokument. Men jag orkar inte. Inte för tillfället.

Just nu besöker vi en äldre släkting. Som talar om vårdbiträdena i hemtjänsten som "sin familj". Vi bor långt bort. Vi är så tacksamma för att dessa – ofta unga män – behandlar vår släkting med kärlek och ömhet.

Ingenstans i detta 63 sidor långa dokument läser jag något om detta. (Överbevisa mig gärna. Jag skulle helt ärligt bli oerhört glad om Tidöavtalet innehöll ett erkännande av den insats många personer med utländsk bakgrund gör i Sverige.) Det jag däremot ser är att människor som kommer från andra länder klumpas ihop och … ringaktas.

Vår äldre släkting kan kommunicera mycket bra med sina vårdgivare. Oavsett språkkrav.

När jag var ung bodde jag ett år i Kapstaden. Lagstiftningen byggdes på en politisk idé som kallades apartheid. Som i sin tur byggde på föreställningen att människor med olika hudfärg är olika och helst inte bör blandas. Jag fick otaliga bevis på att det inte går att bygga ett samhälle på den grunden. Det gick inte i Sydafrika och det kommer inte att gå i Sverige heller. 

Att leva ihop i ett samhälle är aldrig enkelt. Vi är olika. På så många sätt. Jag är inte naiv. Jag förstår att det finns samhällsproblem och stora utmaningar. Men låt oss lösa det tillsammans i vårt land. Alla vi som bor här. Att dela upp ett land i ett "vi" och ett "dom" löser inga problem. 

Segregerade områden?

Hemma pratar vi ofta om detta med segregerade områden. Vi har ju bott i Sydafrika, som av många beskrivs som ett (fortfarande) segregerat samhälle. I Sverige beskrivs dock vissa områden som segregerade. Och det är alltid områden som kämpar med socioekonomisk utsatthet. Men sanningen är väl den att områden där det bara bor människor med hög inkomst är lika segregerade?

Till min glädje hittade jag en gammal bloggpost på bloggen Urbana utmaningar där Lillemor Hult skriver:

När vi talar om segregerade stadsdelar pratar vi ofta om de bostadsområden som har en hög andel socioekonomiskt svaga invånare. Att också områden där en klar majoritet är socioekonomiskt starka är segregerade nämner vi mer sällan. För att vara helt korrekta borde vi till och med tala om den segregerade staden, alltså den stad där områden på olika sätt isolerats från varandra och inte om enskilda områden.

Bra uttryckt. Visserligen har texten några år på nacken men den håller ännu. Jag ser i mina flöden att fler tänker så. Det är positivt.

Just nu debatteras frågan om segregerade områden på olika ledarsidor och i media i stort. Dels på grund av Danmarks agerande i dessa frågor, dels utifrån något som migrations- och integrationsminister Anders Ygeman har sagt. I en DN-artikel från 1 augusti säger han att

… de socioekonomiska faktorerna har också en etnisk dimension, eftersom runt 75 procent av de långtidsarbetslösa har utomnordisk bakgrund.

DN skriver att ministern ser framför sig att andelen boende med utomnordisk bakgrund …

… kanske ska vara ett av fem kriterier …

... i klassningen av utsatta områden. När han sedan blir kritiserad menar han, enligt SvT, att han är missförstådd:

Jag föreslår inte ens att vi ska ha det här kriteriet, jag säger bara att jag inte utesluter det i en diskussion.

Det kanske är så att Ygeman är missförstådd men det som gör det hela allvarligt är att det verkar som att Ygeman låtit sig påverkas av Danmark, som verkligen delar in människor i västliga och icke-västliga. DN skriver om hur uppdelningen i västliga och ickevästliga områden kommer in.

För även om det finns flera kriterier för att ett bostadsområde ska hamna på ”ghettolistan” – som utbildningsnivå, arbetslöshet och brottslighet – så är ett kriterium överordnat de andra: Andelen boende med ickevästlig bakgrund. 

Det kommer inget gott ur detta. Att dela upp människor i grupper är inte lösningen på problemet. Det förvärrar problemet. För visst är det bättre om vi kan bo blandat, utifrån en mängd olika kriterier. Det kan handla om ålder, materiella tillgångar, utbildning och mycket annat. Visst är det bättre om människor möts oavsett bakgrund och socioekonomisk situation. Men det som nu diskuteras uppfattar jag som kontraproduktivt. Eftersom det finns så starka främlingsfientliga strömningar i vår del av världen.

Låt oss på olika sätt bidra till en rörelse som uppskattar våra olikheter och bygger på att vi delar med oss till varandra. Ett delande som grundar sig i tanken på att alla har något att dela med sig av. Och alla har behov av att ta emot.

Det finns en statlig delegation som heter Delmos. Detta står på deras webbplats: 

För ett samhälle som håller samman

Delegationen mot segregation har till uppgift att främja samverkan och att bygga och sprida kunskap så att insatserna mot segregation får bättre effekt. Det långsiktiga målet är att förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden och motverka strukturella orsaker till segregation.

Så bra. Men tänk vad bra om det också gjordes insatser i socioekonomiskt välbärgade områden.

Sápmi är mycket större än de flesta tror

När jag var barn bodde familjen i Sápmi. Vi firade gudstjänster i kyrkkåtor på våren, sommaren och hösten. Vi bodde i prästkåtorna i Saltoluokta och Vaisaluokta. Våra vänner hette bland annat Tuolja, Tjikkom och Utsi. Att samer, samiskt språk och samisk kultur är en del av Sverige har varit klart för mig sedan unga år. Men fortfarande inser jag att jag har stora kunskapsluckor. Då visste jag t ex inte att Porjus, där jag gick i lågstadiet, också heter Bårjås. Det lärde jag mig ganska sent.

En vän tipsade mig om ett radioprogram. ”Vetenskapsradion historia. Sydligaste sameboplatsen grävs ut.” Länken kommer här.

Programmet hjälpte till att fylla ut ytterligare kunskapsluckor. Den del som handlar om samer är ungefär 30 minuter långt. Väl värt att lyssna på.

Arkeologer i projektet ”Det delade landet” har grävt ut en samisk boplats i närheten av Östervåla i Norduppland. Det rör sig om en liten boplats. Förmodligen har det stått en lavvu (tältkåta) på platsen. Det finns lämningar av kol och aska från en eldstad och även renben. Platsen är fyndfattig, som det uttrycks i programmet. Men det är, menar arkeologerna, tydligt att det finns en aernie (eldstad). (Jag lärde mig i Bårjås att eldstad heter Àrran men det är på lulesamiska, som talas i Bårjås).

Det kom inte som en total överraskning att det funnits samer i Mellansverige. Det har jag nog både förstått och hört förut. Men nu blev det liksom konkret. Att det är minst sagt troligt att just denna plats faktiskt bebotts av samer styrks av en anteckning i en av Östervålas kyrkböcker från januari 1717. Då döptes ett barn till samiska föräldrar. Hon hette Margareta.

Ett annat skäl till att det säkert bott samer på platsen är att den kallas ”Lapphällarna” (sic!) av ortsbefolkningen. Och här vill jag stanna upp ett ögonblick. Jag väljer att skriva ut namnet, även om det innehåller en benämning på samer, som anses nedsättande. Jag lägger till kommentaren (sic!) vilket är vanligt inom akademin, när någon använder ett citat, som innehåller ord eller begrepp, som är udda eller felaktiga. Ofta är det för att understryka att citatet är tveksamt ur genussynpunkt men kan även användas i andra sammanhang.

Tillbaka till radioprogrammet. En nyhet för mig är begreppet ”sockenlappar” (sic!). Jag googlar ordet och hittar en informativ sida, som Det samiska informationscentrumet står bakom. (Centret invigdes 2005 och är en del av Sametingets myndighetsuppdrag.) Det står att

… sockenlapp (sic!) i ordets egentliga betydelse var en same som var anställd av socknen och mot ersättning utförde sysslor åt bönderna. Det var en tjänstetitel motsvarande sockenhantverkarna. Sockenlappsinstitutionen (sic!) är känd från norra Svealand upp till Ångermanland från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Det som är intressant är att det fanns samer i mer än halva Sverige och att samer och andra svenskar levde sida vid sida. Kanske var det så att de oftast levde i samförstånd. Jag får ett intryck av det när informationscentret skriver att det år 1720 kom en kunglig förordning som gick ut på att samerna skulle tvångsflyttas tillbaka till norra Sverige. Men enligt informationscentret så accepterade varken samer eller bönder förordningen. Systemet tog dock slut under senare delen av 1800-talet. Jag uppfattar att staten då lyckades med något som knappast kan beskrivas med andra ord än etnisk rensning. Längre än så har vi inte till dessa mörka skikt i vår historia. Och frågan är om inte någon form av liknande krafter fortfarande är i omlopp, när det står strid kring gruvor, vatten, jakt- och fiske och andra saker. Men här har jag svårt att reda i begreppen, för det är komplicerat ur ett antal aspekter. Inte minst när det också ter sig som om det finns djupgående konflikter mellan samer i dessa frågor.

En annan spännande uppgift som framgick i radioprogrammet var att inte bara samerna talade samiska. Även andra svenskar var ofta tvåspråkiga. Det hade jag velat vara.

I programmet intervjuas två samer. Ylva Gustafsson och Marita Sandberg Lööf. De talade om detta hur människor tidigare levt sida vid sida och behärskat mer än ett språk.

Tänk om detta skulle vara ett sätt att arbeta med integration i dagens Sverige? Inte kravet att den andre ska lära sig mitt språk utan att vi lär oss varandras språk? Hur skulle integrationen då se ut?

De talade också om hur stora delar av historien har mörklagts. Och att de hoppas att en ändring är på gång. Det skulle inte bara vara till fördel för samerna utan alla i Sverige skulle tjäna på att förstå fler delar av hela Sveriges historia.

Jag googlar och hittar en sida på Skolverket som faktiskt lär ut samiska till skolbarn. Så bra. Jag hade velat få den kunskapen, när jag bodde i Bårjås. De ord jag fångade upp var utanför skolan. I skolan skulle ju endast svenska förekomma. Det material jag hittar på Skolverket är dock knappast tänkt för alla utan bara för dem som vill läsa – i det här fallet sydsamiska – som tillval i skolan. Nog borde väl alla få lära sig åtminstone några ord? På min tid hade vi undervisning i norska och danska och lite finska. Hade det inte varit mer logiskt med samiska och andra nationella minoritetsspråk. Jag tror och hoppas att det är annorlunda idag. Men jag vet inte.

I sammanhanget vill jag nämna att Svenska Bibelsällskapet är inblandad i översättning av Bibeln till flera nationella minoritetsspråk, däribland lulesamiska och sydsamiska, men än meänkieli. Läs mer här.

Anpassa dig!

Igår lyssnade jag till Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal under den digitala Almedalsveckan. Talet började med att de fyra första raderna av Esaias Tegnérs dikt ”Svea” citerades. Den skrevs 1811, när Sverige tappat Finland.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.

Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!

Utifrån dessa rader talade sedan Åkesson om hur det politiska etablissemanget ”glömt de principer som en gång byggde och formade” Sverige, det ”som de flesta av oss minns som vårt gamla Sverige”.

Låt mig stanna där. ”De flesta av oss”! Där menar jag att det finns en nyckel till att förstå Sverigedemokraternas retorik. Det gäller sällan alla. Det finns alltid några andra, som inte hör dit. Lite senare i talet ställs exempelvis fattigpensionärer som kämpar för att klara vardagen mot ”vuxna afghaner utan skyddsskäl”. Som dessutom, enligt Åkesson, i de flesta fall inte bidrar till ett bättre Sverige. (Här måste ju ändå sägas att Afghanistan är ett land som många har goda skäl att fly från. Och att det vanliga är att de som kommer hit som flyktingar inget hellre vill än att bidra på olika sätt).

Åkesson fortsätter sitt tal och vi får veta att Sverigedemokraterna representerar folket och inte det politiska etablissemanget. Folket, som har fått tiga så länge. Vi får veta att de som Sverigedemokraterna representerar har varit tålmodiga. Men inte längre. Det finns en gräns.

Det talas därefter om multikulturalism som en ond ideologi som slår sönder vårt land.

Det eftersträvansvärda som målas upp är ett modernt folkhem, där vi tar hand om varandra och där det finns regler eller sociala koder, som innehåller ”givna kriterier för vad som är acceptabelt beteende mot varandra”.

Det ska skickas en tydlig signal till dem som inte vill bli en del av det goda hemmet.

”Anpassa dig. Gör vad du kan för att bidra eller ta konsekvenserna.”

Någon minut senare beskrivs detta synsätt som uttryck för rättvisa, inkludering och medmänsklighet. Intressant!

Sedan talas det om att vi ska satsa våra resurser på det som är vårt gemensamma och inte på andra ländernas medborgare.

Så här långt in i talet undrar jag över vad som egentligen är grunden för detta moderna folkhem. Vad ska vårt samhälle hålla samman kring? Några svar kommer cirka 19 minuter in i talet:

”Grundläggande normer och värderingar.” ”Bestående värden som sekel efter sekel har vävt oss samman”. ”En gemensam idé om det goda hemmet för alla medborgare”.

Jaha. Men vilka normer, värderingar, värden och idéer är detta? Det får vi aldrig veta.

De politiska motståndarna beskrivs som förenade av en enda sak, nämligen ett blint hat mot Sverigedemokraterna. (Min tolkning är väl att det inte rör sig om hat utan om en välgrundad uppfattning, att Sverigedemokraternas ideologi inte är bra för vårt samhälle. Det måste väl vara tillåtet att ha den uppfattningen och verka för att inte den ideologin ska få inflytande. Att Sverigedemokraterna hittills inte fått direkt inflytande på regeringspolitiken är inte antidemokratiskt.)

---

När jag reflekterar över detta tal är det några saker jag vill lyfta fram.

Anpassning

Det handlar om att människor i Sverigedemokraternas samhälle måste anpassa sig. Det är svårt att veta efter vad. Är det så att själva anpassningen är grundvärderingen? Om det är så, är det ett skäl till att jag ogillar deras politik så starkt. Jag ogillar också att flera partier verkar anpassa sig efter Sverigedemokraterna. För då anpassar de sig efter en ideologi som bärs av motsättningen mellan ett ”vi” och ett ”dom”.

Historielöshet

Jimmie Åkesson citerar en biskop från 1800-talet. Då gällde fortfarande konventikelplakatet. Som låg till grund för den första stora svenska emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen. Det var kristna som inte ville anpassa sig till statskyrkans maktanspråk.

Svenska kyrkan håller som bäst på att göra upp med sitt arv vad gäller relationerna till samerna. För samerna var den påtvingade anpassningen enda möjligheten att kunna existera.

Fram till 1951 var en svenska medborgare som ville lämna statskyrkan tvungen att inträda i ett annat godkänt kristet samfund. Det gick helt enkelt inte att vara utan religiös tillhörighet. 1951 blev det också möjligt för judar att komma in på lärarhögskolan. De kunde vara svenska medborgare sedan många generationer men för att bli lärare i den svenska folkskolan krävdes att de var kristna innan 1951.

Homosexualitet i Sverige blev inte legaliserat förrän 1944. Den medicinska klassificeringen av homosexualitet – som beskrev den som en form av psykisk störning – den kvarstod till 1979. Under sekler har stora grupper av medborgare behövt anpassa sig på detta område. Och även idag behöver exempelvis transpersoner anpassa sig, för att få vara med.

Det som inte sägs

Vad är det vi ska anpassa oss efter? Letar jag på Sverigedemokraternas webbplats står det i svepande ordalag:

I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer. 

Men vad är denna kultur? Dessa traditioner? Vad är det vi ska vårda? Här ges inga svar.

Jag är glad över mycket i Sveriges historia och vårdar gärna vissa traditioner. Jag är däremot kritiskt till många saker. Och vissa kulturyttringar, som varit förhärskande, står jag inte bakom. Exempelvis bristen på jämställdhet, som fortfarande visar sig i att många kvinnor och barn (och även män) utsätts för våld i nära relationer. Jag kan heller inte säga att jag är stolt över alla traditioner. Måste jag vara det, för att få plats i Sverigedemokraternas Sverige? Eller behöver jag anpassa mig eller ta konsekvenserna? Och vad blir i så fall konsekvenserna för mig?

Vem kan vara minst generös?

Regeringen har lagt fram ett lagförslag om en ny svensk migrationspolitik. Enligt Expressen säger migrationsminister Morgan Johansson att Sverige har ”en av de stramaste flyktinglagstiftningarna i EU”. Han verkar stolt över detta.

Oppositionen är inte nöjda. Regeringen borde gått ännu hårdare fram. Flertalet partier tävlar om att vara minst generös mot människor på flykt.

Jag läser på om asylrätten. Visst har FN en flyktingkonvention? Så här står det på UNHCR’s svenska hemsida:

Det första instrumentet var begränsat till att främst ge skydd åt europeiska flyktingar i andra världskrigets spår. Ett protokoll från 1967 utvidgade konventionens räckvidd till omfatta människor på flykt världen över.

Danmark blev det första landet att ratificera konventionen den 4 december 1952. Sedan dess har totalt 145 länder anslutit sig till det ena eller båda FN-instrumenten. 

I och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse.